Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kannibalism - Kannland - Kannstatt - Kannstöpare - Kannväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANNVÄXTER
T.v. Kannibalism finns numera ej på Salomonöarna, men i detta hus på Guadalcanar ha tydligen kannibaler
bott. T.h. En skallerorm slukar en annan av samma släkte.
mer, att den dödade förintas genom att uppätas,
så att hans ande ej kan hämnas. Hela kroppen
för-täres ej alltid. Irokeserna åto blott de fallnas
hjärtan, vissa sydamerikanska indianer kryddade
maten med anhörigas brända och pulvriserade ben.
K:s rituella karaktär framträder ofta tydligt genom
iakttagande av en mängd rituella bruk vid
måltiden, kvinnornas uteslutande från densamma o.s.v.
Typiskt rituell k. förekom i det gamla Mexico, hos
nordvästindianerna (där liksom i Västafrika och
Melanesien bedriven av hemliga sällskap), på
Fidji (där köttet blott fick förtäras med gafflar
och jämte vissa örter, t.ex. Sola’num
antropofago’-rum) etc. Särsk. bekanta för k. voro Fidji-öborna,
maori på Nya Zeeland, mangbetu och niam-niam i
Kongo samt karaiberna i Amerika, även om äldre
skildringar ofta överdrivit indianernas k. — K.
har påvisats även i Europas forntid inom flera
skilda kulturgrupper. De flesta ex. föreligga från
den sydskandinaviska Ertebölle-kulturen, där fynd
av människoben, som kluvits för att göra märgen
åtkomlig, icke äro sällsynta. — Litt.: R. Andree,
”Die Anthropophagie” (1887); E. Volhard,
”Kannibalismus” (1939). [G.Br]G.Lm;C.A.A.
Kannibalism hos djur. Att djur förtära sin egen
avkomma är icke ovanligt, i sht hos lägre former,
och företeelsen återfinnes ända upp till däggdjuren.
Bland av rov levande ryggradslösa djur, hos vilka
yngelvård icke förekommer och där sålunda
för-äldrainstinkten icke kan verka hämmande på k.,
överfalla och uppäta t.ex. större kräftor, humrar,
krabbor, spindlar och skorpioner mindre medl. av
sitt eget släkte. När en könsdimorfism
förekommer, som tar sig uttryck i olika storlek, kan det
också hända, att honan (som då vanl. är den större)
anfaller och uppäter hannen. Så är t.ex. fallet hos
många spindlar och bland insekterna hos
bönsyrsan. Det enda tillfälle, då de små hannarna hos
dessa djur våga närma sig honan, är under hennes
parningstid, och även då sker det med stor
försik
tighet. Ibland, ss. hos släktet Neph’ila bland
spindlarna och hos bönsyrsan, äter honan dock upp
hannen efter fullbordad parning. Hos många
ryggradsdjur förekommer också k. Hos rovfiskarna är
den allmän, t.ex. hos torsken. T.o.m. bland
däggdjur, ss. hos rovdjur, t.ex. isbjörnen, måste honan
skydda ungarna från att uppätas av fadern. Hos
vissa rovfåglar, ss. duvhök och ormvråk, hos vilka
äggen börja ruvas omedelbart efter läggningen
och ungarna följaktligen kläckas vid olika
tidpunkter, har man funnit de äldre ungarna ibland uppäta
de yngre. — K. bland husdjuren är sällsynt,
om utfodringen är allsidig och tillräcklig. Ibland
händer det, att nervösa el. sjuka suggor i
samband med förlossningen äta upp el. bita ihjäl
sina grisar. Kaniner äta ofta upp sina ungar,
om djuren bli störda strax efter förlossningen
el. hannen går kvar hos honan. Ang. k. hos höns
se Hönssjukdomar. — Försöksråttor äta
regelbundet upp döda ungar och kamrater. H.;Dhl.
Kannland, äldre svenskt ytmått = Ves tunnland
= 1,000 kvadratfot = 0,008812 ha.
Kannstatt [-Jtat], stadsdel i Stuttgart*.
Kannstöpare, eg.: kanngjutare; sedan: person,
som utan egentlig sakkunskap ordar om politiska
frågor, efter Holbergs komedi ”Den politiske
Kan-destöber” (1722), vars huvudperson är en
småborgare av denna typ. — Härtill verbet
kann-stöpa och subst. kannstöperi.
Kannväxter, Nepentha’ceae, fam. av ordn.
Sarra-cenia’les, omfattande huvudsaki. klättrande
halvbuskar med enkönade, 4-taliga blommor, enkelt
hylle, 4—16 med varandra pelarformigt
sammanvuxna ståndare och 4-rummig kapsel. Fröna, som
äro mycket små, spolformiga och ha en lång vinge
i ena ändan, spridas med vinden. Till släktet
Ne-pen’thes höra o. 60 arter i indomalajiska området,
därjämte (några få arter) på Seychellerna och
Madagaskar. De äro särsk. utmärkta genom sina
för insektfångst utbildade, egenartade blad (se
SU 15. — 705 —
23 — Red. avsl. 27/z 50.
— 706 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
