Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jülich (grevskap) - Jülich (stad) - Jülicher, Adolf - Jylland - Jünger, 1. Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÜLICH
Ravensberg hörde, blev under striderna mellan
katoliker och protestanter, mellan spanjorer och
ne-derländare genom sitt läge av stor betydelse, och
när den gamla fursteätten 1609 utslocknade på
manssidan, blev J:s öde en fråga av europeisk vikt.
Den mäktigaste arvspretendenten var Sachsen, de
bästa anspråken hade Brandenburg och
Pfalz-Neu-burg, vilka med stöd av Henrik IV av Frankrike
och Nederländerna 1609 gemensamt besatte landet.
1614 kom en provisorisk delning till stånd genom
fördraget i Xanten, varvid J. tillföll Pfalz-Neuburg.
När detta furstehus 1742 utslocknade, förnyade
Preussen sina anspråk, men de uppgåvos av
Fredrik II efter Schlesiens erövring, och J. tillföll
Pfalz-Sulzbach, 1777 Bayern. 1801 besattes J. av
Frankrike och kom genom Wienkongressen till
Preussen. P.S.
Jülich [jy’li%], stad i Rhenlandet, Tyskland, 25
km n.ö. om Aachen; 11,569 inv. (1939). J. blev
stad o. 1200, fästning på 1500-talet och har ofta
varit omstritt. I 2:a världskriget lades staden
nästan fullständigt i ruiner, bl.a. blev rådhuset
förstört och slottet svårt skadat (uppfört 1549
av A. Pasqualini).
Jülicher [jy’lix9r], Gustav Adolf, tysk teolog
(.1857—1938), prof, i kyrkohistoria och NT:s
exe-getik i Marburg 1888. Som exeget företrädde han
en måttfull historisk-kritisk inställning. Av J:s
skrifter märkas ”Die Gleichnisreden Jesu” (2 bd,
1888—99) och ”Einleitung in das Neue Testament”
(1894) samt rekonstruktion av NT:s Italia-text,
varav 2 bd utkommit 1938—40. — Litt.: ”Die
Re-ligionswissenschaft der Gegenwart in
Selbstdar-stellungen”, 4 (1928).
Jylland (äldre sv. namnform Jutland, ty.
Jüt-land), dansk landsdel, sträckande sig från
Danmarks s. gräns till Skagens Odde, och en del
av den jutländska halvön, vars s. gräns anses
gå vid Eider (gränsen mellan Sydschleswig och
Holstein); 29,554 km2; 1,826,056 inv. (1945).
Historiskt delas J. genom Kongeaa i Nörre-J. och
Sönder-J. S. delen av Sönder-J. tillhör
Schles-wig-Holstein. Om naturförhållandena se
Danmark. — 1947 uppgick den odlade arealen inom det
danska J. till 21,435 km2 (75% av landarealen).
De största ej odlade områdena utgöras av
västkustens dyner och de sandiga, ljungbeväxta
hedarna i v. J. De senare ha under de senaste
årtiondena delvis planterats med gran och fur
el., liksom en del mossar i n. J., uppodlats. J.
har nära 2/s (2,219 km2) av Danmarks
skogsareal. Jordbruket är huvudnäringen.
Mejerihanteringen är högt utvecklad. Fiske bedrives
hu-vudsakl. från nordsjöhamnarna samt Skagen
och Frederikshavn. Det fångas särsk. rödspättor,
torsk, sill, kolja och makrill. I v. Limfjorden
bedrives ostronfiske med station i Nyköbing,
Mors. Berggrundens kritlager bilda grundvalen
för Danmarks cementindustri: 4 fabriker i
Aal-borg och Assens vid Mariager fjord. 1946
producerade dessa 501,835 t portlandcement till ett
värde av 36,7 mill. dkr. Betydande torv- och
tegelindustri. De flesta och största städerna ligga
på J:s ö. kust, t.ex. Aarhus, Aalborg, Randers och
Horsens. På västkusten finns endast en mera
betydande stad, näml. Esbjerg. J. indelas
administrativt i Vejle Amt, Skanderborg, Aarhus,
Randers, Aalborg, Hjörring, Thisted, Viborg,
Ringköbing, Ribe, Haderslev, Aabenraa-Sönderborg
samt Tönder Amt, kyrkligt i Aarhus, Aalborg,
Viborg, Ribe och Haderslev Stift. [jj/.PnfP.Hn.
Jünger. 1) Ernst J., tysk författare (f. 1895).
J. deltog i 1 :a världskriget som infanterilöjtnant
och fick orden ”Pour le mérite”. I debutboken,
”In Stahlgewittern” (1920), utnyttjade J. för de
på en gång kyligt och entusiastiskt skildrade
närstriderna från kriget sina
dagboksanteckningar som anförare för en stöttrupp; i språk och
stil visade sig denne nationellt betonade
krigs-skildrare som företrädare för den klassicistiska
linjen i tysk litteratur. I de följ, böckerna, som
hade mera reflekterande karaktär, ”Der Kampf
als inneres Erlebnis” (1922), ”Das Wäldchen 125”
(1925) och ”Feuer und Blut” (s.å.), bejakade J.
kriget som den högsta meningsgivande faktorn
i ett folks liv; kriget framställdes som en
symbol för en maskulint uppfattad tillvaro. J:s
nationella inställning färgade ”Das abenteuerliche
Herz” (1929), ”Die totale Mobilmachung” (1931),
”Der Arbeiter” (1932), där han av den ”nya
människan” fordrade övervinnandet av det
individuella, ett fullständigt herravälde över sig själv
med absolut känslolöshet och högsta
prestationsförmåga som mål, och essäsaml. ”Blätter und
Steine” (1934), som bl.a. innehåller en hyllning
till kriget. J. blev godtagen av den
nationalsocialistiska regimen, hans idéer uppfattades som
det renaste uttrycket för andan inom den av
Hitler nyuppbyggda försvarsmakten. Själv
började J. emellertid under loppet av 1930-talet
alltmer känna sig främmande för de nya
makthavarna, som icke motsvarade hans tankar om en
”ny” människa, och kom snart i kontakt med skilda
motståndsgrupper, framför allt den, som stod
bakom attentatet mot Hitler 2% 1944. Från
nationalsocialistiskt håll såg man med misstro på J:s
böcker ”Auf den Marmor-Klippen” (1939), där han
i förtäckt form riktade ett angrepp mot Hitlers
diktatur och dess okultur, ”Gärten und Strassen”
(1942), där han bl.a. återgav intryck från sin
militärtjänst i det ockuperade Frankrike, vars folk
och andliga odling han omtalade i sympatiska
ordalag, och ”Myrdun” (1943), brev från Norge.
Att J. fick tillfälle att föra fram sin stillsamma
men otvetydiga opposition mot den rådande
regimen, anses ha berott på att han fick stöd och
skydd av vissa av de militära ledarna; J:s ideal
var närmast en utveckling av de preussiska
junk-rarnas. Efter Hitlers fall blev emellertid J. häftigt
angripen av företrädare för de radikala,
intellektuella emigranterna, som ansågo, att han svikit
genom att stanna kvar i Tyskland under 2:a
världskriget. Med sin ursprungliga syn på kriget har J.
brutit i skriften ”Der Friede. Ein Wort an die
Jugend Europas, ein Wort an die Jugend der
Welt” (1945), före tryckningen illegalt spridd i
manuskript. J. pläderar här för ett enat Europa
på grundval av individuell frihet i förbund med
de kristna kyrkorna, vilka i sin tur dock enl. J.
behöva förnyas, för att de skola kunna
tillfredsställa den moderna människans behov av tro.
Skriften har, liksom J:s produktion över huvud
taget, blivit livligt diskuterad i tyska och
allierade kretsar. Av J:s övriga senare skrifter
mär
— 347 —
— 348 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
