Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUL
jfr den gotiska avledningen [fruma] jiuleis,
julmånad, och det finska lånordet joulu; av mycket
omstridd och ej klarlagd härledning; den gamla
och stundom ännu i icke-språkvetenskapliga
arbeten antagna släktskapen med hjul är otänkbar),
våra hedniska förfäders midvinterfest, vars namn
i Skandinavien övertagits av Jesu födelsefest.
Om hednisk j. vet man föga mer, än att den
firats för gott år och att en viktig
beståndsdel var julölet, varmed man drack gudarnas
minne, vilket överflyttades till kristen j., i det
man länge drack liknande minnesskålar till
Kristus, Maria o.a. helgon. Den till Frej offrade
sonargalten, vid vilken, löften för kommande år
avlades, torde ha tillhört hednisk j., fast
tidsuppgifterna växla och seden knappast varit
allmän. Kanske även disablotet (se Dis), som
under vinterhalvåret hölls på skilda tider i olika
bygder, varit en beståndsdel av hednisk j., som
säkert också firats på skilda tider. Snorres
uppgift, att den i Norge inföll vid höknatten, vars
tidfästning är oviss, bl.a. emedan fast kalender
först med kristendomen infördes, kan näppeligen
ha gällt hela Norden. Den av Prokopios
omtalade festen i Thule vid solens återkomst kan ej
identifieras med j., fastän tidsbestämningen
någorlunda stämmer, då den blott kan passa
områden n. om polcirkeln. Någon anledning att
anse nordisk j. som en ursprunglig solfest finns ej.
Jämförelsevis sent införde kyrkan en fest till
åminnelse av Jesu födelse, vars datum var okänt.
Den förlädes till en början till olika dagar, bl.a.
®/i. Först vid 300-talets mitt fästes den i Rom
vid dåv. beräknad vintersolståndsdag, 25/i2, för
att undantränga den senantika festen till
solguden, vars födelsedag då firades och vars
kalendersymbolik kunde tillämpas på Kristus. Jfr
Kyrkoår. Ang. julottan se sp. 286.
För folklig uppfattning är j. årets
förnämsta fest, som därför kräver grundliga
förberedelser med slakt, bak, brygd, ljusstöpning och
stugornas rengöring och utsmyckning. Dess längd har
uppfattats olika. Den s.k. j u 1 t o 1 f t e n
innefattade tiden 25/i2—®/i, men julfriden — brott
mot den belädes med dubbel bot — ingick under
medeltiden redan 21/i2, Tomasmässa. Lucia, 13/i2,
uppfattas ofta som j:s början. Dess slut har i
nyare tid förlagts till ls/i, Knut. Flera dagar
benämnas lilla jul, t.ex. V11, 13/i2, 21/i2, 13/i och
V2. Den folkliga julfesten syftar som flertalet
fester framåt mot den följande tiden, och då den
infaller efter arbetsårets slut, får den i viss mån
karaktär av nyårsfest, även om det officiella
nyåret förlagts till annan tid. Man tar därför vid
j. tydor om hurudant året skall bli och iakttar
sedvänjor, avsedda att påverka det. Vädret
under jultolftens dagar ansågs t.ex. förebåda de följ.
12 mån:s väderlek. För att se, vad det nya året
skulle medföra, gick man under julnatten å r
s-g å n g*, företog kristallskådning, blystöpning o.a.
spådomsåtgärder. J. utmärktes av riklig mat och
dryck, ej blott emedan man då hade samlade
förråd efter skörd och slakt, utan även emedan
överflöd vid årets början ansågs båda gott för
hela året. Utom lutfisk och gröt, i katolsk tid
fastemat för den fasta, som skulle inleda j., hade
man riklig köttmat, särsk. fläsk, helst i form
av svinhuvud, skinka el. helstekt gris, vilket möjl.
kan härledas från det gamla sonargaltoffret,
varvid dock måste märkas, att svinkött av ålder
varit festmat, oberoende av religiösa synpunkter.
På julafton el. dopparedagen skulle
man ”doppa i grytan”, d.v.s. förtära brödskivor,
doppade i köttspadet. Bröd bakades av fler och
finare slag än eljest. Familjens medl., särsk. barn
och tjänare, fingo var sin julhög, bestående av
ett bröd av varje slag och ofta en ost och ett
talgljus. Dessa bröd fingo gärna prydliga
former. Sådana ”j u 1 k u s a r” med ofta
skämtsamma namn hade ej magisk el. religiös karaktär
utan gjordes till prydnad och till nöje för barnen.
Samma formglädje tog sig i samband med lekar
och julupptåg uttryck i varjehanda halmfigurer,
t.ex. julbockar, fåglar och dockor, likaledes utan
samband med magi el. religion. Däremot hade
den s.k. s å k a k a n, ett skådebröd, som låg på
julbordet hela j. och sedan förvarades i
säd-bingen till vårarbetets början, till uppgift att i
sig samla j:s kraft och meddela den till utsäde,
plöjare och dragare. Likaledes hälldes julöl på
vårdträd, fruktträden och gårdens åkrar. På
förmögnare ställen delades rikliga matgåvor ut
till jultiggare, liksom varje besökande självfallet
måste trakteras för att ej ”bära ut julen”.
Boskapen fick särskild traktering för att trivas
under året. Ett annat utslag av j:s överflöd är
julkärvarna, som sattes ut åt fåglarna, bl.a. för
att dessa ej skulle skada säden under året. Där
man vid skörden ägnat ”sista kärven” särskild
uppmärksamhet, valdes stundom denna till
julkärve, vilket dock ej innebär ursprungligt
sammanhang. Liksom man var mån om riklig och
god förtäring under j., fördrev man tiden med
upptåg och nöjen, som började annandagen. Utom
rena nöjeslekar, ss. pantlekar, nötlekar och
ringdanser, tävlade man gäma i vighet och styrka.
Tävlingslusten tog sig även uttryck i kappkörning
hem från julottan och i kappritten, den s.k. s t a
f-f a n s s k e d e*, på annandagens morgon. Denna
kappritt torde vara äldre än kristendomens
införande utan att dock ha med hednisk religion
att göra. Julottan var i folkuppfattningen j:s
främsta gudstjänst, något som underströks av
ljusprakten i kyrkan, överväldigande i
förhållande till den sparsamma belysningen i hemmen.
Katolska föreställningar om själva gudstjänstens
övernaturliga kraft återspeglas i folktron, och
därtill har rikedomen av ljus liksom nog även själva
ottefärdens julbloss uppfattats som ett skydd mot
julnattens farligheter. Av rädsla för skadliga
följder voro en del arbeten förbjudna under j. el.
vissa av dess dagar. På juldagen skulle så få
arbeten som möjligt utföras och inga besök göras.
En grupp julseder hör samman med en
dödsfest, antagl. framgången ur disablotet: familjens
döda anhöriga, ”änglarna”, tänktes julnatten
osynliga besöka sina gamla hem. Bordet skulle för
dem stå dukat, julljuset och julbrasan brinna
hela natten, julbad beredas och sängarna stå fint
bäddade, medan familjen sov i julhalmen på
golvet. De döda tänktes också ha sin särskilda
jul-nattsgudstjänst i kyrkan. J. tänktes även på annat
sätt vara den tid, då hemliga makter på gott och
ont driva sitt spel, varför man för att avvärja
- 285 -
— 286 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
