Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtland - Fornlämningar - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄMTLAND
Trondheimsbygden i v. och den svenska kusten i
ö. Ett vittnesbörd om de norska förbindelserna
äro de praktfulla 500-talsspännena från Häste och
Brunflo. De flesta fynden visa dock närmare
samhörighet med det svenska området. På Frösön
finnes J:s hittills enda kända bygdeborg samt en
märklig runsten från 1000-talet, Sveriges
nordligaste, som berättar om J:s kristnande. [P.E.O.1F.
Historia. J :s historia har fått sin karaktär
bestämd av landskapets gränsläge. I grunden är
det svenskt men har mottagit inflytanden både
från ö. och från v. Det äldsta dokumentet om J.,
runstenen på Frösön från o. 1050, omtalar, att
östman Gudfastsson lät kristna J. Stenens
or-namentik, namnformer och ortografi visa hän på
klart svenskt inflytande, och även av annat
framgår, att J. denna tid var knutet till
Sverige. Den kyrkliga förbindelsen med Sverige —
J. tillhörde Uppsala ärkestift — varade ända till
1500-talets mitt. I politiskt avseende kom
emellertid J. till Norge under 1100-talet. Förbindelsen var
löslig, och först under Sverre blev den fastare,
sedan denne 1178 besegrat en jämtsk bondehär; J.
kom dock allt framgent att inneha en viss
självständighet. Ragundabygden, som haft en
särställning vid sidan av J., anknöts senare till Norge.
Alltifrån 1200-talet har J. ett enastående rikt material
av pergamentsbrev o.a. handlingar, belysande dess
historia. — Före den kyrkliga sockenindelningen
fanns en indelning med kameral och
administrativ betydelse i 4 fjärdingar, som alla nådde fram
till Storsjön och utgjorde föregångare till
tingslagen. Sockenindelningen med 37 socknar o. 1300
visar väsentlig överensstämmelse med nutiden.
Den norska överhögheten utövades av sysslomän
och fogdar med Förberg vid öneberget på
Frösön, från 1400-talet Kungsgården, som
förvaltningens medelpunkt. Befolkningen utgjordes av
självägande bönder med jakt och fiske som
viktiga binäringar; även handeln, i sht med Levanger
i Norge, spelade stor roll. Skatten utgick mest
i skinnvaror. J. hade sin egen lag, tillkommen
under påverkan av norsk och delvis svensk lag.
Eget sigill hade J. från o. 1300. Under den
folkvalde lagmannens ledning samlades alla fria män
i anslutning till den uråldriga, alltjämt
fortlevande Gregoriusmarknaden till jamtamot på
Frösön, ett allting från heden tid med dömande och
förvaltande befogenheter. Jamtamot förlorade
betydelsen som juridiskt forum, då lagtinget
på 1470-talet infördes, förlagt till Sprotedet på
Bynäset invid Kungsgården. Detta var ett
representationsting med ”landsens 24” jämte
lagmannen som dömande högre instans över tingen
i orterna, bygdetingen, där nämnden var domare.
Lagtinget fortlevde under namnet landstinget
med småningom ändrade befogenheter ända till
det nuv. landstingets tillkomst 1863. I kyrkligt
avseende tillhörde J. Uppsala ärkestift ända till
1570. Detta innebar en dualism i den världsliga
och andliga styrelsen, som ej var utan fördelar
för J :s relativa självständighet men medförde en
politisk instabilitet for landskapet, särsk. som
prästerskapet i allt större utsträckning blev
svenskorienterat. Genom intensiv
visitationsverk-samhet uppehöllo ärkebiskoparna, delvis på gr.
av sina intressen i laxfiskena i Fors, stark
kon
takt med J. Av de stora politiska händelserna i
Norden berördes J. föga under medeltiden.
Under Karl Knutssons tid synes J. ha räknats till
Sverige med J :s ende riddare Örjan Karlsson
av släkten Skånke som hövitsman. Gustav
Vasa sökte förgäves dra över J. till Sverige och
begagnade ett maktspråk som en monark till en
tredskande landsända. Sedan reformationen
börjat genomföras i J. genom Gustav Vasas
hand-gångne man, landsprosten Erik Andersson i
Oviken, erhöll svenska kronan ärkebiskopens
egendomar och inkomster i J. Klockskatten uppbars
även i J. Det svenska inflytandet på
kyrkostyrelsen utnyttjades ofta politiskt av Gustav Vasa,
som visste att begagna sig av prästerskapets
svensksinne. Under nordiska sjuårskriget
erövrades J. av Sverige utan motstånd från
befolkningens sida, och svensk förvaltning infördes. I
freden 1570 återlämnades J. till Norge, och det
lades nu till Trondheims stift. De svensksinnade
prästerna fingo dock sitta kvar, men viss
för-danskning påbörjades genom inrättandet av
Västerhus skola (1578—1590-talet) och genom
bestämmelsen, att nya präster skulle tillsättas av
domkapitlet i Trondheim. Från början av
1500-talet var J. förlänat till landsherrar av dansk
börd med säte i Trondheim, vilka styrde J.
genom fogdar. Kalmarkriget 1611—13, i J. benämnt
Baltzarfejden*, fick svåra följder för J. Även nu
rådde där svenska sympatier. Det erövrades utan
egentligt motstånd av svenskarna, trohetsed
avlades till svenska kronan, och J. hölls besatt till
krigets slut av svenska trupper under hårda
förhållanden. Efter freden, vid vilken J. återgick
till Norge, lät Kristian IV anställa omfattande
räfst med befolkningen för dess otrohet under
kriget. J. förlorade sina privilegier och fråntogs
sitt sigill. De skyldiga fråndömdes äganderätten
till sina gårdar och förklarades fredlösa. På gr.
av de dömdas mångfald, över 1,400 el. nästan
alla J :s bönder, fingo de återköpa sin fred mot
dryga böter och mot en viss landskyld
arrendera sina gårdar av kronan. Tiden efter
Baltzarfejden med det försämrade ekonomiska läget
blev svår för J. Även fogderegementet blev
hårdare, och allmogens klagomål tillbakavisades.
Från slutet av 1630-talet lättade dock trycket.
Under kriget 1643—45 intogs J. av svenskarna
men visade nu avgjord motvilja mot inkräktarna;
de flesta prästerna och ämbetsmännen flydde till
Norge. J. återtogs dock snart, och inga nya
anfall gjordes. Vid freden i Brömsebro 1645 erhöll
Sverige J. till allmogens bestörtning.
Fördansk-ningen av prästerskapet hade varit effektiv, och
J. var numera helt dansksinnat. Svenskarna
uppträdde dock med stor moderation vid
införlivandet av J. med Sverige. Den gamla självstyrelsen
fick till stor del behållas, och representanter för
J. erhöllo redan 1646 tillträde till riksdagen.
Drottning Kristina lät de konfiskerade gårdarna
återgå till ägarna mot en särskild skatt.
Prästerna fingo kvarsitta i sina befattningar och
förrätta gudstjänsterna på samma sätt som förut
för att småningom övergå till svenska språket;
dock skulle de ta sina barn ur danska och norska
skolor och låta dem studera i Sverige. 1645
återförenades J. med Uppsala ärkestift men lades 1647
— 373 —
— 374 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
