Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUGOSLAVIEN
föregångare och trädde även i förbindelse med
Italien samt förde förhandlingar med denna makt
om gemensam aktion mot Albanien. Däremot
gjorde J. ingen helomvändning utan förblev medl.
av Lilla ententen, vars styrka dock väsentligt
avtog. Inrikespolitiskt sökte Stojadinovic vinna de
katolska kroaterna och gå dem till mötes genom
att 1935 avsluta ett konkordat med påvestolen,
men hans kyrkopolitik väckte våldsamt motstånd
bland de ortodoxa serberna utan att
tillfredsställa kroaterna och måste övergivas. Han
vägrade även att gå med på Maceks krav på
omedelbar autonomi för Kroatien. I nov. 1938 ägde
nyval rum till parlamentet; därvid gick
Jugoslaviska nationalpartiet, de ytterligtgående
centralisterna under 2ivkovic, samman med Maceks
kroatiska opposition. Valen tolkades som en
seger för Stojadinovic. Jugoslaviska
nationalpartiet utplånades, och Jugoslaviska radikala unionen
dominerade helt det nya parlamentet. Men å
andra sidan hade regeringen Stojadinovic 1938
erhållit färre röster än regeringen Jevtic 1935,
medan den kroatiska oppositionen sedan dess
växt i styrka. Försök från Stojadinovics sida att
nå en uppgörelse i den katolska frågan
misslyckades, och från kroatisk sida framhölls, att
ministerpresidentens person vore ett hinder för en
överenskommelse. I febr. 1939 måste
Stojadinovic avgå ur regeringen och efterträddes av D.
Cvetkovic men kvarblev som chef för
regeringspartiet. De förhandlingar, som genast inleddes i
den kroatiska frågan mellan Cvetkovic och Macek,
gåvo lovande resultat, då den förre var villig till
betydande och omedelbara eftergifter — det
kritiska världsläget tycktes f.ö. göra det till ett
livsvillkor för J., att frågan tvingades ur världen.
Då Stojadinovic sökte begagna sin ställning som
partichef till att förhindra regeringens
eftergifter, utstöttes han i juni s.å. ur regeringspartiet
och bildade jämte ett 80-tal anhängare en ny
oppositiongrupp. Cvetkovic fortsatte
förhandlingarna med Macek, och de nådde i aug. 1939 en
lösning, enl. vilken serber, kroater och slovener
förklarades likaberättigade och Kroatien, vars
gränser fixerades, tillerkändes vittgående
autonomi, bl.a. en egen folkvald lantdag. Under loppet
av 1940 förverkligades vissa av dessa
principbeslut, men den utrikespolitiska utvecklingen
förhindrade deras fulla genomförande. I sin
utrikespolitik hade Cvetkovic och utrikesminister A.
Cincar-Markovic fortsatt J :s axelvänliga politik,
markerad genom talrika sammanträffanden
mellan dem och axelmakternas ledare. Lilla ententen
hade efter München-konferensen (sept. 1938)
genom Tjeckoslovakiens frånfall faktiskt upphört.
Balkanententen bestod, men J. motarbetade ivrigt
och framgångsrikt de försök, som västmakterna
under våren 1939 gjorde för att inordna
densamma i den då planerade allmänna fredsfronten mot
Tyskland. Efter krigsutbrottet fullföljde den
jugoslaviska regeringen samma politik, ingick i dec.
1940 en vänskapspakt med Ungern samt anslöt J.
24/s 1941 till tremaktspakten efter starka tyska
och italienska påtryckningar och en partiell
ministerkris; den notoriskt tyskvänlige Stojadinovic
hade dessförinnan förpassats ur landet. I Belgrad
rådde emellertid stark jäsning, en militärkupp
företogs 27/s, Cvetkovic häktades, och prins Paul
lämnade J. Den unge Peter II utfärdade en
proklamation, enl. vilken han själv övertog
regeringen. Till konseljpresident utsågs den serbiske
generalen D. Simovic, och kroaten Macek ingick
i hans ministär.
Simovic förklarade J. neutralt, och
Tremaktspakten ratificerades icke. På gr. av denna
vändning beslöt Tyskland, som förberedde krig mot
Grekland, att även angripa J. Utan
krigsförklaring inledde Tyskland och Italien anfallet 6/4 s.å.
Samma dag offentliggjordes en vänskapspakt
mellan J. och Sovjetunionen, som dock icke
inverkade på de följ, händelserna. Ehuru förklarat
som öppen stad flygbombades Belgrad häftigt.
J:s armé hade blott delvis hunnit mobiliseras.
I Kroatien fanns en stor femtekolonn, beredd
till samarbete med axelmakterna. Det farligaste
tyska angreppet kom från bulgarisk mark och
ledde snabbt till att J :s förbindelser med
Grekland avbrötos. 10/4 proklamerade en pensionerad
överstelöjtnant Kvaternik under självtagen
generalstitel i Zagrebs radio Kroatiens
självständighet; följ, dag anlände rebellen A. Pavelic från
Italien och lät utropa sig till ledare (poglavnik)
med ustasjarörelsen som statsbärande parti.
Samma dag inträngde ungerska trupper i J. trots
gällande vänskapsfördrag. Denna ”dolkstöt” och
det kroatiska upproret bidrogo till att de
jugoslaviska trupperna i n. hastigt upplöstes.
Italienarna besatte Ljubljana och kroatiska och
dal-matiska kusten samt upprättade samband med
tyskarna på sydfronten. Belgrad besattes 13/4 av
tyskarna. 14/4 nedlade Simovic överbefälet, och
följ, dag lämnade konung Peter jämte regeringen
landet pr flyg. J:s armé kapitulerade 17k. —
Axelmakterna upplöste staten J. Bosnien och
Hercegovina införlivades med Kroatien, som enl.
ett 18/s s.å. i Rom undertecknat avtal skulle bli
italienskt lydrike med prins Aimone, hertig av
Spoleto, som. konung under namnet Tomislav
(se Kroatien, historia). Tyskarna ockuperade det
centrala Serbien, där general M. Nedic i aug. s.å.
upprättade en vasallregering. Större delen av
Dalmatien och v. Slovenien införlivades direkt
med Italien. Tyskland annekterade ö. Slovenien.
Ungern återfick Backa samt v. Banatet.
Syd-serbien (n. Makedonien) överlämnades som
ockupationszon till Bulgarien. Montenegro skulle bli
ett nominellt självständigt kungadöme under
italienskt skydd, men varken italienare el. tyskar
lyckades under längre tid få fast grepp om detta
land. Gerillakrig mot inkräktarna började
omedelbart efter kapitulationen. I v. Serbien, Bosnien,
Hercegovina och Montenegro samlades friskaror
av överste D. Mihailovic, som under sommaren
och hösten s.å. uppnådde avsevärda framgångar.
Hans styrkor kallades cetniker. Mihailovic intog
politiskt den traditionella serbiska centralistiska
ståndpunkten, förhöll sig lojal mot exilregeringen
och utnämndes senare av denna till general och
krigsminister. Redan i slutet av 1941 försvagades
dock hans ställning, dels i strider med tyskarna,
dels på gr. av att en urspr. kroatisk
motståndsrörelse under ledning av kommunisten Josip Broz
med pseud. Tito* började ta uppsving. Vissa
försök till försoning mellan de två frihetsledarna
SU 15.
9 — Red. avsl. 30/i 50
— 257 —
— 258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
