Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaktusväxter, kaktéer - Kakuminaler - Kal. - Kala-azar - Kalabalik - Kalabarböna - Kalabass - Kalabreserhatt - Kalabrien - Kalah - Kalhari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALAHARI
1919—24); A. Holzhausen, ”Kaktéer” (1925); A.
Berger, ”Kakteen” (1929); F. M. Knuth
Knuthen-borg, ”Den stora kaktusboken” (1931); G. M.
Eklund, ”Kaktusboken” (2 bd, 1935—36). C.G.D.
Kakumina’ler (av lat. cacu’men, spets, topp),
språkv., se Konsonant.
Kal., förk. för kalori, kaliber och kalendae (se
Calendae).
Kala-aza’r (hind., ”svarta sjukan”), tropisk
splenomegali (mjältförstoring), framkallas av en
trypanosomerna närstående protozo, Leishman’ia
Donova’ni (efter Leishman och Donovan, som,
oberoende av varandra, 1903 funno sjukdomens
mikrob). K., som förekommer i tropiska och
subtropiska trakter (Indien, Kina, Filippinerna,
Medelhavskusten), börjar efter en inkubationstid på 10
dagar till flera mån. oftast med frysning och
huvudvärk. Temperaturkurvan har ibland
tyfuslik-nande förlopp med kontinuerlig feber på 39—400,
ibland malarialiknande med mer el. mindre
regelbundet återkommande feberperioder. En betydande
blodbrist uppstår, huden blir alltmer
mörkfär-gad, mjälten förstoras enormt, vilket ger
patienten ett karakteristiskt utseende med den svällda
buken i påfallande kontrast till den starkt
avmag-rade kroppen. Sjukdomen överföres från person
till person genom sandloppan. Den moderna
behandlingen med antimonpreparat och diamidiner
har betydligt minskat dödligheten och förkortat
sjukdomsförloppet. A.Fl.
Kalabali’k (av ett turk, ord för ”bråk, virrvarr,
följe, tross”; i sv. först brukat om Karl XII:s
strid vid Bender*), tumult, vilt uppträdande el.
slagsmål.
Kalaba’rböna, Physostig’ma veneno’sum, art av
fam. ärtväxter, en klättrande, över 15 m hög
slingerväxt med i klasar nedhängande, purpurröda
blommor och c:a 14 cm långa frukter, som innehålla
1—3 njurformiga, chokladbruna frön, kalabarbönor
(s^mina calaba’rj. Dessa innehålla bl.a. en i
medicinen användbar, giftig alkaloid, fysostigmin el.
eserin*. Släktet Physostigma omfattar 3 arter i
tropiska Afrika.
Kalabass, se Kalebass.
Kalabre’serhatt, bredskyggig herdehatt av filt av
italienskt (kalabriskt) ursprung. K. har sporadiskt
uppträtt som excentriskt inslag i modedräkten, t.ex.
under romantiken.
Kala’brien, ital. Calabria, landskap i s. Italien
mellan Tarantobukten och Messinasundet,
omfattar provinserna Reggio di Calabria, Catanzaro
och Cosenza; 15,083 km2, 2,034,000 inv. (1948).
K. är nästan helt bergland, uppbyggt av granit
och kristalliniska skiffrar. I n. reser sig det ännu
skogklädda Sila, i s. Aspromonte. Bergen äro
genomsatta av brottlinjer; den mest markerade
är Messinasundets tvärbrott. Från brottlinjerna
utgå ofta förhärjande jordbävningar, ss. den
vilken 1908 lade K:s största stad Reggio di
Calabria i spillror. K:s klimat är helt mediterrant
med regnlösa somrar och milda vintrar med stark
nederbörd. Den viktigaste kulturväxten är
olivträdet; olivlundarna kläda bergen ganska högt
upp på sluttningarna. I s. odlas också
apelsin-och citronträd. K. är överbefolkat och utmärker
sig för stark utvandring.
K:s historia börjar med den grekiska
kolonisationen i 7:e årh. f.Kr. Här anlades en rad
betydande grekiska städer, bl.a. Rhegion, Lokroi,
Kroton och Sybaris, vilka underlade sig större
delen av halvön. Efter Sybaris’ förstöring (510
f.Kr.) fingo grekerna svårare för att motstå
trycket från de inhemska italiska folken, och under
300-talet f.Kr. trängde de samnitiska bruttierna
ned på halvön, gåvo den sitt namn (A g’er
Brut-t’ius, Brutfium) och erövrade flera av de grekiska
städerna. Efter Pyrrhuskrigets slut (274 f.Kr.)
införlivades K. med det romerska riket, men
befolkning och kultur synas ända in i medeltiden
ha bevarat en övervägande grekisk karaktär. Vid
langobardernas erövring av Italien (568 e.Kr.)
tillhörde också K. de områden, som stannade
under östromersk överhöghet, och förblev i
bysantinsk ägo, tills det på 1000-talet erövrades av
normannerna. Först under bysantinsk tid fick
K. sitt nuv. namn; i romersk tid betecknade
Ca-lab’ria den s.k. klacken, nu s.ö. delen av Apulien.
Under senantiken och äldre medeltiden utsattes
K. för många svåra härjningar och gick starkt
tillbaka. Från slutet av noo-talet sammanfaller
dess historia med konungariket Neapels. J.F.;K.H.
Kalah, forntida stad i Assyrien, se Kalchu.
Kalaha’ri, den djupaste, sandfyllda delen av
Sydafrikas inre, bäckenformiga platå. K.
omfattar nästan hela Bechuanaland, ö. och n.
Sydväst-afrika samt når in över Sydafrikanska unionens
nordgräns. Ytvidden uppskattas till närmare 1
mill. km2; området ligger i allm. 800—1,000 m ö.h.
S. K. tillhör Oranges flodområde, i det Nosobs
mestadels torra bädd mynnar i Oranges biflod
Molopo. Resten av K. saknar avlopp till havet
och består av 3 bäcken: i v. Etosha-bäckenet
(1,065 m ö.h.). Längre mot ö. ligger det stora
Okavango-bäckenet, i vilket den från Bihé-platån
i Angola kommande Okavangofloden mynnar.
Vid högvatten sänder den en arm till den till ett
saltkärr förvandlade forna sjön Ngami (932 m).
Från Okavango flyter en flodarm, Botletle, mot
ö. till det 3:e el. Makarikari-bäckenet, vars
djupaste delar intas av Soa- och
Ntwetwe-saltträs-ken. Vittringsmaterialet från randområdena
hopas i K:s inre. Så består bergytan här av
kalk-och sandstenar, överlagrade av lös, röd sand, än
i jämna fält, än som ända till 100 km långa,
parallella dynryggar. Klimatet är torrt utan att
vara ökenartat. Regnvattnet sjunker ned i sanden
men räcker ej till att skapa grundvatten. Källor
äro därför sällsynta. S. K. är en nästan
öken-artad grässtäpp av Aristi’da-, Eragros’tis-,
Andro-po’gon- och P a’nicum-ar ter med glest stående
buskar, ss. Acacfia de’tinens, A. Giraffae,
Termina’lia seri’cea och Zi’zyphus mucrona’ta. Mot n.
övergår stäppen småningom i tropisk savann
med apbrödträd, dumpalmer och Pterocar’pus
eri-na’ceus. Djurlivet är rikt, med hjordar av
antilo-per, springbockar och strutsar. Befolkningen är
ytterst gles och består av hottentotter, bushmän,
bechuaner och i n. sambesifolk. Blott längst i v.
finnas enstaka europeiska plantager. — Den förste
vite, som korsat och skildrat K., är Livingstone,
närmast följd av svensken C. J. Andersson. —
Litt.: S. Passarge, ”Die K.” (1904); C. E. B.
Bremekamp, ”The origin of the flora of the
cen
— 557 —
- 558 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
