Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnsmide - Järnsocker - Järnsparv - Järnspat - Järnspont - Järnsten, brun - Järnstämpel - Järnsulfat - Järnsulfider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNSOCKER
allm. utökades den dekorativa effekten genom
inläggning och beklädnad i annat material. — Ur
fynden från gravfältet vid Vendel utläser man
bronsens dominerande roll som dekorativ faktor
under folkvandringstidens senare del. — Under
tidig medeltid skönjer man klarare en j:s egen
prydnadsfunktion. Snabbt utlöses en romansk
or-namentik utur och mellan konstruktiva delar i
beslag och galler. Tekniken var till en början enkel,
utklyvning av hakar, spiraler, rankor ur platta
järnband, ornerade med räfflor, axmönster o.d.
Ett stort antal svenska kyrkdörrar visa prov på
sådana enkla former. — Gångjärn, från vilka
spiraler utgingo, gestaltades på kontinenten med
geometrisk enkelhet, senare (i tidig gotik) i rika
former med upprepade klyvningar, som ofta
ändade i plastisk växtornamentik. Höjdpunkt i denna
serie utgöres av beslag i Notre Dame i Paris
(1200-talets början), där t.o.m. fåglar och fabelväsen
inflätats i spiralernas nyanserade växtvärld. —
Annorlunda, mera fritt fyllande ytan och oberoende
av det konstruktiva skelettet, formas en berättande
utsmyckning på den märkliga Rogslösadörren och
likartade kistor i Statens historiska museum (o.
1200). Ett stort antal i Sydsverige bevarade dörrar
från 1100—1300-talens kyrkor uppvisa över huvud
en djärvare och fantasirikare tillämpning av
romanska och tidigt gotiska former än andra
länders. En spec. nordisk stil gjuter nytt liv även i
importerade former. Vegetabiliskt upplivad
spiraldekor varieras i England och framför allt i
Tyskland, där den slutl. upptar sengotikens frodiga
gångjärnsflora. Den rationella klarheten kan gå
förlorad, men i gengäld skapas en fantasirik, rörlig
dekor. Gotikens effekter i genombrutet arbete
(fönsterrosor, fyrpass o.s.v.) återfinnas i j. Främst
gäller detta gallerverk, vars urspr. enkla
C-och Ä-formade led jämte spiraler mellan spjälorna
förvandlas i ett rikt spetsverk. — Låsskyltar,
kistbeslag, ljuskronor m.m. giva en allt livligare
silhuettverkan, ytterligare stegrad genom impulser
från vapensmeder och renässansens
ornament-stickare. Under barock och rokoko nå teknik och
linjeverkan sin kulmen, men j. kan också stramas
till under inverkan från det franska 1600-talets
slottsbyggen och mönsterböcker. Sverige äger
vackra prov på 1600-talets smide i skyltar,
portgaller och framför allt i herregravarnas
galler-skrank (Salvius’ grav i Stockholms Storkyrka,
Gyl-lenhielmska gravkoret i Strängnäs m.fl.). —
Traditionen under 1800-talet uppluckrades genom
formkänslans utarmning, med stilimitation och
falsk materialbehandling i släptåg, för att slutl.
under svår gjutjärnskonkurrens gå mot förfall.
Vissa gallerverk i större järnkonstruerade
bangårds- och utställningshallar vittnade dock om nya
krafttag, och på sina håll fortlevde det enkla
by-smidets äkta traditioner i gravkors o.d. — O. 1900
återupplivades sinnet för j:s egenart, i Sverige icke
minst genom monumentalbyggenas smidesbehov;
så i Stockholms stadshus, rådhus m.m. Parallellt
med materialkänslans renässans på andra områden
formades nu även j. med insikt och reda. — Litt.:
H. Lüer & M. Creutz, ”Geschichte der
Metall-kunst”, 1 (1904); C. Ffoulkes, ”Decorative
iron-work” (1913); ”Das Eisenwerk” (1927); F. Holmér,
Järnsparv.
”Stildrag i j.-konsten under romansk tid” (i
”Tid-skr. för konstvetenskap”, 1932); B. Hellner, ”J. i
vasatidens dekorativa konst” (1948). F.H.
Järnsocker, ferri ox’idum sacchara’tum,
framstäl-les av järnoxid och socker, tillsatt med en ringa
mängd natronlut. Rödbrunt, rött pulver, med
knappast märkbar järnsmak. Håller c:a 3% järn.
Milt järnpreparat*.
Järnsparv, Accentor modula’ris, art av fam.
järnsparvfåglar inom ordn. tättingar. Till färgen lik
sparvarna skiljer den sig från dem genom tunn
näbb och rostbrun färg på sidorna. Könen äro lika.
Längden 15—17 cm. J. bebor Europa och
förekommer i hela Sverige, talrikast i Norrland. Sitt
bo lägger den i gran- el. enbuskar. Äggen äro
5—6, blågröna, ofläckade. Den lever av insekter
och frön. Flyttfågel.
Järnspat, miner., se Siderit.
Järnspont, tekn-, se Spont.
Järnsten, brun j., miner., se Limonit.
Järnstämpel, ett som ursprungsbeteckning
tjänande märke, som skall anbringas på till
försäljning avsedda grövre järn- och stålvaror. Enl.
k.f. 1886 skall varje för järn- och ståltillverkning
inrättad verkstad ha en (el. flera), i samma
ordning som varumärken* registrerad j., med
vilken dess produkter märkas. Märkningen sker på
tackjärn direkt vid gjutningen, på stål genom
in-stämpling, i vissa fall på omslaget. J. består av på
visst sätt sammanställda bokstäver el. figurer.
En förteckning med avbildningar av svenska j.,
som delvis äro av mycket gammalt ursprung (se
Järnvräkeri), har utgivits av Patent- och
registreringsverket (sista uppl. 1918 med suppk). Bilder
se sp. 425. I.S.
Järnsulfat, kem., se Järnsalter.
Järnsulfider, föreningar av järn och svavel. F
er-ro s u 1 f i d, FeS, svavel järn, järnsulfur,
förekommer som mineralet magnetkis. Magnetkis
innehåller något mer svavel, än som motsvarar
formeln FeS, men visar samma röntgendiagram som
rent svaveljärn. Erhålles som en svart fällning, då
ett ferrosalt försättes med svavelammonium, samt
som en gråaktig, metallglänsande massa vid
sammansmältning av järn och svavel. Är lättlöslig i
syror och användes för framställning av svavelväte på
— 423 —
— 424 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
