Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Junot, Andoche - Junqueiro, Abilio Guerra - Junsele - Junsele revir - Junta - Juntan - Juoksengi - Juon, Paul - Jupiter, Juppiter (mytologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNQUEIRO
uppmärksamhet, han följde denne som adjutant
till Egypten och blev där generalmajor. 1803
generallöjtnant besatte J. 1807 Portugal, vilket
in-bragte honom hertigtiteln, men 1808 blev han
slagen av Wellesley vid Vimeiro och måste strax
därefter kapitulera. Under de följ, fälttågen var
J:s insats ganska obetydlig. Som fältherre var han
föga märklig, som styresman i de besatta länderna
utmärkte han sig mest genom sin rovlystnad. Mot
slutet av sitt liv blev J. sinnessjuk. PS.
Junqueiro, Abilio Guerra, skald, se
Gu-erra Junqueiro.
Jun’sele, socken i Ångermanlands v. domsaga
i Västernorrlands län och pastorat i Ramsele
kontrakt av Härnösands stift, kring
Ångermanälven och gränsande till Lappland; 1,274,60 km2,
därav 1,188,20 land; 3,691 inv. (1949). S. delen
är rik på sjöar, av vilka den största är Betarsjön
(196 mö.h.); längst i n. uppnås c:a 575 m. Åker
och äng utgöra tillsammans knappt 2,7 °/o av
landarealen, skogsmarken 76 °/o. Vid kyrkan på n.
älvsidan ligger handelsorten Kr ån ge (914 inv.
1946) med cementvarufabrik och någon
träindustri; provinsialläkare. Vid Betarsjöns n.v. ända
ligger handelsorten Vallen (221 inv.).
Eds-forsen i Ängermanälven 5 km ö. om kyrkan är
under utbyggnad (arbetet beräknas färdigt 1952).
Större delen av J:s areal tillhör trävarubolag och
Staten (kronoparker 183,5 km2). Flera
stenålders-boplatser. Den nuv. kyrkan av sten byggdes 1883
och har ett senmedeltida altarskåp. Den rivna,
gamla kyrkan av trä var från 1763. — Namnet
torde bestå av prep. i samt ett ursprungligt
ortnamn, bildat till namnet på byn Eden och subst.
sel, lugnvatten. Ett sådant sträcker sig från
nämnda by och till kyrkan. Se J. Nordlander i
”Namn och bygd” (1926), sid. 71. Namnet skrevs
1586 Odensell, vid ett annat tillfälle på 1500-talet
Jödenssel. (Byn Eden skrevs 1535 öden.) P.;Er.
Jun’sele revir, adress Backe, tillhör Mellersta
Norrlands distrikt och omfattar Junsele sn samt
delar av Bodums, Fjällsjö, Ramsele, Ädalslidens
och Anundsjö socknar inom Västernorrlands län.
Areal (1948): statsskogar 50,050 ha, varav 39,466
ha produktiv skogsmark, övriga allmänna skogar
279, resp. 260 ha. Avverkning 1947 43,506 m3,
motsv. 1,10 m3 pr ha produktiv skogsmark.
Medelavverkning 1941—45 2,24 m3 pr ha skogsmark.
Reviret är delat i 5 bevakningstrakter.
Junta [spa. utt. zo’nta] (spa., förening,
sällskap), betecknar i politiskt språkbruk i Spanien,
Portugal och Latinamerika utskott el.
administrativ kommitté. Sålunda kallades inkvisitionens
högsta organ J. suprema och den 1520 bildade
spanska centralstyrelsen Heliga j. (se
Comu-neros). Även de spanska provinsutskott, som 1808
organiserade motståndet mot Napoleon, kallades
j., dessas centrala organ i Sevilla centraljuntor.
Ang. den nuv. J. politica se Falangen, sp. 128. —
På 1600-talet kom ordet in i engelskt språkbruk
som invektiv mot politiska gruppbildningar. Från
slutet av 1700-talet brukades det i svensk
student-och gymnasistslang för kamratkretsar (härav
även kaffe- och syjunta; se även Juntan). P.Nm.
Juntan, namn på en studentklubb, eg. ett matlag,
i 1790-talets Uppsala, betraktad som en härd för
”jakobinism och de vådligaste grundsatser”; den
hyllade Kants filosofi och entusiasmerades av
franska revolutionen. Dit hörde bl.a. B. Höijer, H. Järta,
G. A. Silverstolpe.
Ju’oksengi, samhälle i övertorneå* sn i
Norrbotten.
Juon [jo’ån], Paul, rysk tonsättare (1872—•
1940). J. studerade i Moskva för I. Hrimaly
(violin) samt Tanajev och Arenskij (komposition);
fullbordade därpå i Berlin sin teoretiska
utbildning hos W. Bargiel; var 1896 teori- och
violinlärare vid konservatoriet i Baku; från följ, år åter
i Berlin, där han 1906 blev kompositionslärare vid
Berlins musikhögsk. J., som var en ansedd
pedagog, har som tonsättare gjort sin förnämsta insats
på kammarmusikens område (kammarsymfoni op.
27, klaverkvintetter och -kvartetter,
stråkkvartetter, klavertrios, sonater etc.), varemot hans
slaviska temperament mera sällan tagit sig så pass
starka uttryck som i violinkonserten i h-moll, op.
42. [G.Jn]C.A.M.
Ju’piter, J u p p i t e r (eg. vokativ till nom.
Die’spiter < ’Dièus pater, ”Fader Himmel”, motsv.
grek. Zeus pate’r, sanskr. Dyauspita, fnord. Tyr;
lat. gen. Jotfis; besl. med lat. dies, dag), rom.
myt., hos romarna och de med dem besläktade
italiska folken den högste och mäktigaste guden,
motsvarigheten till grekernas Zeus*, med vilken
J. tidigt identifierades. J. var till sitt
ursprungliga väsen himmelens gud, och namnets betydelse,
”himlarymden”, framträder ej sällan i latinskt
språkbruk; sub JoVe betyder ”under öppen
himmel”. Uppfattningen av J. som himlarymdens
härskare är den grundföreställning, ur vilken den
klassiska tidens rikt facetterade J.-gestalt vuxit
fram. Himmelsguden var givetvis ljusets gud
(J. Lucefius), och därför voro fullmånedagarna
(Idus) hans festdagar och invigningsdagar för
hans tempel. Vidare var han väderlekens givare,
regnets (J. Pluvia’lis, PluVius), åskans (J. Tonans)
och blixtens (J. Fulgur) gud, årsväxtens och
grödans befrämjare; spec. stod vinodlingen under
hans omvårdnad. Som åskgud blev J. också en
stridens gud och dyrkades som ”segervinnaren”
(J. Victor) och givaren av mod och
motståndskraft åt hären, ”flykthejdaren” (J. Stat’or). Det
är slutl. en lättförklarlig, nära nog självklar
övergång från naturens till människornas värld, att
himmelsguden blev trohetsförpliktelsernas
hämnande beskyddare (J. Fid’ius, Dius Fidius) och
därmed rättens och den sociala ordningens
övervakare, statens högste gud. — Himmelsguden
hade helt naturligt sina kultplatser företrädesvis
på höjderna, i Rom framför allt på Capitoliums
branta klippa. Den äldsta statliga J.-kulten här
gällde J. Feret’rius, i vars helgedom icke någon
staty fanns men en helig sten, sannolikt en symbol
av åskviggen, varför denne J. också kallades
”stenen” (J. Lap’is). Ät honom offrade
fältherrarna sina spolia opi’ma, och fetialerna* voro
hans tjänare. 509 f.Kr. invigdes på Capitolium
åt J. Op’timus Ma’ximus (”den ypperste och
störste”) den klassiska romerska statskultens ryktbara
centralhelgedom, målet för triumftågen och
platsen för de stora statsoffren. Till den kapitolinska
J.-kulten hörde också cirkusspelen (ludi Roma’ni),
vilkas festprocession utgick från Capitolium. En
parallell till kulten på Capitolium bildade den
— 319 —
— 320 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
