Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karakorum, Karakoram (bergskedjesystem) - Karakorum, Karakoram (stad) - Karakterisera - Karateristik - Karateristika - Karateristiska dissonanser - Karakteristiska fotoelektroner - Karakterologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARAKORUM
främsta näringsfång ännu in i sen tid var röveri
men numera är jordbruk och boskapsskötsel.
Huvudorterna äro Baltit, Gilgit, Skardu och Khapalu.
Inom ö. K. utgöres befolkningen huvudsaki. av
ladakher, en tibetansk mongolisk folkstam av
herdar och jordbrukare. Huvudorterna äro Leh (o.
2,500 inv.), Panamik och Tanktse. De viktigaste
odlade sädesslagen äro korn och majs; dessutom
odlas rikligt med fruktträd (aprikoser,
mullbärsträd, valnöt) i oaserna. Endast tvenne
karavanvägar leda från Indus-dalen över K. till östturkestan:
postvägen från Gilgit längs Hunza-floden till
Mingtaka-passet och över Kun-luns yttre kedjor
till Kashgar samt stora handelsvägen från Leh
över Khardung-la, Sasir-la (5,328 m),
Karakorum-passet, Sanju-davan (5,078 m) till Sanju. — Litt.:
”Wissenschaftliche Ergebnisse der
niederländi-schen Expeditionen in den K. 1922—30”, utg. av
P. C. Visser & J. Visser-Hooft (3 bd, 1935—40);
H. De Terra, ”Geologische Forschungen im
west-lichen K’un-lun und K.-Himalaya” (1932); E.
No-rin, ”Geological explorations in Western Tibet”
(1946). E.Nn.
Karako’rum, Karakoram, mongolväldets
huvudstad, vars ruiner äro belägna vid floden
Orchons mellersta lopp (nuv. Erdeni Tsu).
Huruvida K. redan under Djingis-kan var
huvudstad, torde ej vara fullt säkert. I varje fall gjorde
ögödäi K. till sin residensstad 1229. Efter
Pekings upphöjande till residensstad 1264 fortfor
K. att vara Mongoliets huvudort, och efter den
kinesiska mongoldynastiens störtande 1368 blev
det ånyo dynastiens residensstad till
huvudgrenens utslocknande. De ej synnerligen betydande
ruinerna — staden var enl. Rubruquis täml.
obetydlig — ha undersökts av den ryska Orchon-exp.
1889—91. ’ C.F.
KarakteriseTa (fra. caractériser, av grek,
charak-te’r, se Karaktär), vara utmärkande el.
kännetecknande för (ngn el. ngt); framställa (ngns el. ngts)
kännetecken, karakteristika.
Karakteristik (fra. caractéristique, subst. och adj.;
jfr Karakterisera), (skildring av) de utmärkande
dragen hos ngn el. ngt. — Fys., dets. som
karakteristika*.
Karakteris’tika, utmärkande drag, kännetecken.
— Fys., diagram, som åskådliggör sambandet mellan
spänning och strömstyrka hos t.ex. en
dynamo-maskin, ljusbåge e.d. — Matem., heltalsdelen i en
logaritm.
Karakteris’tiska dissonanser, mus., sådana fasta
dissonansbildningar, som äro typiska för en viss
funktion inom tonarten. Denna för funktionen
karakteristiska verkan kan erhållas, om man till
dominantklangen fogar subdominantiska
beståndsdelar el. till subdominanten fogar dominantiska
beståndsdelar. De viktigaste k. äro
dominant-septimackordet (i C dur och c moll g-h-d-f),
mollsubdominant med underseptima (i c moll och
C dur c-ass-f-d), dursubdominant med sext (i C
dur f-a-c-d), lilla dominantackordet (i c moll och
C dur g-h-d-f-ass) och stora
dominantnonackor-det (i C dur g-h-d-f-d). Stundom förekomma k.
med utlämnad prim. På detta sätt uppstå sådana
ackordbildningar, som med äldre terminologi
bruka kallas förminskad treklang (t.ex. h-d-f, i C
dur och c moll med dominantisk funktion, i a
moll och A dur med subdominantisk funktion)
och förminskat septimackord (t.ex. h-d-f-ass, i c
moll och C dur med dominantisk funktion). S.E.S.
Karakteristiska fotoelektroner, fys., se
Auger-effekt.
Karakterologi’, läran om den mänskliga
karaktären. Begreppet karaktär har tidigare ofta
fattats moraliskt-etiskt, så att endast den ansetts
ha karaktär, som varit ansvarsmedveten och
tillförlitlig. Inom psykologi och filosofi
identifierade man (särsk. i anslutning till I. Kant)
karaktär med vilja el. viljestyrka. Modern psykologi
avser ofta med karaktär det för individen
utmärkande, den personliga egenarten. Enl. denna
uppfattning tillskrivas icke blott den socialt
oför-vitlige medborgaren utan även den viljesvage
brottslingen karaktär. En tolkning av begreppet
i denna riktning framskymtar redan hos J. F. A.
Bahnsen, som torde vara den förste, som använt
termen k. (”Beiträge zur Charakterologie”, 2 bd,
1867). Den första dynamiska tolkningen av
karaktären gjordes av A. Shand 1914. Enl. hans teori
är karaktären sammansatt av olika system av
grundemotioner och med dem sammanhängande
instinkter. Dessa system (sentiment) skulle vara
omedvetna och baseras på primära emotioner.
Även efter uppgivandet av det statiska
betraktelsesättet i fråga om karaktären ha meningarna
gått isär betr, dess byggnad och struktur. Dock
har man i allm. senare tagit större hänsyn till
människans yttre betingelser och sett karaktären
som till ung. lika delar bestämd av miljö och
intellekt el. att anlag och miljö i samverkan
utforma karaktären (det senare bl.a. enl. W.
Sterns konvergensteori). Socialpsykologen
W. I. Thomas gör en klarare bestämning av
karaktärsbegreppet, när han talar om
tempe-ramentsattityder som grundläggande och icke
systematiserade, medan karaktärsattityderna
utgöra systematiserade överbyggnader på
temperamentet. Stern ansluter sig till en dyl. dynamisk
tolkning av förhållandet mellan temperament
och karaktär. Han ser karaktären som
innehållande de ”riktningsdispositioner”, som utmärka
individen, medan temperamentet svarar för
”rust-ningsdispositionerna”, d.v.s. den form, som
kännetecknar uttrycken, t.ex. i fråga om tempo,
omfång och intensitet. — Vid karakterologiska
undersökningar har man ofta försökt beskriva
olika egenskaper el. egenskapskomplex. Därvid
kan man t.ex., såsom Ph. Lersch, skilja mellan
prestationsegenskaper (t ex. effektivitet
el. anpassningsförmåga),
förhållandesätts-egenskaper (t.ex. verksamhetslust el.
tillmötesgående) och väsens- el.
kärnegenskaper (t.ex. gladlynthet, flegma el. känslokyla).
Därvid brukar man också skilja mellan a f f i n a
egenskaper el. sådana, som gärna förekomma
tillsammans, och d i f f u g a el. sådana, som
utesluta varandra hos samma individ. Det finns
även egenskaper, som karakterologiskt sett
förhålla sig neutrala, t.ex. intelligensen.
Svårigheten för den karakterologiska forskningen
består mestadels i att komma fram till
tillräckligt djupgående gemensamma drag el.
grundformer av psykisk verksamhet (s.k.
konstitu-tionsradikaler*). Från skiljandet mellan olika
— 779 —
— 780 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
