Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kakemono - Kakexi - Kaki - Kaki, kakiplommon, kakifikon - Kakirit - Kakodylföreningar - Kakofoni - Kaktéer - Kaktusdahlia - Kaktusfikon - Kaktusväxter, kaktéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAKEXI
Kakel, trol. utfört som mästerstycke i Stockholms
kakelugnsmakareämbete 1772—79. Nord, museet.
är de japanska hemmens motsvarighet till våra
tavlor.
Kakexi’ (till grek, kakos’, dålig, och hexis,
tillstånd), cachexVa, den höggradiga avmagringen
och avtyningen i slutstadiet av kroniska sjukdomar.
Kaki, tygsort och färg, se Khaki.
Kaki, kakiplommon, kakifikon,
frukterna av Diospy’ros Kaki (se Diospyros).
Kakiri’t, en efter sjön Kakir n. om St.
Sjöfallet benämnd bergart med mycket utpräglad
krosstruktur (kataklasstruktur), en mylonit.
Kakody’lföreningar, giftiga organiska
arsenikföreningar med ytterst obehaglig lukt. Deras
sammansättning, som utreddes av Bunsen, visar,
att de äro dimetylarsinderivat. Fri k a k o d y 1,
(CH3)2As • As(CH3)2, finnes i Cadets vätska, som
erhålles vid destillation av kaliumacetat med
ar-seniksyrlighet. Vid oxidation av olika k. erhålles
kakodylsyra, vars salter ha medicinsk
användning.
Kakofoni’ (till grek, kakos’, dålig, och fone’, ljud,
röst), missljud (motsats: e u f o n i). Språkv., inom
stilistikens område särsk. i fråga om missljud, som
vållas genom t.ex. upprepning av likaljudande ord,
hopande av klanglösa konsonanter o.d. — Mus.,
harmoniskt oförståelig klangbildning. Populärt
användes k. även om svårförståeligt el. ovanligt
ackord. Kako f o nis t’, tonsättare, som
använder verkliga el. föregivna k.
Kakteer, se Kaktusväxter.
Kaktusdahlia, kulturform av Da’hlia*.
Kaktusfikon, frukt av fikonkaktus*.
Kaktusväxter, k a k t é e r, Cacta’ceae, fam.,
bil
dande ordn. Opuntia’les, med enl. äldre uppfattning
23, enl. modernare forskning 124 släkten och o.
1,200 arter, nästan alla förekommande i tropiska,
subtropiska och tempererade trakter i Amerika,
ytterst få (Rhip’ saUs-axter) i Afrika. Införda i
Gamla världen ha de i stor utsträckning förvildats, t.ex.
i Medelhavsländerna. De flesta förekomma i
öken-artade el. halvtorra områden, även i bergstrakter
upp till 4,700 m ö.h. Många k. uppträda som
epi-fyter i tropiska urskogar, särsk. i Brasilien. K. äro
utpräglade xerofyter. Endast hos Peires’kia finnas
väl utvecklade blad, hos övriga är den mer el.
mindre köttiga stammen det enda
assimilations-organet. I denna upplagras vanl. vatten, vilket
kan ske även i roten. På stammen sitta i
regel samlingar av taggar, areoler, eg.
dvärggrenar. Äldre stammar förvedas ej sällan.
Blommorna utgå vanl. ensamma och oskaftade från
areo-lerna. De äro i allm. stora, lysande, fribladiga,
regelbundna och av kort varaktighet, flata el.
trattlika. Fruktämnet är undersittande, hyllebladen
spi-ralställda, vanl. gula, vita el. röda. Ståndare många,
hos Opun’tia retliga. Stift enkelt, märke kluvet.
Frukten är ett saftigt bär, hos vissa arter ätbart,
t.ex. hos fikonkaktus*, Opuntia Ficus indica. I
öknar skulle Opuntia- och CPreus-arter lämna
värdefull föda åt djur, om ej taggarna vållade svåra
inflammationer i munhåla och matsmältningskanal.
På senare tid har man lyckats draga upp tagglösa,
storvuxna O^unfia-hybrider, som möjl. få värde som
foderväxter. Stammar av större Cereus-arter
användas som virke, belysningsmaterial och bränsle.
Många arter användas till häckar. Koschenill kan
erhållas av sköldlöss, levande i sht på Nopa’lea
coc-cinellifera. Av Lophoph’ora William’sii beredes
alkaloiden pellotin, som användes som sömnmedel.
Mest kända släkten äro: Peireskia (med stora
gröna blad, smala stammar), Opxintia (oftast flata, ovala
stamleder), Cereus* (skott cylindriska el. prismatiska
med areoler på upphöjda lister), Selenice’reus,
”nattens drottning”* (långa, böjliga, klättrande skott,
mycket stora blommor), Cephaloce’reus* (som
Cereus men areoler med långa, mjuka hår), Echinop’sis*
(stam kort, rundad, blommor smalt trattlika),
Echi-noce’reus* och Echinocac’tus* (stam rundad el. kort
pelarlik, blommor flata), Mamilla’ria* el.
Neomamil-la’ria (stam kort, areolerna på upphöjda vårtor,
blommorna mellan dessa), Epiphyll’um*, omfattande
även de arter, som tidigare kallats Phyllocac’tus
(mest epifyter, nästan el. alldeles utan taggar, skott
tunna, flata) och Rhipsalis* (som föreg., skott flata
el. trinda, blommor små). De flesta av dessa äro
med en mångfald av arter företrädda i odling. K.
kunna lätt dragas upp av frön, men plantorna växa
till en början mycket långsamt. Många arter
insamlas därför i vilt tillstånd för att inplanteras i
krukor. Xerofila k. böra odlas i porös, mager jord och
vattnas mycket sparsamt utom under den egentliga
vegetationsperioden. Epifyterna hållas i humusrik
jord och fordra rikligare vattning, ömtåligare
arter ympas helst på stammar av Peireskia el. Cereus
för att växa bättre och tåla mindre noggrann
skötsel. Flera Opuntia-axter äro i Sverige härdiga på
kalljord. — Litt.: K. Schumann,
”Gesamtbeschrei-bung der Kakteen” (1902); K. Schumann, M. Gürke
& F. Vaupel, ”Blühende Kakteen” (3 bd, 1921);
N. L. Britton & J. N. Rose, ”The Cactaceae” (4 bd,
— 555 —
— 556 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
