Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUGOSLAVIEN
sida framställde liknande krav. Gentemot dessa
voro inv. i det gamla Serbien i regel centralistiskt
sinnade. Efter nyval 1920 antogs 1921 en
författning, som endast de ytterligtgående
autono-misterna togo ställning emot; själva det namn,
som häri gavs åt staten, Serbernas,
kroaternas och slovenernas konungarike,
gav vid handen, hur föga sammansmälta de olika
riksdelarna voro. De gamla partierna fortsatte
emellertid att bestå, och ett parlamentariskt liv
av ganska sällsynt natur utvecklades. Det gamla
Serbiens högerparti, de urspr. ganska
decentra-listiskt sinnade radikalerna, utvecklades under
Protic, Pasic och efter dennes död 1926
Stano-jevic till centralisationens främsta anhängare,
under det att vänstern, de tidigare centralistiskt
sinnade demokraterna, splittrades i två grupper
under L. Davidovic och S. Pribisevic, av vilka
först den ena och sedan den andra förenade sig
med de autonomistiska grupperna. Av dessa höll
sig den viktigaste, det kroatiska bondepartiet
under Radie, borta från parlamentet till 1922 och
försonade sig med monarkien först 1925; det
samarbetade därefter än med demokrater, än med
radikaler. Partiställningen var ytterligt labil, och
ministärerna — radikala och demokratiska
partiregeringar, koalitionsregeringar av skiftande art
— avlöste varandra i rask följd. Samtidigt
härmed tillväxte motsättningen mellan de olika
landsdelarna, främst mellan Serbien och Kroatien.
Belgrad och Zagreb voro två fientliga städer.
1928 höll allt på att gå sönder. Folkupplopp
före-kommo över hela riket, kroaterna drevo
obstruktion i parlamentet, tidningarna förde ett våldsamt
språk. Då inträffade 2%, att en serbisk deputerad
under ett upphetsat parlamentssammanträde
nedsköt två kroatiska deputerade samt sårade
ytterligare tre, bland dessa Radie. De kroatiska
deputeradena lämnade den ”blodiga skupsjtinan”,
och krav framställdes på enhetsstatens
upplösning; när Radie i aug. dog, blev hans begravning
inledningen till våldsamma och blodiga
antiser-biska manifestationer i Kroatien. Sådant var
läget, när den sittande regeringen 30/i2 inlämnade
sin avskedsansökan till konung Alexander. Denne
kallade till sig kroaternas nye ledare, V. Macek,
men denne vägrade underhandla annat än på
grundval av medgivandet av full självstyrelse åt
Kroatien inom rikets ram. Alexanders svar blev,
att han 5/i—6/i 1929 satte 1921 års författning ur
kraft och proklamerade diktatur: riket skulle t.v.
styras genom kungl. dekret. Premiärminister blev
general Zivkovic. Den nya regimens politik
fördes utmed två linjer. Ett positivt
lagstiftnings-och uppbyggnadsarbete sattes i gång samt
kröntes delvis med framgång; de finansiella
svårigheterna, som man sökte komma till rätta med,
bl.a. genom utländska lån, förblevo olösta.
Cen-traliseringssträvandena upptogos mera
målmedvetet och hårdhänt än under den parlamentariska
regimen: partier av etnografisk art förbjödos, nya
förvaltningsområden, som helt bröto med de
historiska enheterna, skapades, själva rikets namn
ändrades till Konungariket Jugoslavien.
Tryck- och talfrihet upphävdes, talrika politiska
processer förekommo; särsk. hårt drabbades
Kroatien, där oroligheterna fortsatte. — Formellt
upphävdes diktaturen genom den 3/9 1931
oktro-jerade författningen, som skapade en
representation på två hus. I verkligheten fortsatte
diktaturen, ty tal- och tryckfrihet återställdes icke i
realiteten, och den omröstningsordning, som
stipulerades, gav åt regeringen möjlighet att helt
leda valen. När dylika företogos i nov. 1931,
sökte samtliga de gamla partiernas ledare förmå
folket till valstrejk. Enl. officiella uppgifter
del-togo trots detta 65% av de röstberättigade i
valet. Detta dominerades helt av
regeringsan-hängarna, som organiserade sig som Jugoslaviska
nationalpartiet. I stort förblevo förhållandena
som tidigare, och många politiska processer
vittnade om att J. alltjämt var en diktatur. Å andra
sidan eftersträvade konung Alexander, särsk.
sedan han i april 1932 låtit ministerpresidenten
Zivkovic falla, uppenbart att mildra såväl
styrelsesystemet som de nationella motsättningarna
inom landet, och trycket från ovan var
ingalunda så hårt, att icke oppositionen kunde göra
sig hörbar. Politiska demonstrationer mot
regeringen och oroligheter av skilda slag voro
vanliga företeelser. I okt. 1934 föll konung
Alexander offer för ett politiskt attentat i Marseille,
iscensatt av makedoniska och kroatiska
terrorister, som haft en fristad i Ungern. Trots
misstanken, att även Italien gynnat deras
verksamhet, kom J. att rikta förebråelser endast mot
Ungern, och förhållandet mellan denna makt och
J. blev spänt. Konung blev nu Alexanders
minderårige son Peter II (1934—41), regeringen
anförtroddes åt ett kollegium under ledning av
Alexanders kusin, prins Paul, dittills helt okänd
inom politiken men omedelbart
förmyndarstyrelsens helt dominerande gestalt, som ledde
landets politik efter egna riktlinjer. Han avsåg
uppenbart att söka försoning med oppositionen
och att tillmötesgå den allmänna opinionens krav
på återställandet av ett fritt styrelsesystem. Helt
lyckades han icke, men han tog åtskilliga steg
i riktning däremot. Redan i dec. 1934 blev den
relativt moderate B. Jevtic ministerpresident;
denne lät frige den fängslade kroatiske ledaren
Macek och följ, år upplösa parlamentet.
Nyvalen voro såtillvida fria, som oppositionen
till-läts rösta, men ägde rum under press från
regeringens sida, varjämte mandatfördelningen
skedde enl. ett system, som starkt gynnade det största
partiet. Av c:a 2,8 mill. röster avgåvos 1,74 mill.
för regeringen, 1,06 mill. för Maceks kroatiska
bondeparti och de serbiska demokraterna; men
av mandaten tilldelades 238 mandat regeringens
kandidater, 67 oppositionens. Prins Paul överlät
nu i jan. 1935 regeringen till M. Stojadinovic,
som tidigare tillhört radikala partiet. Hans
anhängare bildade jämte slovenska klerikaler och
bosniska muhammedaner ett nytt parti,
Jugoslaviska radikala unionen, till vilken huvuddelen av
regeringen Jevtics tidigare anhängare anslöto sig.
De, som däremot stött den avlidne konungens
diktatur, återupplivade under ledning av Zivkovic
Jugoslaviska nationalpartiet och gingo i
opposition. Stojadinovic anknöt den jugoslaviska
ut-rikespolitien ännu närmare till Tyskland än sina
— 255 —
— 256 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
