Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaninskötsel - Kaninsläktet - Kaninuggla - Kanishka - Kanister - Kanjon - Kankan - Kankas - Kankel, Johann - Kanko - Kankrin, Georg - Kankrinit - Kankroid - Kanna - Kannbrosk - Kannelé - Kannelerad - Kannelyr - Kannibalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANINSKÖTSEL
Kaninskötsel. En k a n i n f a r m anlägges i
allm. i samband med ett lantbruk, en
trädgårdstäppa el. någon betesmark. Huvudsaken är, att
fodret ej blir för dyrbart. Om man odlar kaninen
som pälsdjur, är det ekonomiskt att hålla endast
en ras, då man vinner på att producera så många
likartade skinn som möjligt. Både när det gäller
foder och bostad, är kaninen ett anspråkslöst djur.
Kaningården skall ligga högt och torrt med
fasaden, som göres av ståltrådsnät, vettande mot
ö. el. s.ö. Burarna placeras ant. under tak el.
i det fria. Innestall äro fördelaktiga i kalla och
blåsiga trakter, men djuren tåla väl vid kyla, som
inverkar fördelaktigt på pälsen. Varje fullvuxen
kanin bör ha eget rum, helst i förbindelse med
rastgård. På sommaren är det utmärkt att ha
djuren på en väl omgärdad betesmark. Varken
burar el. stall få stå direkt på marken utan förses
med c:a 30 cm höga fötter. Huvudvillkoren vid
byggandet av kaninstall äro: 1) tillräckligt
utrymme, 2) riklig tillgång på luft och ljus, 3) avlopp
för urinen. I för trånga burar bli musklerna
outvecklade, benen krokiga, kroppsformen plump,
varav följa fettbildning och sterilitet. Golvytan i
ett avelsstall måste vara minst 80X80 cm2. Det är
emellertid önskvärt, att längden göres 100 cm och
för storvuxna raser 150 cm. Lämplig höjd är 50 cm
och för större raser c:a 70 cm. I gödburar minskas
golvytan till ung. hälften. Ett särskilt redrum
inre-des ibland åt moderhonan, för att ungarna skola få
det mera ombonat. Ett par gånger om året
bestry-kas burarna invändigt med kalkmjölk, och 4 ggr
årl. brukar man desinficera med t.ex.
kreolinlös-ning för att förebygga en hel del kaninsjukdomar.
— Utfodringen sker regelbundet 2 å 3 ggr
om dagen, och därvid användes allahanda avfall
från hushåll, trädgård el. lantbruk. Helst skola
djuren ha ständig tillgång till hö och dessutom
utfodras med foderämne, ss. havre, rotfrukter,
grönfoder, löv m.m. Rubbningar i matsmältningen
orsakas av fuktigt och uppvärmt grönfoder samt
frusna rotfrukter. Lämplig fodermängd pr djur och
dag är för mindre raser t.ex. 120 g havre, 150 g
rotfrukter och 100 g hö samt för större 150 g
havre, 300—400 g rotfrukter och 150 g hö. För att
köttet skall bli särskilt välsmakande, ger man
slaktkaninerna färskt en- el. granris. All utfodring
avbrytes 1 dygn före siaktningen, då djuret med
huvudet nedåt avlivas medelst ett hårt slag strax
bakom öronen, varefter blodet får avrinna.
Skinnet flås av, medan kroppen är varm, och
uppspän-nes med köttsidan ut till torkning. De bästa
skinnen fås av fullvuxna djur, när pälsen ej fäller, d.v.s.
nov.—mars. — Jfr Kaninavel. H.Fqt.
Kaninsläktet, se Kaniner.
Kaninuggla, art av hålugglor*.
Kanishka [-ij’-], konung av 2:a
Kushanady-nastien (o. 144—172 e.Kr.), övergick till
buddismen och skall enl. den buddistiska traditionen
ha sammankallat konsiliet i Jalandhara (se
Buddism, sp. 243). — Litt.: R. Ghirsman i ”Journal
asiatique”, 234 (1943—.45).
Kanis’ter (lat. canis’trum, korg; jfr Knaster),
bleckask för förvaring av matvaror, tobak m.m.
Kanjon (eng. canyon, av spa. cancn, eg. rör), en
smal och djup dal med mer el. mindre lodräta
väg
gar el. dal av samma typ som Grand Canyon. Jfr
Dal, sp. 865 och bild 2.
Kankan, dans, se Cancan.
Kankas, gods i Masku kommun, Åbo län,
Finland. Huvudbyggnaden är i två våningar med
kvadratisk plan, byggd på 1500-talet, ombyggd i
början av 1800-talet. K. är en urgammal sätesgård,
tillhörde urspr. ätten Djekn, från 1460 till
reduktionen ätten Horn, därefter ätterna Ribbing och
Rehbinder och sedan 1846 Aminoff. Nuv.
innehavare är friherre C. Aminoff. — Litt.:
”Herrgårdar i Finland”, 2 (1928).
Kankel, J o h a n n, boktryckare, se
Boktryckarkonst, sp. 463.
Kanko, stad i Korea, nära östkusten vid
järnväg söderut till Söul; 63,859 inv. (1946).
Kankrin, Georg, statsman, se von Cancrin.
Kankrinit, geol., se Cancrinit.
Kankroi’d, med., se Kräftsjukdomar.
Kanna. 1) Täml. högt dryckeskärl (se d.o. med
pl.) av rak (cylindrisk el. konisk) el. profilerad
form med lock, handtag och ofta pip el. tut (bild
se Jämtland, sp. 379). Den gjordes av trä, metall
el. keramik. — K. kallas nu allahanda
serverings-kärl för drycker samt i s. Sverige kärl för
mjölktransport. — För tvättvatten använd k. kallas
handkanna.
2) Bot., de till säck- el. slanglika organ ombildade
bladen hos vissa insektätande växter, t.ex.
Darling-to’nia och Nepen’thes.
3) Mek., äldre benämning på kolven i en
”sug-och lyftpump” och på kolven i en (mindre)
förbränningsmotor.
4) Metrol., äldre svenskt rymdmått, känt sedan
1400-talet, synes då ha motsvarat ca 2,584 1, senare
2,617 1. Från 1664 var k. som våtvarumått = Vis
tunna = 2 stop å 2 halvstop å 2 kvarter å 4 ort
(jungfrur), som mått för torra varor = Vse tunna
löst och Ve3 tunna fast mål. 1 k. = Veo åm = Vis
ankare = V7 kappe löst mål = 172,8 kubikverktum
= 100 kubikdecimaltum.
Kannbrosk, anat., se Struphuvud.
Kannelé (fra. cannelé, eg. räfflad), kamgarnstyg,
som liksom rips har genom bindningen
åstadkomna, uppböjda ränder, vilka i k. äro av olika
bredd och oregelbundna.
Kannele’rad, försedd med kannelyrer, räfflad.
Kannely’r, längsgående räffla på kolonn, pilaster
o.d. Se Kolonnordning.
Kannibalism’ (av spa. canibal, människoätare,
kannibal, sannolikt efter caribe, benämning på
indian av karaibgruppen på Västindiska öarna och
i n. Sydamerika), människoätande, även om djurs
förtärande av annat djur av samma art.
Kannibalism bland människor är vida utbredd över
jorden, särsk. bland lägre åkerbrukare och av dessa
influerade folk, och avsikten med den synes främst
ha varit att befrämja grödan. K. torde alltså urspr.
överallt ha haft rituell karaktär men har här och var
urartat till frosseri på människokött. K. är ant.
exokannibalism, varvid krigsfångar, slavar
el. utanför stammen el. gruppen stående personer
ätas, el. endokannibalism, förtärande av
avlidna anhöriga. Den sistn. torde vila på den
föreställningen, att den förtärdes kraft el. egenskaper
övergå på den ätande. Detta motiv spelar
säkerligen också en roll vid exokannibalism, vartill kom-
— 703 —
— 704 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
