Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnsalter - Ferrosalter - Ferrisalter - Järnsand - Järnsida (lagbok) - Järnsida (konungar) - Järnsidor - Järnskog (Eddan) - Järnskog (socken) - Järnskrot - Järnsmide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNSMIDE
betmedel vid färgning, för framställning av bläck,
berlinerblått m.m.
Ferrisalter kunna erhållas genom oxidation av
motsvarande ferrosalt med t.ex. salpetersyra el.
vätesuperoxid el. genom att lösa nyfällt
järnoxid-hydrat i motsvarande syra. Ferrisaltlösningar äro
brungula till mörkbruna, om de icke innehålla
överskott på syra. Färgen är icke karakteristisk
för ferrijonen utan beror på kolloidalt
järnoxid-hydrat, som bildats på gr. av hydrolys. Vid
reduktion i sur lösning överföres ett ferrisalt
kvantitativt till ferrosalt, som sedan kan bestämmas
genom titrering med kaliumpermanganat. — F
errik 1 o r i d, FeCl3, järnklorid, bildas vid
förbränning av järn i torr klorgas. Hexagonala tavlor,
vilka äro granatröda i genomfallande, gröna och
metallglänsande i påfallande ljus. Lättlösligt i
alkohol och i vatten. Ur vattenlösningen kristalliserar
FeCl3 + 6H2O, vanlig gul järnklorid, som i allm.
framställes genom att lösa järn i saltsyra och
inleda klor i lösningen. Järnkloridlösningar reagera på
gr. av hydrolys starkt surt och visa
ferrihydroxi-dens rödbruna färg. Järnklorid användes bl.a. som
oxidationsmedel i färgämnesindustrien, som
betmedel inom textilindustrien, som blodstillande
medel i medicinen. — Ferribromid, FeBr3,
järn-fa r o m i d, brunröda tavlor, liknar ferriklorid. —
F e r r i j o d i d, FeJ3, järn jo did är mycket
obeständig och existerar endast i jämvikt med
järnjodur. — Ferricyanid, Fe(CN)s,
järncyanid, existerar icke i fritt tillstånd utan
endast i komplexa föreningar, t.ex. kaliumferricyanid,
K3[Fe(CN)6], rött blodlutsalt*. —
Ferriroda-n i d, Fe(SCN)3, järnrodanid, användes som
reagens på ferrijoner. En ferrisaltlösning färgas
näml, blodröd vid tillsats av en rodanid på gr. av
uppkomsten av svagt dissocierad järnrodanid. —
Ferrinitrat, Fe(NO3)3, erhålles genom att lösa
järn i 20—30 °/o-ig salpetersyra. Kristalliserar med
6 el. 9 molekyler kristallvatten. Användes som
betmedel vid tygfärgning. — Ferrioxalat, Fe2
(C2O4)3 + 5H2O, framställes av ferrinitrat och
oxalsyra vid närvaro av salpetersyra. Ett gult pulver,
som i ljus blir gulgrönt. Ur en vattenlösning
utkristalliserar efter en tid ferrioxalat. En del
fotografiska kopieringsmetoder bygga på ferrioxalatets
ljuskänslighet. — Ferrisulfat, Fe2(SO4)3,
framställes vattenfritt genom att avryka järnoxid med
svavelsyra. Ett gulvitt pulver, som är lättlösligt
i vatten. Användes som betmedel och till
framställning av berlinerblått. Ger med alkalisulfat
dubbelsalter, järnalunarter, t.ex. j ä r n a
m-moniumalun, FeNH4(SO4)2+ i2H2O, j ä r
n-amm o ni ak a 1 u n, som kristalliserar i stora,
svagt violettfärgade oktaedrar. Är lättlösligt i
vatten och användes i färgeritekniken och i den
kemiska analysen. Lj.
Järnsand, en på mörka mineral, företrädesvis
titanjärn och magnetit, rik sandart, som
förekommer vid stränder, mest vid insjöarnas, där den
anrikats på gr. av de mörka mineralens högre
spec. v. än kvartsens. J. förekommer rikligt vid
de svenska insjöarnas stränder, t.ex. Storsjön,
Siljan, Vänern och Vombsjön.
Järnsida (isl. Jdrnsiöa), isländsk lagbok,
antagen 1271—73 av alltinget, efter kung Håkon Hå-
konsson även kallad Häkonarbök (utg. i ”Norges
gamle love”, l, 1846). Jfr Jönsbök.
Järnsida, binamn på flera nordiska konungar,
t.ex. Ragnar Lodbroks son Björn.
Järnsidor (eng. ironsides) kallades ryttarna i det
kav., som uppsattes av Oliver Cromwell 1642.
Järnskog (isl. Järnviör), enl. Snorres Edda en
även i Voluspa omnämnd, ö. om Midgård belägen
skog, där de trollkvinnor bo, som kallas
järnvid-jor (järnviöjur). I J. bor en gammal jättinna, som
föder många söner i varghamn, bl.a. Managarm,
som en gång skall uppsluka sol och måne.
Järnskog, socken i Nordmarks hd i Värmland
och församling i Köla, Järnskogs och
Skilling-marks pastorat i Jösse kontrakt av Karlstads stift,
v. om Arvika och gränsande till Norge; 241,0
km2, därav 228,76 land; 2,467 inv. (1949). J. är i
stort sett höglänt skogs- och bergsterräng med
huvudbygden i Kölaälvens och Rinnälvens dalar;
i den förstn. ligger sjön Vadjungen (115 mö.h.).
Åkern utgör 10% av landarealen, skogsmarken
68°/o. Vid Kölaälven och statsbanelinjen Arvika
—Årjäng—Mellerud ligger stations- och
industrisamhället K o p p o m (332 inv. 1946) med
provinsialläkare och distriktsveterinär; här finnas
pappersbruk och träsliperi, tillhörande
Koppoms pappersfabriks a b., bildat 1889
(aktiekapital 1,050,000 kr, 150 arb., årstillverkning
6,000 t papper och 3,000 t mekanisk trämassa).
Koppom var förr spik- och stångjärnsbruk. Beted
vid kyrkbyn är utgångspunkt för järnväg till
Skillingsfors. Elkraftverk och torvströfabrik.
Kyrkan av sten uppfördes 1695—99, tornet dock först
1729; senaste restaurering 1949. — Namnet skrevs
1531 Aff Herneskog, 1560 Hierneskogh. Dess
förra led torde vara ett vattendragsnamn (se E.
Noreen i ”Namn och bygd”, 1922, sid. 92). P.;Er.
Järnskrot, föremål av järn, som blivit
obrukbara för sitt ursprungliga ändamål, samt avfall
från bearbetning av järn och stål. J. kan i stor
utsträckning tillgodogöras vid stålverk och
gju-terier och har stor inverkan på ekonomien vid
produktionsprocesserna. Spec. martin- och
elekt-rostålmetoderna äro avpassade för en hög
skrotprocent i insatsen, 40—90%. Vid tillverkning av
gjutjärn är det fördelaktigt med en viss del skrot
i chargen. J. indelas efter kolhalten i
huvudgrupperna gjut järnsskrot och smidesjärnsskrot, vilka
sedan uppdelas i undergrupper med olika pris
efter kvalitet, varvid hänsyn tas till styckestorlek,
legeringshalt, renhet m.m. Det egna skrotet från
produktionsprocesserna benämnes återgångsskrot
och övrigt j. köpskrot. J:s betydelse för
järnhanteringen framgår av förbrukningssiffran vid
järnverken, som för 1947 var 710,000 t, varav 332,000.
t smidesjärnskrot, 30,000 t gjut järnsskrot och
348,000 t återgångsskrot. Åtgången vid
gjuterier-na var 332,000 t, varav 176,000 t köpskrot och
156,000 t eget skrot. S.å. importerades 62,000 t.
J.-förbrukningen i USA var vid 1940-talets mitt över
60 mill. t pr år och i England nära 8 mill. L.Vr.
Järnsmide. Tekn., se Smidning. — Konsthist.
Om järnets dekorativa användning under den
s.k. järnåldern veta vi föga, översättningar i j.
av bronsens former spåras både i enkla och mera
invecklade genombrutna beslag, utsmidda
spiraler prydde stundom enkla bruksföremål, men i
— 421 —
— 422 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
