Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtland - Geologi - Terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄMTLAND
de kristallina områdena inom gränstrakterna i
v. Sedimentens metamorfos skulle endast i ringa
grad ha föranletts av överskjutningar.
Törne-bohms teori har emellertid nu åter upptagits,
främst på grundval av fältarbeten, ledda av B.
Asklund, vilka visa, att de mest framträdande
elementen i J :s geologiska struktur betingas av
överskjutningar av stora mått. Till denna bild
har genom ovannämnda undersökningar fogats
ett viktigt drag. De underkambriska och senare
transgressionerna inom den kaledoniska
geo-synklinalens ö. randzon ha näml, fortskridit från
v. mot en urbergskust i ö. Detta konstaterande
har framtvungit en avsevärd omvärdering av
den gängse tolkningen av faciesförhållandena
inom kambrosiluren, då man tidigare räknade med
en rakt motsatt transgressionsriktning.
Vem-dalskvartsiten (i vid bemärkelse), i vilken man
velat se en västlig grundvattensfacies av den
normala kambrosiluren, har sålunda avslöjats som
en prekambrisk bildning, flerstädes till följd av
överskjutningar vilande på yngre bergarter. Flera
led av kambrosiluren äro däremot utvecklade i
grundvattensfacies i Lockne-fältet 20 km s. om
Östersund.
Jordarter och glacialmorfologi.
Mellan fjällkedjan i v. och urbergsområdet i ö.
bilda de lösa jordarterna ett så gott som
sammanhängande täcke över berggrunden. Förutom
i fjällmassiven upptjäda hällblottningar i
bergbranter, vilket särsk. är fallet i revsundstrakten.
Den dominerande jordarten är morän, som på
silurslätten liksom i fjälltrakterna ofta är
stenfattig, lerig och bördig men i urbergsområdet
mera blockrik, grusig och karg. Från
isdelar-området, beläget i ö. J. ung. längs sträckan
Gillhof—Hammerdal men i n. J. västligare
mellan Hotagen—Storsjouten, gick isrörelsen dels
åt s.ö., dels åt v. och n.v. upp mot fjällkedjan.
När den stora landisen började smälta, frilädes
först fjälltopparna, emedan ismassan var
mäktigast över isdelarområdet. Smältvattnet
avbördades därför dels mot v., dels mot ö. och gav
upphov till talrika ackumulations- och
erosions-företeelser. Särsk. i Oviksfjällen, där C. M:son
Mannerfelt ingående studerat de glaciala
formelementen, äro spåren efter isens successiva
uttunning bland de bästa i hela fjällkedjan. Där
smältvattnet rann fram mellan iskanten och
fjällsidorna, utformades laterala skvalrännor, som
nu äro synliga på långt håll i Oviksfjällen.
Genom avsmältningen sjönk ismassan samman, och
smältvattnet avtappades till lägre nivåer. Om
dräneringen skedde genom tunnlar under
iskanten, uppstodo konsekventa slukrännor, i vilka
ursköljt grus avsattes, bildande slukåsar, t.ex. vid
Dörrsjöarna i Oviksfjällen och i Sylälvsdalen.
Gick dräneringen däremot över pasströsklar,
kunde djupa, kanjonartade dalar utskäras,
sadelskåror, varav ej mindre än ett 50-tal kunna
urskiljas enbart i Oviksfjällen. Bland dem hör
Dromskåran s. om Bydalen till de mest bekanta.
Mellan ismassan och fjällen i v. uppstodo större
isdämda sjöar, vilka dränerades över
pasströsklarna mot Atlanten, där Brudslöjans ståtliga
kanjon och Skalsvattnets issjöavlopp, den 50—
70 m djupa och 100—150 m breda Mägglikanjon
vid norska gränsen, utformades. Subglaciala
is-älvar byggde upp de rullstensåsar, vilka
företrädesvis anträffas i dalbottnarna inom större
delen av J. Ett anmärkningsvärt långt dyl.
åsstråk sträcker sig från Storlien förbi Åre mot
Mörsil. I issjöarna avsattes dels grus och sand,
ss. vid Grönklumpens intressanta delta n.v.
om Anarisfjällen, dels finkorniga, mest mjäliga
sediment, på vilka bygderna kring Åre, Kallsjön,
Jormsjöarna m.fl. nu vila. Inom storsjöområdet
visa emellertid sedimenten en mycket ojämn
fördelning, vilket kan bero på att stora dödisar
utfyllde bäckenet och att större issjöar endast
hade en mera efemär tillvaro. Även ö. om
is-delaren förekommo isdämda sjöar, t.ex. i
sjöområdet inom Gimåns övre lopp. Medan isen
smälte bort från J., var den död, d.v.s. låg
orörlig. Därför saknas i stort sett ändmoräner, och
i stället ha ablationsmoräner stor utbredning
särsk. kring isdelarområdet, t.ex. kring sjön
öja-ren i Ström, v. om Lövsjön i Föllinge samt n.
och n.ö. om Hammerdal.
In i den nuv. Indalsälvens dalgång sträckte sig
en ’smal fjord från Bottenhavet upp till Stugun,
där högsta kustlinjen anträffas på c:a 230 m ö.h.
men längre åt ö. vid Bispgården på c:a 250 m,
beroende på den olikformiga landhöjningen. I
denna fjord avsattes mäktiga, bl.a. varviga
sediment, vilka blottades och delvis genomskuros
av Indalsälven vid Ragundasjöns
avtappnings-katastrof 1796. Vid räkning av årsvarven har
det visat sig, att ”den centraljämtska issjön”
bröt genom den dämmande isbarriären o. 6,700
f.Kr., vilket år har satts som slutår för istiden.
Inom isdelarområdet ha anträffats dubbla
moräner med mellanliggande fossilförande
sedimentskikt. Så ha t.ex. vid Pilgrimstad fynd gjorts
av ben av mammut och ren, inbäddade i grus,
och vid Vålbackens tegelbruk av växtrester i
lera. Lagringsförhållandena tyda på att området
har utsatts för två skilda nedisningar, men det
är ännu oklart, om sedimenten härröra från
in-terglacial tid el. om de markera ett isfritt
mel-lanskede under den sista nedisningen. G.R.;J.Ör.
Terrängformer. Med undantag av Indalsälvens
dalgång nedanför Gesunden ligger hela J. över
200 m ö.h. Dock sjunker dalen så snabbt, att
bottnen strax innanför länsgränsen i ö. når blott
42 m ö.h. Mot v. stiger terrängen till mycket
höga nivåer, och högsta punkten är Storsylen i
Sylarna (1,762 m). — J:s terräng uppvisar 3
olika huvudtyper. Urbergsområdet i ö.
bildar en i stort sett 350—400 m hög, småkuperad platå,
inlandspeneplanet, varöver enstaka tunga
rest-berg resa sig till likartad medelhöjd, ss.
Stads-berget vid Gesunden (480 m), Rudtjärnberget
(514 m) v. om övsjön och Knotthöjden (520 m)
s.v. om Håsjö. Av talrika dalar är området
sönderdelat i s.k. rutplatåer, vilket särsk. är
fallet mellan Indalsälven och medelpadsgränsen.
Med storsjöbäckenet som utgångspunkt stråla
några större, delvis sjöfyllda genombrottsdalar
ut mot s.ö. och s. Den viktigaste dalen går
från Brunfloviken genom Lockne- och
Revsunds-dalarna till Ljungan. Möjl. har en gång
Storsjön dränerats denna väg. Även Indalsälven
passerar urbergsområdet i en bred och djup ge-
— 361 —
— 362 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
