Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kansler - Kanslergadeforliget - Kanslern för rikets universitet - Kanslersgillet - Kansli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANSLERGADEFORLIGET
skaffades. Genom privilegierna för den norska
adeln av 1591 bestämdes det, att dess innehavare
skulle vara född i Norge och väljas av adeln
med konungens stadfästelse. Hans åligganden
motsvarade närmast den danske rikskanslerns.
I Sverige omtalas en konungens k. i
början av 1200-talet. Gärna var också han klerk.
Mot medeltidens slut var ämbetet varaktigt
förenat med biskopsstolen i Strängnäs. Vid sidan
av denne dignitär, nu benämnd rikskansler, hade
riksföreståndaren sin enskilde k., som skötte
hans brevväxling, medan rikskanslern tycks ha
mottagit och expedierat statshandlingar å rådets
vägnar och förvarat riksregistraturet och rikets
sigill. Aled det medeltida rådsväldet upphörde
också rikskanslerämbetet. Gustav Vasas
kanslerer voro hans enskilda tjänare. 1533—38
förekommer titeln ej alls. Då den sistn. år gavs åt
v. Pyhy, betecknar den ett högt ämbete.
Detsamma är förhållandet, då titeln användes av
Erik XIV och Johan III. Under den senare talar
man åter om en riksens k. I princip skulle
denne vara chef för konungens kansli, men i
realiteten togos hans krafter i anspråk för mer
tillfälliga värv, därest han icke fick åtnöjas med
ställningen som en titulär stordignitär. Hans
uppgifter i den löpande förvaltningen fylldes tidvis
av en vice k. el. hovkansler. I det förslag till
regeringsordning, varmed den svenska adeln 1594
sökte reorganisera den svenska statsförvaltningen
på aristokratisk grund, var k. en av de högsta
ämbetsmännen, men detta förslag blev ej
förverkligat. Den k., som hertig Karl tillsatte 1602,
fick aldrig ledningen av kansliet. Ett verkligt
statsämbete blev värdigheten icke, förrän Gustav
II Adolf vid sin tronbestigning utsåg Axel
Oxenstierna till ”sin och riksens kansler”. I denne
fick kansliet en verklig ledare, enl. regler
fastställda i 1626 års kansliordning. Jämte den
formella expeditionen hänvisades i denna också den
reala handläggningen av vissa ärenden, främst
utrikesärendena, till kansliet. Samma princip
genomgår 1634 års RF. Trots detta vidhöll
Oxenstierna därjämte det gamla kravet på kansliets
ställning som ett expedierande verk för alla
regeringens grenar, viss om, att han därigenom
också skulle få det reella avgörandet i sin hand.
Ehuru blott det fjärde i rang av de fem höga
riksämbetena kom rikskanslerämbetet i själva
verket under denne store rikskanslers tid att fungera
som ett premiärministerämbete. Efter hans död
minskades ämbetets betydelse avsevärt, och 1656
—60 stod det obesatt. Under Karl XI :s
minderårighet hade ämbetet en viss renässans i Magnus
Gabriel De la Gardies person för att efter
krigsutbrottet åter sjunka. När denne 1680 utnämnts
till riksdrots, tillsattes rikskanslerämbetet ej mera.
Då det återupplivades 1792—99, var det blott för
att tillfredsställa ett arkaiserande modekrav hos
den gustavianska tiden. I realiteten var dess
innehavare utrikesminister. — Om justitiekansler
och univ.-kansler se dessa ord. F.Lth.
Kanslergadeforli’get (Kanslergadeförlikningen),
den viktigaste inrikespolitiska överenskommelsen
i mellankrigstidens Danmark, framtvingad av
depressionens hårda verkningar såväl i städerna
som på landet. Vi 1933 voro 43,5% av de
or
ganiserade arbetarna arbetslösa, varsel om
storlockout hade utfärdats från V2, och från
jord-brukarhåll restes starka krav på hjälpåtgärder.
I denna kris kom under minister N. P. Fiskers
förmedling en förlikning till stånd i statsminister
Th. Staunings privatbostad vid Kanslergade i
Köpenhamn mellan regeringspartierna,
socialdemokrater samt radikala, och Venstre. I enlighet
härmed förbjödos strejker och lockout, alla
gällande arbetsavtal förlängdes på 1 år, och danska
kronan fixerades till 22,50 pr £. Vidare följde en
rad omfattande förordningar rörande kontrollen
av jordbruksproduktionen och exporten, vissa
skattelättnader för jordbruket infördes,
utstyck-ningen av jord främjades,
byggnadsverksamheten gavs understöd och slutligen genomfördes
socialdemokratiens omfattande socialreform. J.D.
Kanslern för rikets universitet, se
Universitetskansler.
Kanslersgillet, styrelse för rikets
undervisningsverk 1801—09, tillika kommission för utarbetande
av en ny skolordning. K. fick sitt namn av att
det urspr. bestod av kanslererna vid rikets univ.,
riksdrotsen C. A. Trolle-Wachtmeister (för Lund),
ordf., riksmarskalken A. v. Fersen (för Uppsala)
samt överstemarskalken C. A. Wachtmeister (för
Åbo). När instruktion för k. utfärdades i okt. 1801,
förordnades som medl. även ärkebiskop U. v.
Troil (för Greifswalds univ.), kansliråden G. J.
Adlerbeth och S. Rosenhane,
överhovpredikanten M. Lehnberg samt som sekr. kanslirådet C.
G. Kökeritz. Sedan v. Troil avlidit, inträdde 1805
hans efterträdare ärkebiskop J. Lindblom. —
Instruktionen för K. proklamerade detta som
central undervisningsstyrelse (på detta område
arvtagare till det 1801 upplösta Kanslikollegiet)
men samtidigt som kommission för utarbetande
av ny skolordning och nya universitetsstatuter.
Den senare uppgiften kom aldrig till utförande,
men K. vidtog åtgärder bl.a. för att skärpa
lärarproven, förbättra läroböckerna och anordna
pedagogiska föreläsningar vid univ. Som ett led
i dessa strävanden får man se upprättandet av
Pedagogiska utskottet* vid Lunds univ. K:s
viktigaste uppgift blev dock utarbetandet av den nya
skolordning, som antogs 1807. Till adjungerade
led. för denna frågas behandling antogos lektor
J. Murberg och domprost E. Waller. 1807 års
skolordning präglas av det växande
borgerska-pets krav på praktisk utbildning och därmed ökat
utrymme på schemat åt ”matnyttiga” ämnen samt
bättre tillgodoseende av de lägre
undervisningsanstalterna. Med den i skolordningen föreslagna
organisationen av skolväsendet gjorde sig K.
självt överflödigt. Det upplöstes i enlighet
därmed 1809. — Litt.: O. T. Sjöfors, ”K. och 1807
års skolordning” (1919). E.Bng.
Kansli’ (av mlat. cancella’ria, ämbetsrum), urspr.
benämning på det rum i en furstes el. annan hög
herres residens, där skrivelser till honom mottogos
och från honom utgående handlingar
expedierades; sedermera även kollektiv benämning på de
tjänstemän, som handhade denna uppgift; numera
vanlig beteckning för den avd. inom ett verk el. en
myndighet, som huvudsaki. handlägger dennas
formella uppgifter, mottar och registrerar handlingar,
samlar material och utför förberedande utredningar,
— 723 —
— 724 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
