Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Folkkultur - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUGOSLAVIEN
tandet göra sig gällande även i det egentliga
Serbien, under det att äldre serbiska kulturdrag
länge levde kvar i de genom det turkiska
herraväldet mer isolerade Bosnien och Hercegovina.
I gränstrakterna har albansk kultur tidigare visat
sig expansiv och överförts genom bosättningar
på serbiskt område. Det turkiska inflytande, som
i flera fall ovan exemplifierats, har däremot icke
påförts genom tvång el. större inflyttningar utan
främst genom en allmän påverkan från det
tidigare politiska herreskiktets levnadsformer och
uppfattningar och från den därav mycket starkt
påverkade stadskulturen. Sn.
Förhistoria. Den förhistoriska
kulturutvecklingen i J är i hög grad betingad av landets läge
mellan Europas tre ledande kulturområden under
forntiden, Donauområdet, Grekland och Italien.
Bland J:s talrika fornminnen märkes från äldre
paleolitisk stenålder det viktiga boplatsfyndet från
Krapina i Kroatien. En rad grottfynd från
Serbien, vilka hänförts till yngre paleolitisk tid, äro
kronologiskt osäkra. Av de neolitiska
kulturgrupperna träder den bandkeramiska i förgrunden,
särsk. genom de rika fyndplatserna Butmir i
Bosnien och Jablanica i Serbien. Ett antal
pålbygg-nader i de östalpinska sjöarna tillhöra
kopparåldern. Bronsålderskulturen, som i J. anknyter
till Donauområdets, är i sitt äldre skede sparsamt,
senare rikare företrätt. Mycket starkt framträda
även hallstatt- och La Tène-kulturerna, framför
allt den yngre hallstattkulturen, då den viktigaste
handelsvägen mellan Donauområdet och Italien
gått genom J. Från århundradena e.Kr., då J.
låg helt inom romarrikets gränser, finnas talrika
byggnadsrester och fynd av romerska importvaror.
Även folkvandringstidens arkeologiska material
är rikt och omväxlande. J :s förhistoriska kultur
är emellertid som helhet rätt litet känd, då det
endast är inom de gamla österrikisk-ungerska
områdena Kroatien och Bosnien-Hercegovina, som
systematiska undersökningar bedrivits. [G.EmlC.A.A.
sammanslagning av kungarikena Serbien och
Historia. J. är som statsbildning närmast en
produkt av i:a världskriget, uppkommen genom
Montenegro samt de av sydslaver bebodda
delarna av Österrike-Ungern, främst Bosnien,
Hercegovina, Kroatien, Slovenien och Dalmatien (se
dessa ord och Balkanhalvön, sp. 1207 f.). — Under
i:a världskrigets slutskede lyckades de från
Salo-nikifronten framträngande ententetrupperna i
sept. och okt. 1918 helt befria de av
centralmakterna ockuperade tidigare kungarikena
Serbien och Montenegro; förhållandet mellan
dessa två tidigare bundsförvanter var icke det
bästa, och, under det att Montenegros
myndigheter kvarblevo i Frankrike, förklarade en
under serbiskt inflytande stående kongress i
Podgo-rica 29/n Montenegros konung Nikolaus avsatt
och hans land förenat med Serbien under dess
konung Peter I (1918—21). De till
Österrike-Ungern hörande jugoslaviska folken började inför
Habsburgmonarkiens fall söka förverkliga sina
gamla önskemål att uppnå självständighet. I
Zagreb (Agram) samlades i okt. ett jugoslaviskt
nationalråd, representerande Kroatien, Slavonien,
Dalmatien, Istrien, Bosnien, Hercegovina och s.
Ungern; det proklamerade under ledning av bl.a.
slovenen A. Korosec och kroaten S. Radie de
jugoslavska områdenas oavhängighet; den förstn. blev,
sedan dubbelmonarkien definitivt fallit samman,
denna jugoslaviska stats första och enda
överhuvud. Regeringen trädde i förbindelse med de
serbiska myndigheterna, främst Serbiens
premiärminister N. Pasic, och 25/ii proklamerades de av
jugoslaver bebodda f.d. österrikisk-ungerska
områdenas förening med Serbien och Montenegro
till en stat. Regent blev serbiske tronföljaren,
som sedan 1915 i huvudsak lett den serbiska
politiken och vid fadern Peter I:s död 1921 blev
konung som Alexander I (1921—34).
Premiärminister blev Pasic. Både på utrikespolitikens
och inrikespolitikens fält hade den nya staten
att bekämpa ytterligt stora svårigheter. Med
Österrike utbröt en kortvarig konflikt, när den
i fredsfördraget i S:t Germain stipulerade
folkomröstningen i Klagenfurtområdet 1920 utföll till
J:s nackdel; en jugoslavisk inmarsch i landet
försöktes, men trupperna drogos tillbaka efter
påtryckning från de allierade makternas högsta
råd. — Gentemot Rumänien reglerades gränsen
genom fördrag 1921—23. — Av Bulgarien erhöll
J. genom freden i Neuilly 1919 vissa områden i
Makedonien, mestadels bebodda av bulgarer; vid
denna gräns förekommo ofta oroligheter, dock
ej av storpolitisk art. Långvariga
underhandlingar med Grekland ang. spec. jugoslaviska
rättigheter vid transitotransport över Saloniki
avslutades förmånligt 1929. Förhållandet till
Albanien var spänt 1927, och de diplomatiska
förbindelserna avbrötos för kort tid. J:s allmänna
politiska ställning bestämdes dels under
mellankrigstiden främst av dess anslutning från 1922
till den franskorienterade Lilla ententen, dels av
dess motsättning till Italien. Upprepade gånger
låg J. i svårlösta konflikter med denna makt. Väl
lyckades det J:s utrikesminister under de kritiska
åren, kroaten A. Trumbic, att avvärja Italiens
längst gående anspråk betr. Dalmatien och
Fiume, men den ordning, som fastslogs i
Rapallo-fördraget 1920 och gjorde Fiume till en fristat,
upphävdes vid de direkta underhandlingarna i
Rom 1924. Italiens ställning som ledande makt
vid Adriatiska havet, vilken utbyggdes genom
Ahmed Zogus övertagande av makten i Albanien
och genom anknytning till Österrike, Ungern och
Bulgarien, sökte J. besvara med ivrigt
fasthållande vid Lilla ententen och klok undfallenhet.
1934 avslöt J. med Grekland, Rumänien och
Turkiet den s.k. Balkanententen, vilket ytterligare
stabiliserade landets ställning. Relationerna till
Bulgarien förbättrades samtidigt. — Då Tyskland
efter den nationalsocialistiska revolutionen ånyo
började göra sig gällande inom storpolitiken,
sökte J. icke utan framgång odla förbindelserna
med denna makt i hopp att därigenom få en
motvikt mot Italien, vars österrikiska politik starkt
oroade J. Den fasta grundvalen för J:s
utrikespolitik förblev dock under hela Alexander I:s
regering vänskapen med Frankrike och
anslutningen till Lilla ententen.
Den ledande inrikespolitiska frågan gällde
en-hetsstat—federation; kroaterna önskade under
olika ledare, främst Radie, det kroatiska
bondepartiets skapare, självstyre; montenegrinarna å sin
— 253 —
— 254 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
