Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalmarsundssandsten - Kalmartidningen Barometern - Kalmar—Torsås järnväg - Kalmarunionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALMARUNIONEN
nell’a holsti karakteriserade sandsten, som
förmodas anstå på bottnen av Kalmarsund. G.R.
Kalmartidningen Barometern, se Barometern.
Kalmar—Torsås järnväg, längd 40 km,
spårvidd o,89i m, öppnad 1899. Den övergick 1941 i
Statens ägo. K. har föreslagits bli ombyggd till
normalspår.
Kalmarunionen, den förening, som 1397 ingicks
i Kalmar mellan Sverige, Norge och Danmark,
i vidsträckt bemärkelse namn på hela perioden
1397—1520, då alla tre rikena, i varje fall
formellt, erkände unionen som bestående. Efter att
ha fått sin systerdotterson, Erik av Pommern,
1389 erkänd som Norges arvkonung och 1396
vald till Danmarks och Sveriges konung
sammankallade drottning Margareta de tre rikenas
råd och män till ett möte i Kalmar sommaren
1397. Här skulle Erik krönas och närmare
avtalas om de tre rikenas framtida ställning. Från
mötet föreligga två dokument. I det ena, det
s.k. kröningsbrevet, en pergamentsurkund,
daterad 13/7, intyga de församlade herrarna, att
Erik trefaldighetssöndagen (17/e) krönts till de
tre rikenas konung, betyga honom sin trohet och
lova att i hans och drottningens livstid och efter
deras död hålla dem slott och län till handa på
de villkor, varpå de bortgivits. Dessutom får
Margareta ansvarsfrihet för sin tidigare
rege-ringsutövning. Det andra, det s.k.
unionsbrevet, daterat jungfru Margaretas dag (13A
el. 20/7), åvägabringar ett evärdligt förbund
mellan rikena, som för framtiden skulle ha
gemensam konung och med bibehållande av sina lagar
och sin självständiga förvaltning utåt uppträda
som enhet med gemensamt försvar och
gemensam utrikespolitik. De egenartade
tronföljdsbe-stämmelserna utgöra en kompromiss mellan den
norska arvrätten och valrikesprinciperna i
Danmark och Sverige; vid en konungs död skulle
en av hans söner väljas till efterträdare; fanns
blott en son, skulle denne väljas. I brevets
av-slutningsformel möter ett egendomligt
stadgande, att det ingångna avtalet framdeles skulle
bekräftas genom 6 pergamentsbrev, 2 av varje
rike, som skulle sigilleras av konungen och
drottningen samt resp, rikes råd, män och köpstäder.
Några sådana brev äro emellertid ej bevarade.
Även unionsbrevets yttre skick är egendomligt.
Mot sedvanan är det icke skrivet på pergament
utan på papper och till sin karaktär snarast ett
koncept med ändringar och tillägg. I
avslut-ningsformeln talas om hängande sigill, vilket
förutsätter en utskrift på pergament. Likafullt
ha sigill tryckts på pappersbrevet. Medan
kröningsbrevet är utfärdat av 67 herrar, stå endast
17 som unionsbrevets utställare, men av dessa
ha blott 10 sigillerat, 7 svenskar och 3 danskar
men icke några norrmän.
Med utgångspunkt i dessa unionsbrevets
egendomligheter har i forskningen länge diskuterats,
om detta dokument verkl. utgör unionens
rättsliga grundval och om över huvud något avtal
av denna art ingåtts i Kalmar. Endast några av
de framförda uppfattningarna kunna här
refereras. I likhet med flertalet äldre forskare menade
Kristian Erslev (1882), att unionsavtalet gått om
intet på gr. av Margaretas motstånd mot att
godta brevets stipulationer. Själv ansåg han
unionsbrevet vara en vittnesakt om ett avtal,
som sedan skulle ratificeras av de 6 breven. I
samförstånd med Margareta vägrade emellertid
norrmännen att sigillera, och de 6 breven
kom-mo aldrig till stånd. — I mots. härtill hävdade
Lauritz Weibull (1930) på grundval av en
diplo-matarisk undersökning av brevet, att det var
avsett som ett fördragsdokument; avtalet skulle
ingås icke som man förut menat mellan de tre
rikena utan mellan kungamakten å den ena
sidan, de tre rikenas män å den andra och brevet
utgöra det ex., som de senare skulle utställa.
Det skapar en fast union med en stark
kungamakt, varför Margareta icke kan ha haft något
att invända mot det. Hon lyckades emellertid
ej övervinna rikenas särintressen utan fick nöja
sig med att genom kröningsbrevet skapa en
union för Eriks livstid. Hennes anhängare
bildade sedan en konfederation och införde i det
föreliggande konceptet bestämmelsen om de 6
breven för att genom dem senare genomföra
drottningens planer. Dessa brev kommo dock
aldrig till stånd. — Weibulls uppfattning av
unionsbrevets diplomatariska karaktär
accepterades av Erik Lönnroth (1934), som emellertid
tolkar de båda kalmarbreven med utgångspunkt
i samtidens statsrättsliga åskådningar, det
absoluta kungadömets och aristokratiens
konstitutionella program. Genom unionsbrevet skulle
val-rikesprincipen ha befästs och kungamakten
bundits genom en konstitution och begränsats av
de enskilda rikenas rättsordningar. Den lyckades
emellertid hävda sig och fick genom
krönings-brevets utfärdande fria händer att fullfölja sitt
autokratiska program. Unionsbrevet sådant det
föreligger är närmast att fatta som den
aristokratiska minoritetens reservation häremot. — Till
skillnad från de här nämnda och över huvud
hela den äldre forskningen gjorde Gottfrid
Carlsson samtidigt med Weibull (1930) gällande,
att det verkl. kommit till stånd ett unionsavtal
i Kalmar, om vilket brevet i dess nuv. form
vittnar. Stödet härför utgöres bl.a. av
uppfattningen under 1400-talets förra del, då man vid
olika tillfällen åberopar unionsbrevet och
betraktar avtalet som ingånget. Avtalet
konstitueras icke av brevet som sådant utan av en
muntlig, i högtidliga former besvuren
överenskommelse. Det befanns därför onödigt att, som man
först planerat, fullborda brevet, liksom också att
fullfölja den senare uppkomna tanken att
utställa de 6 breven. Carlsson har senare (1945)
modifierat sin uppfattning därhän, att det i
Kalmar verkl. skulle ha utställts en rättsgiltig
pergamentsurkund, som emellertid senare gått
förlorad. Det bevarade unionsbrevet är den avskrift
norrmännen fingo med sig hem till bevis på
avtalet, varför det blev onödigt att de
sigille-rade. Bestämmelsen om de 6 breven tillkom på
ett sent stadium för att skaffa avtalet
godkännande av en mera omfattande representation än
de i Kalmar församlade herrarna. Även dessa
brev ha trol. utfärdats men senare också de gått
förlorade. — Litt.: C. Paludan-Müller,
”Obser-vationes criticae de foedere inter Daniam,
Sve-ciam et Norvegiam, auspiciis Margaretae reginae
— 625 —
— 626 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
