Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtland - Historia - Vapen - Ortnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄMTLAND
under det nybildade Härnösands stift. Med
läm-por sökte man överföra handeln från Norge till
Sverige, vilket befolkningen energiskt motsatte
sig- J- var 1645—54 förenat med Medelpad och
Ångermanland till Härnösands län. Tiden 1679
—1762 tillhörde det Gävleborgs län och 1762—
1810 Västernorrlands län. Ett kraftigt
nydanings-arbete igångsattes efter Brömsebrofreden. Vägar
byggdes, befästningar anlades, ett postkontor
inrättades på Frösön, och en svensk skola kom
till stånd i Oviken 1649, vilken 1679 avlöstes av
Frösö trivialskola. Försvenskningen gick dock
långsamt, vilket visade sig vid de två följ,
krigen (1655—60 och 1676—79), då befolkningen
mottog de inträngande norrmännen som befriare
och gick dem till handa. Efter freden 1679
igångsattes ett målmedvetet försvenskningsarbete,
särsk. bland prästerskapet, vilket omsider kröntes
med framgång. Under Karl Xll-krigen och allt
framgent voro jämtarna goda svenskar. Sistn.
krig berörde J. i sitt slutskede, då Armfelts
fälttåg in i Tröndelag 1718 utgick från och
avslutades i J. — Vid sidan av jordbruket med
binäringarna jakt och fiske var handeln en
hjär-tesak för J., särsk. handeln med Levanger.
Jämtarna sålde vilt, skinn, ost och smör och köpte
mest salt och fisk. En uppgift från 1690 anger,
att 2,505 foror från J. besökt årets marknad i
Levanger. Sundsvall sökte under 1700-talet
förgäves lägga handeln i J. under sig. Under
samma årh. började kopparmalm brytas i v. J., vilket
fick stor betydelse för bygden (Gustaf- och
Carl-bergsgruvorna vid Åreskutan på 1740-talet). För
att bl.a. stävja handelsresorna till Norge och
skapa ett handelscentrum i J. grundlädes staden
Östersund 1786, som dock ej kom att spela nämnvärd
roll under sitt första halvsekel. Sedan 1810 utgör
J. tills, med Härjedalen särskilt län, Jämtlands län.
Länsbildningen, som ej hade befolkningens stöd,
torde delvis ha haft politiska grunder. J. förblev
en fattig landsända till mitten av 1800-talet.
Sågverksindustriens utveckling medförde en
småningom skeende ekonomisk utveckling, men först
sedan mellanriksbanan tillkommit 1882, sköt den
ekonomiska och sociala utvecklingen fart. H.P.
Vapen. Enl k.br. 23A 1935: I blått fält en
gående älg av silver med
en lyftande falk på
ryggen och i posten åtföljd
av en vänstervänd,
upprest hund, båda av guld.
Som vapen är denna bild
känd tidigast 1660 men
går tillbaka på ett sigill
från 1635. Tidigare
jämtländska sigill äro kända
från de första åren av
1300-talet, visande bl.a.
norska riksvapnet inom en
bård, samt från 1575,
gående tillbaka på
Trondheims ärkestifts sigill från början av 1500-talet.
Ortnamnen i åtm. v. och mell. J. visa stark
samhörighet med dem i Norge, medan de särsk.
i ö. J. anknyta till det övriga Norrland. Bland
bebyggelsenamn från hednisk tid, äldst romersk
järnålder, märkas c:a 20 på -vin (utt. ofta -a,
ibland -e), äng, betesmark (Grytan, till gryt, sten,
Höla, till hol, kulle, Offne, till upp); c:a 16 på
-hem (utt. vanl. -om), trakt, gård (4 st Grötom,
till fvnord. grjöt, sten, Sem, till fnord. sæ-, sjö-);
2 på -lösa, äng; 2 på -ungom (fsv. dat. plur. av
inbyggarnamn); 4 på -land, strandmark
(Bratt-land, till fvnord. brattr, brant); c:a 80 på -sta(d),
boplats o.d., de flesta till ett mansnamn (Gusta:
fsv. Goti, Hårsta: fvnord. Härekr, Ringsta: fsv.
Ring); 12 på -säter (-sätt), skogsäng, strandäng
(därav 3 enkla Säter); c:a 37 på -by(n) o.d., gård
(frånsett unga namn med bet. by), varav 15 enkla
By(n), Bye, Bynom, Byom (äldsta gården i sin
trakt, liksom 5 st Fannbyn, till forn, gammal),
f.ö. vanl. av typen överbyn, Ubyn (av äldre
Utbyn), östbyn, Västbyn, Mellbyn (till fsv.
mæpal, mellan), dessutom sockennamnen Marby
och Marieby (de enda medeltida sockennamn,
som icke återgå på naturnamn); 1 st Tomte (utt.
Tomtom), gårdstomt; några på -åker, ss. Fåker
(till fvnord. föa, rävhona) och sockennamnet
Undersåker. Väsentligen till hednisk tid, delvis
äldsta tid, höra de c:a 125 naturbetecknande enkla
namnen i obestämd form, ss. sockennamnen Berg,
Fors, Näs, Ström och Ås. Om hednisk kult vittna
ö- och sockennamnen Frösön och Norderön
(guden Frö, resp. Njord), Odensala (Oden; senare
leden ant. ’al, helgedom, el. sal, hus), 1 st Vi,
helgedom, jämte ett tidigare belagt Ullvi (guden
Ull), och 5 st Hov, tempel, jämte 1 sms.
Hovsåkern. — Till medeltiden höra 1 st Torp, gård
(de på -torp(et) äro från nyare tid), c:a 55 på
-böle, (enstaka) gård, varav c:a 30 enkla Böle,
f.ö. t.ex. Nordböle, Tångböle (till tånge, lång
udde), Gåsböle (till mansnamnet fsv. Gase), samt
av de många namn, som innehålla gård, särsk. de
i obestämd form, ss. Fanngård (till forn, gammal),
Myckelgård (till fsv. mykil, stor), Nedgård,
Väst-gård, ofta med (kristna) personnamn i förleden,
ss. Grelsgård, Tomasgård. Av de många
fäbodnamnen på -vallen (särsk. i v. J.) och på -bodarna
(särsk. i mell. och ö. J.) beteckna några 10-tal
permanenta bebyggelser, de flesta från nya tiden
(i de gamla namnen på -valla har vall trol. bet.
ängsmark), medan de fåtaliga ra^r-namnen (i v.
J. och i Frostviken) endast undantagsvis övergått
till gårdnamn (jfr säter, skogsäng, ovan). —
Naturliga slåttermarker åsyftas av de många namnen
på -äng(e), ss. Täng (till te, fägata), och de färre
namn, som innehålla (de i naturnamn mycket
vanliga) flo(e), större mosse, och myr, ss. Brunflo,
resp. Dockmyr. Om nyodlingar vittna bland
medeltida el. äldre namntyper 6 st Landsom (gen.
lands och ämne) och 1 st Rör (fvnord. ruö,
röjning), de yngre namnen Nyland och de ännu
yngre Rönningen (fsv. rydhning, röjning).
Svedjebruk omtalas av många namn Svedje, -sved(en),
medan ännu flera namn på -bränna(n) ofta ange
mark, på vilken skogen avbränts för att bereda
bete. Olika inägoslag omtalas av många namn
på -gärde(t), inhägnad mark, och -lägden, odlad
äng o.d. — Vanligast av ord för
skogs(mark)-typer är mo, sandhed med tallskog, medan hed
är sällsynt och blott finns i naturnamn liksom
det i n. och ö. J. vanliga käl, (tät) granskog
(motsv. mor i s. J.); i den äldre bet. högland
o.d. träffas käl (biform till köl) däremot i många
— 375 —
— 376 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
