Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalebass - Kaledoniakanalen - Kaledoniderna - Kaledonien - Kaledoniska bergskedjan, kaledoniderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALEDONISKA BERGSKEDJAN
lång, därav 35 km grävd sträcka, och har ett
minsta djup av 4,3 m. Högsta vattennivån ligger
30 m ö.h. Antalet slussar är 29. K, passeras
månatligen av ett hundratal fartyg, mestadels i
kusttrafik och fiske.
Kaledoni’derna, se Kaledoniska bergskedjan.
Kaledo’nien (lat. Caledon’ia), i antiken namn på
n. delen av Britannien, n. om Firth of Forth och
Firth of Clyde. Befolkningen antages ha varit
en rest av den förkeltiska befolkning (kaledonier,
maeater o.a.), som senare sammanfattades under
namnet pikter. K. blev bekant för romarna
genom Agricolas fälttåg 78—85 e.Kr.; trots nederlag
84 bevarade kaledonierna sin självständighet. —
Populärt är K. namn på de skotska högländerna.
Kaledoniska bergskedjan, kaledoniderna,
geol., i speciell bemärkelse den bergskedja, som
upprestes ur den kaledoniska geosynklinalen, en
gammal orogen zon utmed den eurasiatiska
kontinentens rand från Spetsbergen till Irlands
västkust, i vidsträckt bemärkelse inkluderande
därmed likåldriga veckningsberg i alla världsdelar.
Den kaledoniska veckningen sönderfaller i flera
delprocesser av olika intensitet och betydelse
inom olika områden. De gammalkaledoniska
rörelserna gjorde sig märkbara redan i
över-kambrium i Nordamerika, Spanien och Sibirien
(salairfasen) och mer el. mindre samtidigt
härmed på Sardinien, i Sudeterna och Polen
(s ar di ska fasen), Wales och Norge (t r
y-s il fasen). Av stor betydelse, särsk. i ö.
Nordamerika (Appalachgeosynklinalen), på
östgrön-land och Spetsbergen, är den takoniska
fasen vid övergången från ordovicium till silur.
I Europa framträder den tydligt blott i
Skottland och skandinaviska fjällkedjan. De
ungkale-doniska rörelserna manifesterade sig i de a
r-denniska och eriska faserna kring silur—
devongränsen, vilkas individualitet dock icke är
helt säkerställd. Till sina verkningar särsk.
välkända äro dessa i Storbritannien, Brabant och
den skandinaviska fjällkedjan men ha svarat för
den kaledoniska huvudveckningen också i s.
Sibirien, förmodligen även i Alaska och pacifiska
Nordamerika. Kaledonidernas genetiska
anknytning till geosynklinaler med deras mäktiga
sedimentföljder och rikliga inslag av vulkaniska
bergarter är i allm. klar. I stort sett omger en
av intensiva kaledoniska rörelser genomarbetad
zon var och en av de tre gamla
kontinentalkärnorna på n. halvklotet. Så befinner sig k. i n.
Europa mellan den kanadisk-grönländska och
den baltiska skölden, Taimyr-Bajkalzonen mellan
den sistn. och sibiriska skölden samt den
kaledoniska zonen över Kola, Spetsbergen och n.
Grönland mellan den kanadiska och den sibiriska
skölden. Ungkaledoniska rörelser spåras vidare
bl.a. i Nord- och Centralafrika, Tien-shan,
Burma och mell. Australien. På det hela taget
präglas dock sydkontinenterna av en avvikande
orogen rytm, i det att kaledoniska rörelser saknas
mellan de s. kontinentalkärnorna Brasilien,
Afrika, Indien och Australien.
I k. i n.v. Europa är den orogena zonen
representerad i hela sin bredd i Storbritannien,
medan man på det nuv. skandinaviska fastlandet
återfinner endast ö. delen. Den egentliga syn-
Kalebasser. Bolivia.
klinalen torde befinna sig under Atlantens yta.
Spetsbergen åter (Hecla Hoek-formationen)
ligger mera centralt i deformationszonen. I
Storbritannien är endast s.ö. England oberört av
kaledoniska strukturer. I n.v. representera
Hebri-derna en ringa rest av en förlandszon med en
sockel av gnejs, täckt av flackt lagrad
torridon-sandsten, kambrium och ordoviciwm jämte
tillhörande väldiga magmamassor. Härpå vilar i
mot n.v. riktade överskjutna skollor
höglands-komplexen med metamorfa sediment av algonkisk
(moinegnejs) och eokambrisk (dalradian) ålder,
överskjutningarnas längd har beräknats till minst
10—25 km. Vid skotska högländernas s. rand
förmodas metamorft eokambrium ligga
överskjutet i flera skollor mot s.ö., därmed ledande över
till den breda ytterzonen i s. högländerna, Lake
District och Wales. Veckningen är här mindre
intensiv och metamorfosen av kambrosilurlagren
svagare. I s. Wales framträder en randsänka
med grovklastiska underdevoniska sediment. Det
skandinaviska avsnittet av k:s ö. flank omfattar
likaledes metamorfa sediment från algonk till
silur i form av glimmerskiffrar o.a. gnejsiga
sedimentbergarter, rikligt genomsatta av vulkaniter
(amfiboliter). De nämnda bergarterna, underst
högmetamorfa åreskiffrar (seveskiffrar), högre
upp svagare metamorfoserade köliskiffrar, utgöra
en väldig, av ett flertal mer el. mindre
individuella skivor sammansatt skolla, som genom
trycket från geosynklinalens centralzon pressats
i s.ö. riktning in över det s.ö. förlandets flackt
lagrade kambrosilur, som därvid kraftigt
deformerats. överskjutningens belopp synes överstiga
250 km. Intrusioner inträffade redan under
veckningen med basiska bergarter (gabbror) och
slutade med sura graniter efter veckningens
fullbordan. Utanför den egentliga fjällkedjan
sträc
— 565 —
— 566 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
