Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalling, 1. Per - Kalling, 2. Bo - Kallinge - Kallinge flygfält - Kallio, Kyösti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALLINGE
des och entledigades från rådet, varefter han drog
sig tillbaka till sitt gods Myrö. C.
2) B o Michael Sture K., greve, metallurg (f.
4/s 1892), utexaminerades 1915 som bergsingenjör
från Tekniska högsk. och anställdes på dess
materialprovningslaboratorium. 1916 blev K.
driftsingenjör vid Domnarfvets järnverk och anställdes
1918 vid ab. Ferrolegeringar i Trollhättan. 1924
—31 var han knuten
till Avesta jernverks
ab., där han
utvecklade metoder för
tillverkning av rostfria
och syrabeständiga
stål och vidare
uppfann en
järnsvamps-process (se
Järnsvamp). 1931 kallades
han till professuren i
järnets metallurgi vid
Tekniska högsk. i
Stockholm, där han
nydanade undervisningen
i metallurgi genom att
införa de termodynamiska betraktelsesätten. Han
utförde en rad viktiga forskningsarbeten betr,
olika stålprocessers metallurgi, gaser i stål m.m.
Vidare utvecklade han tills, med I. Rennerfelt en
metod för torrfärskning av granulerat tackjärn
(RK-processen). 1940 lämnade K. professuren
och blev teknisk chef vid Bolidens gruv-ab., där
han bl.a. ledde utarbetandet av nya metoder för
framställning av nickel, bly m.fl. metaller. Sedan
1945 är K. tekniskt-vetenskaplig dir. vid St.
Kopparbergs bergslags ab. och chef för den
nyinrättade forskningscentralen i Domnarvet. Han
belönades 1936 med Vetenskapsakad:s Arnbergska
pris och 1938 med Jernkontorets Rinmansmedalj.
K. blev medl. av Ingeniörsvetenskapsakad. 1934
och av Vetenskapsakad. 1944. Han är led. av
Statens naturvetenskapliga forskningsråd och
Atomkommissionen. L.Vr.
Kallinge, brukssamhälle i Ronneby
landskommun, vid Ronnebyån 3 km n. om Ronneby; 3,606
inv. (1946). Än bildar här fall med en utbyggd
höjd av 11 m. Kallinge järnverk, som
anlades 1849, tillhör Kockums jernverks ab.* Till
K. är förlagd Blekinge flygflottilj. 1939 erhöll
samhället egen kyrkobyggnad.
Kallinge flygfält, se Bredåkra.
KalFio, K y ö s t i, republiken Finlands fjärde
president (1873—1940), föddes i ett allmogehem
i mell. Österbotten, besökte lärdomsskola i
Brahe-stad och Uleåborg men avbröt sin skolgång och
blev lantbrukare på Heikkilä gård i sin hembygd.
Trots sin ungdom gjorde sig K. snart bemärkt
som en av bygdens ledande män både som
jordbrukare och i kommunala värv, som övertygad
anhängare av de frambrytande kooperativa idéerna
samt icke minst som en rakryggad företrädare
för det passiva motståndet mot systemet
Bobri-kov. Under de sista ståndslantdagarna 1904/05
och 1905/06 hade han säte i bondeståndet, och
när i samband med representationsreformen 1906
de gamla partibildningarna sprängdes el.
omformades, var han en av initiativtagarna till Agrar-
partiet (Maalaislütto), vars då ännu föga manstarka
grupp han tillhörde redan vid den första
enkam-marlantdagen 1907. Han var sedermera medl. av
folkrepresentationen ända till presidentvalet 1937
och med undantag för de tidsavsnitt, då han
tillhörde regeringen, riksdagens talman från 1920.
Både i Tokois och i Svinhufvuds regeringar 1917
—18 var K. senator och chef för
jordbruksexpe-ditionen samt senare
lantbruksminister 1919
—20 och 1921—22,
[-kommunikationsminister-]
{+kommunikationsminis-
ter+} 1925 och
statsminister 1922—24, 1925—
26, 1929—30 och 1936
—37; vid sidan av
dessa och många andra
offentliga värv var
han från 1927 medl. av
direktionen för
Finlands bank. Redan 1925
och 1930 hade han
motvilligt låtit
nominera sig till sitt partis
presidentkandidat, och då K. J. Ståhlberg i tävlan
med P. E. Svinhufvud vid 1937 års val icke
erhöll absolut majoritet, valdes K., som i första
omgången stått på 3:e plats, i andra omgången
med stor röstövervikt till president för 1937—43.
Tilltagande ohälsa tvang honom att på hösten
1940 frånträda detta ämbete, i vilket han
efterträddes av R. Ryti. Strax före avresan till
hemorten drabbades han på järnvägsstationen i
Helsingfors av hjärtslag och avled i armarna på
marskalk Mannerheim.
Vid sidan av S. Alkio, som likväl mera var
för-kunnare än praktisk politiker, är K. utan
gen-sägelse sitt partis största namn. Djupt förankrad
i det finska bondesamhället med dess blandning
av konservatism och sammanbiten framåtanda, av
idealism och hänsynslös realism, av enveten
individualism och böjelse för massamverkan var K.
långtifrån en omstörtare. För förverkligandet av
sin kungstanke, allmogens höjande till en första
rangens politisk maktfaktor, var han obetingat
beredd att offra många gamla värden. Medan
storbönderna på de forna rusthållen i s. och mell.
Finland utgjort det gammalfinska partiets
trognaste kadrar, vädjade K., en storbonde även han,
och hans meningsfränder till dittills mera
undanskjutna grupper: till ägarna av de delvis starkt
styckade hemmanen i Österbotten och Karelen
och till den talrika obesuttna befolkningen, vars
sociala problem alltmer tillspetsats sedan
sekelskiftet. Den första etappen i den genom 1918 års
händelser påskyndade stora jordreformen
undan-gjordes hösten s.å. på grundval av en proposition,
som bar K:s signatur och ledde till att o. 60,000
torpare och landbönder blevo självägande bönder.
Arbetet fullföljdes under början av 1920-talet dels
genom inlösen av krono- och kyrkoboställenas
arrendejord och kolonisering av kronojord, dels
genom den s.k. 1 e x K a 11 i o, som gav
möjlighet till en omfattande tvångsinlösen av enskild
jord för obesuttna och som trots segt motstånd
fördes i hamn under K:s första tid som
statsminister 1922. ■
— 607 —
— 608 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
