Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kant, Immanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANT
Målning av V. C. Vernet. Kaiser-Friedrich-Museum,
Berlin.
doc. och prof., vistades ända till sin död. Fadern
var sadelmakare. I det torftiga men goda hemmet
mottog K. bestående intryck av pietismen; hans
studier och forskning förde honom in i
upplysningstidens tänkesätt. Han bevarade livet igenom
sin sympati både för pietismen och upplysningen,
medan han bröt sig fram till en åskådning, som
förde ut över bådas ensidighet. Den stora epoken i
K:s liv är utgivandet av hans ”Kritik der reinen
Vernunft” 1781, i hans 57:e år. Dessförinnan hade
han, som doc. och prof., utgivit en lång rad
skrifter av naturvetenskapligt och filosofiskt innehåll,
bland vilka ”Allgemeine Naturgeschichte und
Theorie des Himmels” (1755) blivit särsk. bekant,
emedan han där uppställt en teori om
planetsystemets utformning ur en kaotisk massa
(Kant-Lapla-ceska teorien). Dessa ”förkritiska” skrifter, som
både i och för sig och för K:s utveckling äro
betydelsefulla, ha emellertid sedan, mer än rätt
varit, fått träda i bakgrunden för ”Kritik av rena
förnuftet” och de därefter följande ”kritiska”
skrifterna.
”Kritik av rena förnuftet”, förtydligad genom
skriften ”Prolegomena” (1783), är ägnad åt
kunskapsfrågan. K. gör gällande, att vissa
uppfatt-ningsformer äro aprioriska: rum, tid samt de tolv
kategorierna, av vilka senare orsakskategorien här
må nämnas som den viktigaste. Det är icke
erfarenheten, som lärt oss ordna företeelserna efter
dessa former. I och med att vi mottaga intryck,
ordna sig dessa, på gr. av medvetandets
ursprung
liga natur, i rums-, tids- och orsaksförhållanden.
Härmed bröt K. med den engelska
associations-psykologien. Medan Hume betraktade våra
föreställningar som urspr. isolerade från varandra och
enheten i medvetandet som efterhand uppkommen
genom association, vill K., ”väckt ur sin
dogmatiska slummer” av Hume, visa, att enheten måste
vara ursprunglig; icke så att den finns före
mångfalden, utan så att den finns i och med denna. Han
frågar sig därvid icke, vad som är det tidigaste
i medvetandet, utan vilka akter och begrepp, som
äro villkor för medvetande och kunskap. Först
och främst måste härvid förutsättas jagets
ursprungliga enhet, utan vilken våra föreställningar
aldrig skulle kunna träda i förhållande till
varandra. I denna ”apperceptionens” ursprungliga
enhet få vi dock ej anse oss ha fångat det
substantiella jag, som Hume förklarade sig ej kunna
upptäcka inom sig; i apperceptionen ligger blott att
jag är, icke hur jag är. Tänka vi sedan efter,
vad som måste förutsättas för apperceptionens
enhet, upptäcka vi enl. K., att en sådan ej är möjlig
utan kategorierna. I mots. till den psykologiska
metoden kallar K. sin för den transcendentala. —
Eftersom nu rums-, tids- och kategoriformerna äro
aprioriska, måste vi uppfatta tingen i enl. med
dem, även om tingen i sig själva ej äro ordnade
efter dessa former. Det är icke vår uppfattning, som
rättar sig efter tingen, utan dessa rätta sig efter
våra uppfattningsformer; en upp- och nedvändning
av den vanliga meningen, som K. jämför med den
kopernikanska. Härav följer emellertid, att vi
aldrig kunna uppfatta tingen sådana de i sig själva
äro. Tinget i sig (noumenet) är oåtkomligt för vår
kunskap; vi känna endast fenomenen, men tack
vare de aprioriska formerna kunna vi för
fenomenvärlden uppställa vissa lagar, som gälla oberoende
av erfarenheten, så särsk. orsakslagen. Varje
speciellt orsaksförhållande måste dock fastställas
genom erfarenheten; a priori veta vi endast, att allt
som sker, måste ha en orsak. — På samma gång
K. fattar sin uppgift som en undersökning av
kunskapsförmågan, formulerar han sin fråga även så:
huru äro syntetiska omdömen a priori möjliga?
Självklart är, att aposterioriska (på erfarenhet
grundade) omdömen äro möjliga, likaledes att
analytiska omdömen, vilkas predikat redan ligger i
subjektets begrepp, kunna a priori fällas; men
hur syntetiska omdömen, vilkas predikat utsäga
något nytt om subjektet, på samma gång kunna
vara aprioriska, det var ett dittills ej undersökt
problem (se A priori). De aprioriskt-syntetiska
omdömen, som vi ha i matematiken och
naturvetenskapen, finner K. vara berättigade, medan
metafysikens visa sig grundlösa. Eftersom en
metafysik dock blivit uppbyggd, anställer K. en
vidlyftig granskning med dess teser för att visa, vari
misstagen bestå. Av särskild betydelse för den
kommande filosofien blir det bruk K. härvid gör
av begreppet antinomi, varmed menas motsägelsen
mellan två teser, som båda äro logiskt
ofrånkomliga. Så är t.ex. enl. K. bevisat, att orsakslagen
gäller för alla fenomen, men å andra sidan tvingas
förnuftet antaga i orsakernas kedja en första
orsakslös början, en akt av frihet. Mot tesen om
friheten står antitesen om orsakslagen med samma
logiska rätt; vårt teoretiska förnuft ställer sig i
— 727 —
— 728 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
