Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Jutta (drottning av Danmark) - 2. Jutta (prinsessa av Danmark) - Juul, ätt - Juul, 1. Esger - Juul, 2. Ove - Juusten, Paul - Juutas - Juva (Juvelius), Einar - Juvara, Filippo - Juvavum - Juvel - Juvelerarkonst - Juvelius, Einar - Juveln - Juvelornamentik - Juvelvikt - Juvenalerna - Juvenalis, Decimus Junius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUUL
Agnes’ kloster i Roskilde. Efter Eriks död ingick
J. nytt äktenskap med en tysk furste.
2) J u 11 a, prinsessa (d. 1284), dotter till konung
Erik Plogpenning och J.x), ingick i S:t Agnes’
kloster i Roskilde, lämnade det 1272 och låg därefter
i ständig ekonomisk konflikt med klostret; ett
flertal dokument äro bevarade från tvisten.
Erikskrö-nikan, som prisar hennes fägring, berättar, att hon
under ett besök hos sin syster Sofia i Sverige skall
ha inlett en kärleksförbindelse med sin svåger
konung Valdemar. J:s resa till Sverige har lyriskt
och episkt behandlats av V. v. Heidenstam.
Juul [jol], dansk adlig ätt, känd sedan 1200-talet.
1) E s g e r J., ärkebiskop av Lund (d. 1325),
var urspr. kanik i Ribe, deltog därefter i Erik
Menveds tjänst i dennes kamp mot Jens Grand och blev
som belöning 1306 biskop i Aarhus, 1310
ärkebiskop av Lund. Som sådan kom den forne
anhängaren till Erik Menved i konflikt med denne, knöt
förbindelser med hans fiender bland stormännen,
flydde 1317 till sin borg Hammershus på
Bornholm och 1318 till Pommern. S.å. ingick han i
Kalmar jämte upproriska danska stormän ett
förbund med de svenska hertigarnas anhängare. J.
återvände 1321 till Lund och försonades med den
nye konungen, Kristofer II; förhållandet dem
emellan blev dock ej vidare gott. H.Bg.
2) Ove J., ämbetsman och diplomat (1615—
86), sändes upprepade gånger, särsk. i samband
med förhandlingarna om Roskildefreden, i olika
uppdrag till Karl X Gustav och utförde dem
synnerligen väl. På riksdagen 1660 motsatte sig
J. enväldet men försonade sig snart därmed och
blev 1669 v. ståthållare i Norge. 1676—79 v.
kansler i danska kansliet blev han 1681
stifts-amtman i Aarhus stift.
Juusten [ju’-], Paul, finländsk biskop (o. 1516
—76), adlad 1572. Efter att på 1540-talet ha
studerat vid tyska univ., bl.a. Wittenberg, blev J.
1554 biskop i Viborg och 1563 i Abo. 1569 sändes
han som medl. av Johan HI:s beskickning till tsar
Ivan IV, blev av denne illa mottagen, kastades i
fängelse och fick återvända först 1572. — J:s
författarskap rör sig dels på teologiens område,
varvid han skrev på finska och därigenom intager
en bemärkt plats i den finskspråkiga litteraturens
tidigaste historia, dels på historiens. Hans
krönika över Finlands medeltidsbiskopar (”Chronicon
episcoporum Finlandensium”) är utg. av Porthan
med vidlyftiga kommentarer (1784—1800). Hans
skildring av sina lidanden i Ryssland, ”Narratio
Pauli Juusten de legatione sua Rossica”, är även
utg. av Porthan (1775). I.A.
Juutas, finländsk by, se Jutas.
Juva [jovv’a], urspr. J u v e 1 i u s, Einar
Wilhelm, finländsk historiker (f. 1892), fil. dr 1920,
doc. i Finlands historia vid Helsingfors univ.
1924—28, krigshistoriker vid generalstabens
krigshistoriska avd. 1925—27, prof, i inhemsk och
allmän historia vid Äbo finska univ. 1928, i
Finlands historia sedan 1929, univ:s rektor 1934—45.
J. har utg. ett flertal historiska arbeten på finska
språket, främst rörande Finlands utveckling
under 1700-talet. I sv. övers, föreligger bl.a.
”Finlands väg från Nystad till Fredrikshamn 1721
—1809” (1947). [Th.JSt.C.
Juva’ra [jo-], F i 1 i p p o, italiensk arkitekt (1676
—1736), var företrädesvis verksam i Turin, där
flera palats och kyrkor vittna om hans måttfullt
klassicerande, franskt påverkade stil. Hans
förnämsta arbete är Superga-kyrkan vid Turin, med
kupol över ett åttkantigt centralrum samt romerskt
korintisk förhall. Hans sista arbete var planen
för nybyggnaden av det 1734 nedbrunna slottet i
Madrid.
Juva’vum, romersk stad, se Salzburg.
Juve’l (ytterst av ffra. joel, smycke, vulgärlat.
jocelVum, av lat. joRus, lek, skämt), slipad ädelsten.
Juvele’rarkonst, den konstnärliga gestaltningen
och infattningen av juveler el. ädla stenar,
sammanhänger med metallkonstens utveckling. J. kan
sägas vara en art av guldsmedskonsten*.
Juve’lius, Einar Wilhelm, historiker, se Juva.
Juveln, sjö i Jämtland, se Juvuln.
Juvelornamentik, ett ornamentsmotiv, som söker
efterlikna ädelstenar i infattning, ofta
kartusch-liknande. J., som är av indiskt ursprung,
förekommer ofta i renässansens arkitektur, möbelkonst
och textilkonst. — Litt.: V. Slomann,
”Smykke-og Juvelornamentik” (i ”Tidskrift för
konstvetenskap”, 1942).
Juvelvikt, se Karat.
Juvena’lerna, uppsaliensiskt studentsällskap, som
uppstod i slutet av 1830-talet och närmast blev en
arvtagare till den 1835 avsomnade s.k. Turkiska
musiken*. Sedan Gunnar Wennerberg* 1843
upptagits som medl. i sällskapet, blev han snart den
ledande själen inom detta. Verksamheten, i regel
av privat karaktär, gick ut på skämtsam och
studentikos underhållning, varvid musiken intog en
framskjuten plats. J:s kör decimerades
småningom, så att sällskapet endast fick tre sångare till
sitt förfogande, Daniel Hwasser (tenor), G.
Wennerberg (baryton) och Otto Beronius (”Glunten”;
bas). För denna ensemble komponerade
Wennerberg cykeln ”De tre”. 1847 lämnade Hwasser
Uppsala, och för det musikaliska inslaget vid
sammanträdena svarade därefter blott Wennerberg och
Beronius. Juvenalmiljön utgjorde en viktig
inspirationskälla till den förres berömda duettserie
”Gluntarne”, av vilka en del tillkom, medan
Wennerberg ännu var kvar i Uppsala. När
Wennerberg 1849 flyttat därifrån, förde Juvenalsällskapet
en tynande tillvaro, och det upplöstes kort därpå.
— Sällskapet återupplivades i okt. 1906 genom
stiftandet av Juvenalorden, som i de
upp-saliensiska studentkretsarna verkar för ett ädlare
nöjesliv i anslutning till wennerbergska
traditioner. — En skildring av det äldre juvenalsällskapet
finnes i inledningen till ”Gluntarne”.
Juvenalor-dens arkiv i Uppsala förvarar handlingar rörande
sällskapets historia. — Litt.: E. Malm, ”Ack, i
Ar-kadien” (1949). G.Jn.
Juvena’lis, Decimus Junius, romersk
satirförfattare från Aquinum el. Rom (o. 55—o. 135
e.Kr.). J., om vars yttre förhållanden säkra
uppgifter äro sparsamma, framträdde först i
50-års-åldern, under Trajanus, som satiriker, därtill enl.
egen utsago driven av sedlig indignation
(”föddes man icke till skald, dock tvingar en harmen
att dikta”). Det mest framträdande draget i hans
sedeskildringar, av skalden förlagda till det
förflutna (Neros och Domitianus’ tid), är ett
flammande, deklamatoriskt patos, bottnande dels i
— 343 —
— 344 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
