Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jugoslavien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUGOSLAVIEN
misslyckades, och motsättningen ledde till blodig
inbördesfejd mellan cetnikerna och Titos
anti-monarkistiska vänsterpartisaner. Mihailovic
undvek i fortsättningen strider med
ockupationstrupperna och försökte bevara intakta styrkor i
bergstrakterna i hopp om att kunna göra en
insats vid en ev. landstigning på Balkan av de
västallierade. Fr.o.m. sommaren 1942 spelade
Tito den största rollen i motståndsrörelsen, som
ständigt tillfördes nya kämpar, vilket bl.a.
berodde på att ockupationsmakterna, i sht
tyskarna, uppträdde oerhört hårt och grymt mot
invånarna. Partisanområdena utvidgades tidvis men
sammankrympte flera gånger starkt. Stora delar
av J. utgjorde ett slags ingenmansland, vilket
härjades under inbördeskrig och skiftande
befrielsestrider. Tito lyckades dock täml. konstant
hålla bergsområden från s. Serbien och
Monte-negro genom Hercegovina och Bosnien till
trakterna s. om Zagreb. I nov. 1942 bildade
partisanerna i Bihac i Bosnien ett s.k. antifascistiskt
råd (AVNOJ). Då Bihac i jan. 1943 åter gick
förlorat till tyskarna, blev Jajce i v. Bosnien i
stället huvudort. Efter Italiens kapitulation i sept.
s.å. tilltogo striderna i J. Tito fick alltmer stöd
av England, som tidigare hade gynnat
Mihailovic. Vid sammanbrottet 1941 hade konung Peter
jämte regeringen via Främre Orienten begivit
sig till London. Där avgick Simovic i jan. 1942;
han efterträddes i tur och ordning av S.
Jova-novic, M. Trifunovic och B. Puric, som alla
företrädde traditionell serbisk politik.
Omedelbart efter Italiens kapitulation flyttade Peter och
exilregeringen till Kairo för att i detta viktiga
skede vara närmare hemlandet. Konungen höll
alltjämt på Mihailovic, och vissa förhandlingar
med Tito i okt. s.å. misslyckades. Vid en
konferens i Jajce i dec. s.å. förklarades AVNOJ som
provisoriskt parlament och valde ett presidium.
Detta utsåg i sin tur en nationalkommitté
(befrielseutskottet), som blev provisorisk regering.
Tito var självskriven ledare, och då han formellt
valdes till posten, utnämndes han samtidigt till
marskalk. Partisanrörelsen, som bl.a. med
brittisk hjälp nu utvecklades till en reguljär armé,
fick officiellt namnet Narodna osvoboditelni front
(Nationella befrielsefronten), en beteckning, som
t.v. dolde kärngruppens kommunistiska karaktär.
Vid mötet i Jajce beslöts vidare, att J. efter
kriget skulle få ett genomfört federativt statsskick.
Peter, som i samband med sitt giftermål
återvände till London i mars 1944, såg sig nödsakad
att försöka komma till en uppgörelse med den
allt starkare Tito. Kraftiga påtryckningar av
Churchills regering verkade i samma riktning. I
juni s.å. lät Peter kroaten I. Subasic träda i
spetsen för exilregeringen och sände honom till
J. i hopp om att kunna rädda monarkien genom
en överenskommelse med Tito. Ett avtal
träffades, enl. vilket Peter övergav Mihailovic och
erkände Tito som överbefälhavare. Konungen
lovade att icke återvända till J., förrän landet
hade befriats och frågan om statsskicket hade
avgjorts genom folkomröstning. I juli s.å.
ombil-dade Subasic exilregeringen i Kairo och upptog
2 representanter för Tito. — Smärre brittiska
styrkor hade redan i febr. s.å. militärt samverkat
med partisanerna på de dalmatiska öarna, men
det blev ryssarna, som i större antal ryckte in i
J. via Rumänien och Bulgarien på hösten s.å.
Jugoslaviska och ryska trupper intogo
tillsammans Belgrad 2O/io. Vid denna tid hade
Mihailovic åter trätt i aktion och bekämpade tyskarna
på flera ställen, men fiendskapen mellan cetniker
och titopartisaner bestod. Subasic
sammanträffade kort före Belgrads befrielse med Tito och
avtalade med denne, att ett regentskapsråd med
en representant för vardera Kroatien, Serbien
och Slovenien skulle utöva den kungliga makten,
tills en folkomröstning hade hållits.
Regentskaps-rådet skulle i samverkan med antifascistiska rådet
tillsätta en provisorisk regering, som förutom
fackministrar skulle bestå av ministrar för var
och en av den blivande nya förbundsstaten J :s
delstater. I nov. s.å. besökte Subasic jämte E.
Kardelj, v. ordf, i Titos befrielseutskott, Moskva
och förhandlade med Stalin och Molotov.
Brittiska regeringen godkände de nya avtalen, men
konung Peter gjorde invändningar i samråd med
de serbiska emigranterna i London och kom i
konflikt med Subasic. Konungen önskade bl.a.
en fullt representativ provisorisk
samlingsregering. På Jaltakonferensen* i febr. 1945
sanktionerade ”de tre stora” i huvudsak
Subasic-Tito-överenskommelsen, och konung Peter, som hade
blivit alltmer isolerad, böjde sig.
Regentskaps-rådet tillsattes 2/s s.å., och 7/a upprättades i
Belgrad en regering med Tito som ministerpresident
och försvarsminister. Kardelj var fortfarande hans
högra hand. Subasic blev utrikesminister (han
efterträddes i febr. 1946 av S. Simic). I Titos
regering ingingo 6 medl. av exilregeringen. J :s
intima relationer med Sovjetunionen
manifesterades genom en n/4 s.å. undertecknad
bistånds-och samarbetspakt på 20 år. I n.v. J. höllo sig
tyskarna kvar in i det sista, vilket var möjligt
bl.a. därför, att Tito var upptagen av att
likvidera rester av Mihailovics och Nedics styrkor och
Pavelics ustasjarörelse. 16/s s.å. kapitulerade den
tyske överbefälhavaren i J., fältmarskalk Löhr. Tito
försökte i krigets slutskede bemäktiga sig Trieste
och s. Kärnten med Klagenfurt. Detta lyckades
icke, men J. besatte en del av Trieste och större
delen av Istrien. Vid allmänna val i nov. s.å.,
som bojkottades av monarkistgrupperna, vann
Tito stor majoritet. Konstituerande
nationalförsamlingen proklamerade 29/u J. som republik (dess
författning antogs 31/i 1946). Till ordf, i
nationalförsamlingens presidium valdes I. Ribar. Titos
regering, som erkändes av Storbritannien och
USA, undertryckte efter hand all organiserad
politisk opposition. Rester av icke-kommunistiska
partier inlemmades i Folkfronten. Vid en process
dömdes Mihailovic till döden och avrättades i juli
1946. På hösten s.å. häktades ett stort antal
katolska präster, och i okt. dömdes ärkebiskop A.
Stepinac till 16 års fängelse för samarbete med
fienden. Den serbiske bondeledaren D. Jovanovic,
som hade uttalat viss kritik mot regeringen,
uteslöts ur parlamentet och dömdes i aug. 1947 till
10 års straffarbete; enl. anklagelseakten skulle han
ha upprätthållit förbindelse med kroatiska
bondepartiets förutv. ledare V. Macek i dennes
landsflykt. I april s.å. antogs en ekonomisk 5-årsplan
— 259 —
— 260 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
