Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapucinapor, rullsvansapor, rullapor - Kapucinfågel - Kapucinkrasse - Kapucinliknande apor - Kapucinorden - Kapun - Kapuschong - Kapuschonggam, munkgam - Kaputt - Kap Verde - Kap Verde-bäckenet - Kap Verde-öarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPUCINFÅGEL
med platta naglar. Den täta fällen, som på huvudet
ofta bildar en upprättstående huva (därav namnet
k.), varierar starkt i färg. K., hos vilka
själsför-mögenheterna äro bättre utvecklade än hos övriga
västapor, äro livliga djur, som i större el. mindre
flockar leva i Mellan- och Sydamerikas
skogsområden. De hållas ofta tama, och deras kött ätes
gärna av indianerna. Av släktets 24 svårbestämda
arter må nämnas den från Nicaragua till Guayana
utbredda k a p u c i n a p a n, C. capuci’nus, som till
färgen är rödbrun med ljusare skuldror och
överarmar och har huvudhåret förlängt till en svart
kalott, a p e 1 1 a n, C. apelfa, som är ljusbrun till
svartbrun med en smal kalott, och
mösskapu-cinen, C. fatuell’us, som är brunsvart och hos
vilken kalotten är starkare utvecklad och höjer sig
som en kam åt vardera sidan. [H.BnjH.
Kapucinfågel, art av fam. kotingafåglar*.
Kapucinkrasse, art av släktet TropäVolum.
Kapucinliknande apor, CPbidae, fam. av överfam.
brednäsapor, omfattande samtliga apor utom
kloaporna. Hithörande former ha en smidig och slank
kropp och en väl utvecklad gripsvans.
Näsborrarna äro vitt åtskilda; kindpåsar och sittvalkar
förekomma icke, däremot ofta ljudförstärkande
strupsäckar. Från kloaporna skiljas k. genom
förekomsten av verkliga naglar på både fingrar och
tår. — K. indelas i underfam. kapucinapor,
spindelapor, svansapor, nattapor och vrålapor, alla
skickliga trädklättrare, som nästan alltid leva i flock. H.
Kapucinorden (lat. O’rdo fra’trum mino’rum
capu-cino’rum, förk. O.M.Cap.), urspr. en gren av den
strängare riktningen inom franciskanorden (jfr d.o.,
sp. 232 b), uppstod kring Matteo di Bassi (d. 1552) o.
1525 i Italien, erkändes som särskild orden 1528 och
blev fullt självständig med egen general 1619. Enl.
dess konstitutioner skall Franciscus’ ordensregel i
dess stränga avfattning utan senare dispenser
efterlevas: varken k. el. dess medl. få besitta egendom,
ett strängt asketiskt levnadssätt föreskrives, k.
skall i rang stå efter alla andra ordnar (utom
lek-mannaordnar). K. har särsk. ägnat sig åt
själavård bland de lägre klasserna och har sedan
1600-talet drivit en omfattande hednamission. K. har
framför allt varit socialt verksam, och många av
dess medl. ha använts i kyrkopolitiken (Richelieus
rådgivare, père Joseph, tillhörde k.). Till 1574
verkade k. endast inom Italien men spred sig
sedan över Europa. Under franska revolutionen led
den stora avbräck. 1931 räknade den 925 kloster
och 12,157 medl. Dräkten är brun med en spetsig
kapuschong. En kvinnlig gren, eg. klarissor*, som
antagit k:s regel i förmildrad form, stiftades 1538.
— Litt.: M. Heimbucher, ”Die Orden und
Kon-gregationen der katholischen Kirche”, 1 (3 Aufl.
1933); T. Graf, ”Zur Entstehung des
Kapuciner-ordens” (1939). S.N.
Kapu’n (ytterst lat. capo), allmän benämning på
kastrerad tupp (jfr Poulard). Genom kastreringen
förändras djurets exteriör, kammen blir liten,
hals-och stjärtfjädrar långa och kroppen stor etc. Av
särskild betydelse är bindvävens svaga utveckling
och förbättrad fettansättning, varigenom köttets
kvalitet och värde höjes. Ungtupparna kastreras
vid 6—8 veckors ålder, uppfödas därefter, tills de
vid 6 å 7 mån. ålder äro fullvuxna, då de
underkastas en kortvarig gödning före slakten.
Kapuschong’ (fra. capuchon, senlat. capuRium, jfr
Kapucin), eg.: den del av en munkkåpa, som nyttjas
till huvudbetäckning; påsformig huva, fastsydd vid
en kappa, regnkrage o.s.v. och avsedd att kunna
dragas över huvudet. K. fanns redan på
romartiden. Jfr Chaperon, Hätta och Karpus.
Kapuschonggam, m u n k g a m, art av fam.
Gamla världens gamar (se Gamar).
Kaputt’ (av fra. capot, eg. kortspelsterm; som ej
tagit något stick), vardagligt: alldeles slut, som
det är ute med, som förlorat allt; om sak: alldeles
förstörd.
Kap Verde, port. Cabo Verde, fra. Cap-Vert
(”Gröna udden”), Afrikas västligaste punkt, på
I7°34’ v.lgd och I4°53’ n.br., mellan Gambia och
Senegal, upptäckt 1444 av portugisen Nuno Tristäo.
Kap Verde-bäckenet, se Atlantiska oceanen,
sp. 687.
Kap Verde-öarna, port. Ilhas de Cabo Verde,
ögrupp 550—800 km v. om Kap Verde på Afrikas
v. kust, mellan 23° och 27° v.lgd och mellan 14°
och i8° n.br.; 4,033 km2; 181,740 inv. (1940), därav
5,623 européer och 57,821 negrer. K. bestå av 10
större och några mindre öar, ordnade i en mot v.
öppen båge. De delas i två grupper, Ilhas de
Bar-lavento (”öarna i lovart”; öarna Santo Antäo, Säo
Vicente, Santa Lucia, Säo Nicoläo, Sal och Böa
Vista) och Ilhas de Sotavento (”öarna i lä”; Maio,
Säo Tiago, Fogo och Brava).
K. äro höga bergöar, som resa sig ur ett 4,000
m djupt hav. I huvudsak består berggrunden av
yngre eruptiver, men på de flesta finnas även
äldre bergarter (diorit, syenit, gabbro,
glimmer-skiffer, granatgnejs, dolomit, kalksten och
sandsten), som visa, att K. en gång tillhört en större
landmassa. Fogo är en väldig ringkrater, från
vars botten reser sig en kraterkägla 2,970 m ö.h.,
vilken hade stora utbrott 1785 och 1799. Säo
Tiago är en vulkanruin med en 1,810 m hög
kraterkägla, omgiven av lavaströmmar. Sal och
Säo Vicente ha stora kratrar, i vilka havet trängt
in. Den sistn:s hamn är en dylik av havet
inkräktad krater. Brava är 1,100 m hög och byggd
av fonolitlava och tuff.
Klimatet är oceaniskt men torrt. Hela året blåser
n.ö.-passaden, som dock i jan.—febr, har en
riktning mera från ö., och då sveper ökensand från
Sahara över öarna, vilket medför olägenheter för
jordbruket. Låglandet har ringa nederbörd. Mest
har Säo Tiago (Praia 550 mm årl.) och Brava. I
bergen stiger regnmängden betydligt. Växtvärlden
är i låglandet ökenartad. I bergen härska
grässavann och snårskog med vildbomull (Gossyp’ium
arboPeum), suckulenta törelväxter, akasior och
Hibis’cus. Av däggdjur förekomma en apart och
vildsvin, vidare finnas ödlor, däribland geckcödlor
och en växtätande art, Macroscin’cus coc’tei. Bland
de ryggradslösa djuren förekomma talrika
land-mollusker och skalbaggar, ofta överensstämmande
el. identiska med afrikanska fastlandets men med
ett beaktansvärt inslag av endemiska former.
Några av dessa äro gemensamma med dem på
Kanarieöarna och Madeira. Faunans
sammansättning tyder på att öarna först under pliocentiden
skilts från Afrika.
Klimatet har hindrat större europeisk invandring.
De nuv. inv. äro till större del en blandras av
— 771 —
— 772 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
