Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Geologi och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUGOSLAVIEN
kraftigt sönderskuren bergsrygg, vars utlöpare
vidare mot ö. långsamt sänker sig mot den
ungerska slätten. Till dinariderna räknas även
Karavankerna, som i n.n.v. bilda gränsen mellan
J. och Kärnten. Dessa medelhöga berg bestå av
på en paleozoisk sockel uppbyggda kammar av
triaskalk och uppnå i egentliga Karavankernas
högsta topp (Stol el. Hochstuhl) 2,239 m ö.h., i
de platåartade Stenalperna t.o.m. 2,559 m ö.h.
Längre mot s.v. på andra sidan Sava, där J. fått
det av sydslaver bebodda, tidigare italienska
Vene-zia Giulia, resa sig Juliska alpernas
kalkstensmas-siv med J:s högsta topp Triglav (2,863 m). Det
dinariska bergssystemet med sin n.v.—s.ö.
riktning delar landet mellan Adriatiska havet och
Sava i zoner med samma orientering. Det
avstänger med sina höga, längs dalmatiska kusten
gående bergskammar landets inre och Donaus
flodsystem från Medelhavet. Dinaridernas
inner-zon fortsätter mot s.ö. genom det inre av
Kroatien och Bosnien till trakten av floden Ibar (en
biflod till V. Morava) och ö. Montenegro. Den
består av mäktiga täcken av särsk. triaskalksten,
över vilka resa sig långa, 2,000 m höga ryggar
av paleozoiska skiffrar och sandstenar, som bilda
bergssystemets höjdaxel. De högsta partierna
inom denna zon nå över 2,000 m ö.h., ss.
Bje-lasnica (2,067 m) s. om Sarajevo, vidare Prenj
(2,123 rn), Maglic (2,387 m), Durmitor (2,534 m)
och toppen vid Plav (2,655 m) på Albaniens n.ö.
gräns. S.v. om innerzonen stryker dinaridernas
ytterzon längs Adriatiska havets kust. Den
utgör fortsättningen av de venetianska alperna i
Italien, vilka i s.ö. övergå i Karsts kalkplatåer, och
dessa sedan i Dalmatiens, Kroatiens, Bosniens,
Hercegovinas och Montenegros karst. De bestå
av mäktiga kalkstenslager från krit- och
eocen-tiderna, som starkt veckats och överskjutits mot
s.v. Landskapet präglas här av de typiska
karst-fenomenen: doliner, insänkningar med en bredd
av blott något tiotal meter, uvaler, rännor av
kilometerlängd, ofta bestående av en rad doliner,
samt poljer, stora bäcken, som kunna uppnå
tiotals kilometer i längd och bredd, grottbildningar
och underjordiska flodlopp. I många trakter,
t.ex. i Karst, Krain och Dalmatien, framrinna
flera floder kilometervis under jordytan i långa
och vida kanaler, som de bildat genom
upplösning av de sprickrika kalkstensbergen.
Världsberömda äro Adelsberggrottan och
karstbildning-arna vid San Canziano. Dinaridernas karstzon
delas i 2 zoner. Den yttre, vanl. kallad låg- el.
kustkarst, består av 200—300 m höga
kalkstens-platåer. Innanför reser sig högkarstens kant
som en brant vägg (Dinara planina i Bosnien,
1,800—1,900 m). Högkarst fyller v. Kroatien,
Bosnien, Hercegovina och Montenegro med 1,000
—1,200 m höga platåer, över vilka resa sig mer
än 2,000 m höga ryggar och oregelbundna
massiv. I platåerna finnas även talrika, fruktbara
poljer nedsänkta, ö. om dinaridernas innerzon
stryker ett bälte av serpentin, hornsten och
sandstenar. I n.ö. Bosnien består berggrunden
väsentligen av tertiära sandstenar. Detta bergland
är mjukare modellerat och genomsatt av
fruktbara bäcken. Största delen av egentliga Serbien
är uppbyggd av gnejser o.a. kristalliniska skiff-
Flod och vattenfall inom karstområdet i n.v.
Jugoslavien.
rar. I berglandet i ö. Serbien och i Makedonien,
d.v.s. i den del av J., som ligger inklämd mellan
det dinariska bergssystemet i v. och Karpaterna
och Balkanbergen i ö., uppträda landskap, som
genom förkastningar fått en utpräglad
mosaik-artad karaktär, d.v.s. upplösts i horstar och
mellanliggande bäcken. Efter den under oligocen
fullbordade alpina veckningen utbildades i
serbiska och makedoniska mosaikbergsområden
pe-neplanytor. Därvid uppkommo piedmontkupoler
och bäcken. Bergspartiernas höjning i samband
med absolut och relativ sänkning, resp,
snedställning av bäckenen förorsakade under
pliocen-och kvartärtid isoleringen av bergsmassiven
ovanför bäckenen och de trösklar, som skilde dessa
åt. Av viktigare bäckenlandskap må nämnas
t.ex. Prizren-bäckenet och Kosovoslätten (Kosovo
Polje). Prizren-bäckenet är i s.ö. avspärrat
genom det höga Sar-planina, som kulminerar i
Örni Vrh (2,587 m). Grus-, sand- och
märgel-lager, avlagringar i en neogen sjö, fylla detta
bäckens inre. Därtill komma även fluvioglaciala
bildningar, ty glaciärer nådde vid Ipek ned till
600 m ö.h. Kosovoslätten är fylld med liknande
neogena avlagringar och sötvattenkalk, som
genom-skäres av flera terrassystem. Det pliocena
avloppet ägde sannolikt rum genom Vardar. På en
ung omvandling pekar även bifurkationen mellan
Ibars och Vardars flodsystem. Sydligaste J.
avvattnas genom Vardar till Egeiska havet men
större delen av ö. J. genom Morava till Donau
och Svarta havet. Nordserbien är ett leende,
öp
— 245 —
— 246 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
