Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jul - Jul, Esger - Julafton - Jularbo, Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUL
Illustration av Jenny Nyström i V. Rydbergs ”Lille
Viggs äfventyr på julafton” (1874), som kan sägas vara
den första svenska framställningen av jultomten.
skada utanför stugan reser granar, som i
Mellansverige ofta kvistas till s.k. j u 1 r u s k o r,
julstänger el. julkors. Sådana o.a.
skyddsåtgärder riktades mot skadetrolldom, mot häxor och
troll, som då tänktes i verksamhet, men även mot
mystiska följen, ss. lussefärden (se Lucia) i
i Nordsverige och åsgårdsreien* el. j u 1
e-svennerna i Norge, vilka icke helt kunna
identifieras med de döda men åtm. delvis
representera skräcken för de främmande döda i mots.
till dem man pietetsfullt mottog i hemmet.
Ut-klädningsupptågen stå i regel i nära
sammanhang med j:s kristna innebörd. Hit höra främst
stjärngossarna, som äro en rest av ett
medeltida mysteriespel om de tre vise männen, vilket
hållits vid liv av latinskolornas djäknar och
väsentligen tillhör städerna (se Trettondagen).
Stjärngossarna ha även sjungit julsånger, bland vilka särsk.
må nämnas
staffans-visorna av
legendariskt ursprung,
vari Staffan el.
Stefanus (se Staffan
stalledräng)
förknippats med
julevangeliet, på gr.
av att annandagen
bär hans namn, och
vilka även sjungits
av staffansryttarna.
Julbocken står
i närmaste
sammanhang med
niko-lausupptågen, som
urspr. tillhörde ®/i2,
Nikolaus-dagen,
men efter
reformationen flyttades
till j. Luthersk
iver mot
helgondyrkan uteslöt
Ni-kolaus-figuren, varigenom den
honom åtföljande
djävulen,
Beelse-bub, Beelsebock,
Julträd från Blekinge.
Pelzbock, i Sverige fortlevde som julbock (jfr
Lucia) och därvid kunde behålla Nikolaus’ roll
som gåvoutdelare. Jultomten, som har
samma roll, har införts först på 1800-talet, kanske bl.a.
på gr. av att man uppfattat engelska bilder av
den vitskäggige Nikolaus som en tomte, och i
alla händelser i borgerlig miljö, där man varit
helt främmande för folktron om tomten. Han
har sålunda urspr. intet annat samband med
folktrons tomte än utseendet och namnet.
Bruket att vid j. sätta ut mat till tomten har
därvid emellertid medverkat. Julklapparna
härstamma delvis från nikolausupptåget men äro
i första rummet nyårsgåvor, som närmast kunna
återföras till antikens stre’nae, fra. étrennes, men
gåvor i samband med nyårsfest träffas även hos
folk utan förbindelse med antiken, varför
härledningen ej ensam räcker. Benämningen kommer
av folklig svensk sed att klappa på dörren,
kasta in gåvan och springa, vilket även
förekommer vid andra fester. Även julgranen är,
trots en viss likhet med majträdet, en i v.
Tyskland i protestantisk tid uppkommen sed på
grundval av kristen symbolik. På 1700-talet träffas
den på svenska herrgårdar, och den blev allmän
först efter mitten av 1800-talet. Den har en
föregångare i de s.k. julträden. Julhalmen, som
numera kommit ur bruk, var före julgranen det
mest typiska för julen. Den kan ha införts av
praktiska skäl för att ha något att ligga på, då
sängarna skulle stå för de dödas räkning. Av
allmogen själv förklaras den som åminnelse av
att Jesusbarnet låg på halm, en förklaring, som
användes även i andra länder, där julhalm
brukas. Helt av kristen karaktär är j u 1 k r u b b a 11,
som leder sitt ursprung från den framställning
av händelserna kring Jesu födelse, som redan
under 400-talet el. tidigare gavs i kyrkorna under
julhelgen. Figurerna utbyttes senare mot levande
människor, och ur den kyrkliga liturgien
utvecklades en dramatisk framställning med jungfru
Maria, barnet och de tre vise männen som
huvudpersoner (se sp. 287 om stjärngossar samt
Trettondagen). Bruket att med kulisser och figurer
framställa julevangeliets sceneri bibehölls samtidigt
och spred sig i miniatyrformat till hemmen under
namn av julkrubbor, ett bruk, som bibehållits i
katolska länder och sporadiskt även kommit till
Sverige, under senare år genom
hemslöjdsaffärernas påverkan. — Litt.: H. F. Feilberg ”J.” (2 bd,
1904); N. Keyland, ”Julbröd, julbockar och
Staf-fanssång” (1919); M. P:n Nilsson, ”Studien zur
Vorgeschichte des Weihnachtsfestes” (i ”Archiv
für Religionswissenschaft”, 19, 1918), ”Festdagar
och vardagar” (1925) samt i ”Nordisk kultur”,
22 (1938); H. Celander, ”Nordisk j.”, 1 (1928);
K. Meisen, ”Nikolauskult und Nikolausbrauch”
(1931); S. Svensson, ”Bygd och yttervärld”
(1942): H. Ellekilde, ”Vor danske J. gennem
Ti-derne” (1943); A. Eskeröd, ”Julhalmen och
frukt-barhetsteorierna” (i ”Rig”, 1947). v.SzvjSn.
Jul, E s g e r, ärkebiskop, se Juul.
Julafton, se Jul, sp. 286, och Bankfridag.
Ju’larbo, Carl Carlsson, dragspelsvirtuos (f.
6/s 1893). J., som gjort talrika konsertturnéer ända
sedan 8-årsåldern, då han tillhörde ett
kringresande barnkapell, och ofta medverkat i den svens-
— 287 —
— 288 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
