Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämshög - Jämsänkoski - Jämtbygdens folkhögskola - Jämthund - Jämtland - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄMSÄNKOSKI
Efterleden är möjl. ö, avseende den höjdplatå,
på vilken byn ligger, förr kanske omgiven av en
myr. I förleden har man sett en form av
mansnamnet Germund. — Litt.: J. J. öller,
”Beskrif-ning öfver J :s sochn” (1800); O. Kronsjö, ”J :s
förs, fordom och nu” (6 bd, 1927—49). P.;Er.
Jäm’sänkoski, kommun i Tavastehus län,
Finland, vid Päijänne sjö; 58 km2; 3,750 inv. (1946;
70 inv. pr km2), finsktalande. Åkern upptar 7 km2
(12% av arealen), skogsmarken 44 km2. I J.
finnas en sulfitcellulosafabrik samt ett pappersbruk,
tillhörande Yhtyneet Paperitehtaat oy.
Jämtbygdens folkhögskola i Hålland,
Undersåkers sn, började sin verksamhet 1938 som
kristlig undervisningsanstalt under namnet
Jämtbygdens ungdomsskola och antog 1944
sitt nuv. namn. J. erhåller anslag av
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, landstinget och enskilda
kommuner samt åtnjuter sedan 1944 statsbidrag.
Rektor sedan 1938 L. Eklöv. Elevförbundet
utger sedan 1941 årsskr. ”Från fjäll och dal”.
Jämthund, hundras, se Hundar, sp. 940.
Jämtland, landskap i mellersta Norrland, har
en areal av 37,741,22 km2, varav 34,050,59 km2
(90,2 °/o) land och 3,690,63 km2 (9,8 °/o) vatten.
Landskapets nordligaste punkt är belägen på
Ö5°7’ n.br., dess sydligaste på 62°I7’. I v. når
J. 6°5’ och i ö. i°3’ v.lgd från Stockholm. Med
en sträcklängd i n.—s. av 315 km och en största
bredd av 254 km gränsar J. i s. till Härjedalen
och Medelpad, i ö. till Ångermanland, i n.ö. till
Lappland och i n.v. och v. till Norge. J. utgör
huvuddelen av Jämtlands län. — Förra leden av
landskapsnamnet utgöres av gen. plur. av
invå-narnamnet jämte. Detta har sammanställts med
stammen i ty. emsig, flitig; ovisst (se E.
Hell-quist, ”Svensk etymologisk ordbok”, 3 uppl. 1948,
sid. 427). J.Ör;Er.
Innehåll:
Sp.
Geologi .............. 359
Terrängformer ........ 362
Sjöar och floder ..... 364
Klimat ................364
Växtvärld ............ 365
Djurvärld .............366
Befolkning och bebyggelse 366
Ekonomisk geografi .... 367
Fornlämningar ........ 372
Sp.
Historia .............. 373
Vapen ...................1 375
Ortnamn ................ 375
Dialekt ................ 377
Folkkultur ............. 378
Konsthistoria........... 379
J. i litteraturen ...... 380
Litteraturanvisningar .... 380
!
-
Geologi. J:s berggrund kan, enl. B. Asklund,
indelas i följ, zoner från ö. mot v., löpande ung.
parallellt med fjällkedjan (jfr geol. kartan vid
Sverige): i)Den kaledoniska synklinalens
ö. för land. Urbergsområdet, som i v. når en
linje Åsarna—Brunflo—Ström, uppbygges till
större delen av röd el. grå revsundsgranit, i s.
ersatt av rätansgranit, samt av gnejser och
mig-matiter med inslag av superkrustala arkeiska
skiffrar (s.ö. om Locknesjön, Fors). På en
del ställen, ss. vid Ragunda, Mårdsjö och Ström,
uppträda . smärre massiv av yngre (subjotniska)
gabbro-, syenit- och rapakivibergarter jämte än
yngre gångar av åsbydiabas. Det
centralnorrländska urberget bildade i början av paleozoicum en
kontinentalbål, som skilde det kaledoniska havet
från det båltiska. Längs v. randen äro dess
shelf-sediment bevarade som autokton k a m b r
o
s i 1 u r, avlagrad på ett subkambriskt peneplan och
relativt obetydligt påverkad av kaledoniska
rörelser. Kambrosiluren kan följas som ett smalt band
från Klövsjö till Flåsjön; största bredden, 17 km,
uppnås i Lockne-fältet. Lagerföljden omfattar i
s. och mell. J. underkambrium—undre
tritaspis-serien, i n. J.
mellankambrium—dalmanitinase-rien. Kambrium består huvudsaki. av
alunskif-fer med orsten, ordovicium av kalkstenar och
skiffrar (de senare dominerande i n.); inom
chas-mopsseriens basallager märkes en starkt kalkhaltig
sandsten, s.k. loftarsten. I n. träffas mellan
kambrium och urberget en algonkisk sedimentserie av
nedifrån räknat sparagmiter, tillit, kvartsiter och
skiffrar. 2) De alloktona k ambrosilu r t
äc-k e n a, en inom centrala J. upp till 100 km bred zon,
utkilande redan i s. J., där vemdalskvartsiten
skjutits upp direkt på den autoktona kambrosiluren, i
n. trol. utkilande n. om Flåsjöberget i
Ångermanland. Denna zon, som utgör huvuddelen av J:s
kambrosilurslätt, uppbygges av ett antal (sannol.
6—7) på varandra taktegelformigt uppskjutna
skol-lor, vilka måste antagas vara avsevärt
fjärrförflyt-tade. De olika skollornas innehåll varierar något;
de äldsta representerade lagren tillhöra
underkambrium, de yngsta retiolitesskiffern. Kambrium
uppbygges övervägande av alunskiffer, ordovicium
av kalkstenar, som i de västliga skollorna alltmera
ersättas av skiffrar (bl.a. ogygiocarisskiffer) och
gråvackor, siluren av kvartsiter, skiffrar och
(pen-tamerus-)kalksten. Den regionala fördelningen av
de stratigrafiska elementen är densamma i varje
skolla: det äldsta ledet återfinnes i s.ö., det yngsta
i n.v. 3) K vart si t sko 11 an, som i n. J. är
skjuten upp på delar av föreg. zon; dess bergart
är en eokambrisk kvartsit av vemdalstyp. Zonen
saknas i mellersta J. 4)
Granitmylonitskol-1 a n, omfattande Offerdal-, Alsen- och
Fuda-skol-lorna (tidigare uppfattade som urbergsfönster). I
sina undre delar innehålla dessa även basiska,
gabb-rodioritiska eruptiver, i högmetamorf utbildning
uppträdande som egenartade grönskiffrar. Zonen
överlagras av 5) den stora Sev e-s k o 11 a n
med högkristallina bergarter av sevetyp
(sparag-mit-, kvartsit och glimmerskiffrar, gnejser,
stundom, som i Åreskutan, kopparkisförande,
amfi-boliter och, som i Handöl, täljsten), bildande de
egentliga högfjällen och på sin rygg bärande
köli-skiffrar, kambrosilur av v. facies. På några ställen
förekomma urbergsfönster, t.ex. Mullfjället. I
likhet med föreg. är denna zon synnerligen kraftigt
tektoniserad. — J. är fattigt på malmer. Under
1700- och 1800-talen bröts kopparmalm vid Fröå.
Under de senaste årtiondena ha fyndigheter
upptäckts av svavel- och kopparkis, zink- och
blymalm inom fjällens kismalmzon i Frostviken.
Dock är deras ekonomiska betydelse ännu oklar.
Grundläggande för tolkningen av
berggrundens byggnad inom fjällkedjeområdet har varit
den av A. E. Törnebohm 1896 framförda
över-skjutningsteorien. Resultatet av överskjutningarna
har blivit, att yngre, kambrosiluriska sediment
ha överlagrats av äldre, eokambriska bildningar.
Gentemot denna teori framfördes under en tid
den föreställningen, att de olika sedimenten
bildade en sammanhängande komplex med i stort
sett primär lagring från kambrosiluren i ö. till
— 359 —
— 360 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
