Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamimura, Hikawajo - Kamin - Kaminski, Heinrich - Kamiros - Kamisardkriget - Kamisol - Kamjanskoje - Kamjärn el. kamstång - Kamke, Ivar - Kamkeramisk kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMKERAMISK KULTUR
Kamimura, H i k a w a j o, japansk sjömilitär
(1850—1916), inträdde 1871 i marinen, konteramiral
1899, amiral 1910. Under kriget mot Ryssland 1904
—05 förde K. befälet över 2:a eskadern, deltog i
blockaden av Port Arthur och lyckades 14/s 1904
i Koreasundet sänka ryska pansarkryssaren
”Ru-rik”. I det avgörande Tsushimaslaget 27/s—28/s 1905
bidrog han i hög grad till den för japanerna
lyckliga utgången av slaget.
Kami’n (ytterst grek. kam’inos, ugn), se
Eldstad och Elektriska värmeapparater.
Kamin’ski, Heinrich, tysk tonsättare (1886—
1946), elev av Wolfram i Heidelberg och av Klatte,
Kami och Juon i Berlin, blev 1930 ledare för
en mästarkurs i komposition i Berlin. K.
komponerade musikdramat ”Jürg Jenatsch”,
motet-ter, musik till Davids psalmer 69 och 130,
con-certo grosso för dubbel orkester och piano,
arbeten för orgel, kammarmusik m.m.
KamiTos (grek. Kam’iros, Kam’eiros), forntida
stad på Rhodos’ n.v. kust på udden Hagios
Afenas, den minsta av de tre ursprungliga
stadsstaterna på ön, vilka 408 f.Kr. sammanslogos till den
nya storstaden Rhodos. Vid undersökningar 1859
—64 påträffades främst en vidlyftig nekropol,
betydande genom sina rika vasfynd.
Kamisar’dkriget, se Camisarder.
Kamisol [-å’l] (fra. camisole), äldre benämning
på en vanl. till höften (sällan längre) nående
underjacka. — K. nyttjades förr även som
benämning på tvångströja.
Kamjanskoje [ka’miinskaje], stad i Ukraina, se
Dnjeprodzerzjinsk.
Kamjärn el. k a m s t å n g, tekn., armeringsjärn,
som vid valsningen getts små tvärställda
kammar, vilka öka vidhäftningen mellan
armerings-järnet och betongen och därigenom möjliggöra
järnbesparing.
Kamke, Ivar, målare (1882—1936), utbildad
vid Konsthögsk. Från det färgrika livet vid den
holländska kusten hämtade han motiv t.ex. till
”Fiskauktion i Volendam” (1908, Buenos Aires).
”Den venetianska fiskhallen” (1911) visar ett fint
valörstudium. Mest har K. gjort sig känd som por-
Ivar Kamke: Fiskauktion i Volendam, 1908. Galeria
Na-cional, Buenos Aires.
Lerkärl i finsk kamkeramik från Sääminki,
Pääs-kylahti. Nationalmuseum, Helsingfors.
trättmålare, där han framstår såväl genom ett
skarpsynt fysionomiskt studium som mustig
färgverkan; nämnas må porträtten av generaldirektör
K. Linroth och prins Carl (båda i Läkaresällskapet),
bankdirektör K. A. Wallenberg
(Handelskammaren), direktör H. Granholm (Sv. segelsällskapet),
amiral A. Lindman. K. utgav tills, med H.
Lundborg ”Svenskar i nutiden” (1934). — Litt.: M.
Strömberg, ”1. K:s konst” (1939). E.W.
Kamkeramisk kultur, Finlands samt n.
Östeuropas neolitiska huvudkultur, anses främst ha
uppburits av finskugriska stammar och har fått
sitt namn på gr. av lerkärlens typiska ornering,
som utförts med en kamliknande stämpel. K. i
vidaste bemärkelse omfattar utom Finland och
östbalticum den ryska skogszonen samt delar av
Sibirien ända till Jenisej. Enstaka boplatser ha
påträffats även i Sverige, på Norrlands östkust
(Hedningahällan). Boplatserna äro talrikast i
Finland samt vid Oka, övre Volga och
vattenlederna kring Ladoga. K. kan indelas i flera
lokala undergrupper, av vilka dock endast den v.,
finskbaltiska gruppen med centrum kring
Lado-gas forna utlopp över Kexholm och Viborg är
ordentligt undersökt och kan betecknas som den
rena k. K:s viktigaste kulturförbindelser peka
mot Ryssland, men därjämte föreligga otvetydiga
tecken på kontakt med de samtida
mellaneuro-peiska och skandinaviska kulturerna, främst med
den östsvenska boplatskulturen
(gropkeramik-kul-turen). K. är en typisk fångstkultur; boplatserna
ligga tätt invid dåtida strandlinjer, helst på för
vindar skyddade, solbelysta sandmarker. Boningarna
synas ha varit runda hyddor. Bland redskapen
märkas främst olika slags tvärskaftade yxor, mejslar,
hålmejslar, metkrokar av sten och ben samt
ishackor. Det värdefullaste stenmaterialet har utgjorts av
rysk karbonisk flinta samt grönskiffer från Olonets,
vilka varit föremål för en livlig handel. Mest i
bruk ha likväl varit de inhemska stenarterna, i
Finland bl.a. kvarts. Stenbearbetningskonsten har
— 661 —
— 662 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
