Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karbogen, carboxygen - Karbohydrater - Karbol, karbolsyra - Karbolineum - Karbolkalk - Karbolsyra - Karbometer - Karbon- - Karbon - Karbonado, carbonado - Karbonat - Karbonatiter - Karbonformationen - Karbonisering - Karbonit - Karbonpapper - Karbonsyror - Karbonsystemet, karbon, stenkolssystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARBOHYDRASER
i andningsorganen och cirkulationsorganen med
försämrad syreupptagning samt bl.a. vid
sömn-medelsförgiftningar. Kolsyran i k. stimulerar
andningen och gör denna djupare.
Karbohydra’ser, kolhydratspjälkande enzymer,
som upplösa bindningen C—O. K. äro
verksamma vid matsmältningsprocessen och ha stor
teknisk betydelse i jäsningsindustrien. De kunna
indelas i p o 1 y a s e r och hexosidaser,
varav de förra angripa de större
kolhydratmolekylerna och de senare sådana, som innehålla
hexoser i glykosidbindning. C e 11 u 1 a s e r, som
spjälka cellulosa, har man icke kunnat påvisa,
men de synas förekomma vid träförstörande
bakterier och svampar. A m y 1 a s (diastas*, ptyalin)
förekommer i munnen och matsmältningsorganen
hos människor och högre djur, i malt, honung
och jäst. Amylas spaltar glykogen och stärkelse
i maltos (maltsocker). Maltosen återigen spaltas
av k. m a 1 t a s i två molekyler glykos. Den
förekommer i groende korn, i jäst och i
organismen (pankreas, tarmsaften). E m u 1 s i n* är
en k., som spjälkar amygdalin i glykos,
bensal-dehyd och blåsyra. Av glykosidaserna, som
spalta såväl vissa glykosider som även tri- och
disackarider, må nämnas sackaras* (invertas,
invertin), som spaltar rörsocker i glykos och
fruktos. Laktas spjälkar mjölksocker (laktos)
i glykos och galaktos. Laktas bildas i
tarmsaften, endast om mjölksocker (mjölk) förtäres.
Detta kallas adaptiv enzymbildning. El.
Karbol [-å’l], karbolsyra, kem., se Fenoler.
Karboline’um, en av bitumen brunfärgad
destillationsprodukt ur stenkolstjära. Namnet är härlett
av lat. carbo, kol, och oVeum, olja, och har intet
med karbolsyra att göra. K. är ett av de mest
effektiva träkonserveringsmedel, som finnas, och
användes för bestrykning av virke, stolpar, plank
o.d. Då k. även är starkt desinficerande, begagnas
det för besprutning av fruktträd, buskar m.m. mot
skadedjur och röta under benämningen vatt
enlös 1 i g fruktträdskarbolineum, vilket
är en emulsion av k. i såp- el. tvållösning. C.A.N.
Karbolkalk, kem., fenolens kalciumsalt,
användes som desinfektionsmedel.
Karbolsyra, kem., se Fenoler.
Karbometer, tekn., se Carbometer.
Karbon- [-å’n-] (av lat. carbo, gen. carbo’nis, kol),
som sammanhänger med el. har avseende på kol el.
kolföreningar.
Karbon [-å’n] (av lat. carbo, kol), geol., se
Karbonsystemet.
Karbona’do, carbonado, miner., tät, seg,
ogenomskinlig, svart el. mörkbrun diamant utan
genomgångar. K. hör liksom bort till
industridiamanterna och har stor teknisk betydelse,
framför allt som slipmedel och vid
diamantbergborr-ning.
Karbona’t, kem., kolsyrans* salter.
Karbonati’ter, petrogr., magmabergarter, som
till väsentlig del bestå av karbonat (kalkspat)
och karbonhaltiga silikat (ss. cancrinit). K.
förekomma inom alkalieruptivområden, t.ex.
inom Fenområdet i Norge och Alnöområdet i
Sverige, det förra ingående beskrivet av W. C.
Brög-ger, det senare av H. v. Eckermann. Brögger
ansåg karbonathalten uppkommen genom att
magman assimilerat förut bildad kalksten.
Karbonformationen, geol., se Karbonsystemet.
Karbonise’ring, förfarande att medelst kemisk
behandling avlägsna vegetabiliska föroreningar ur
ull el. vävnader därav. K. kan ske genom
behandling med utspädd svavelsyra el. saltsyra. För att
vid färgade varor färgen ej skall taga skada av
syran, kan aluminiumklorid i stället användas.
KarbonFt, sprängämne, sammansatt av
nitrogly-cerin, salpeter och trä- el. vetemjöl. Har fått
användning som säkerhetssprängämne särsk. i
kolgruvor.
Karbonpapper, tunt kalkerpapper, avsett för
erhållande av genomslagskopior vid
maskinskrivning. K. är på ena sidan överdraget med ett
färgstoff (anilinfärg, fint sot), som lätt färgar
från sig vid beröring.
Karbonsyror, organiska syror, innehållande
radikalen —COOH el. —C 0*^^, karboxyl, t.ex.
CH3 • COOH, metylkarbonsyra el. ättiksyra.
Karbonsystemet, karbon,
stenkolssyste-m e t, geol., paleozoiskt system mellan devon- och
permsystemen. Termen k., föranledd av de inom
vissa områden rikliga inlagringarna av stenkol,
särsk. i övre delen av detta system, användes först
av W. D. Conybeare och W. Phillips 1822 och
bestämdes närmare av R. I. Murchison 1839. K:s
övre gräns kan dock ännu ej anses fullt fastställd;
övergångsskikten, särsk. i Östeuropa, utskiljas som
p e r m o-k a r b o n. I Nordamerika motsvaras k.
av två olika system, mississippian (underst) och
pennsylvanian. — De marina avlagringarna inom
k:s äldre del i v. och mell. Europa äro av två
fa-ciestyper: en kalkig, b e r g k a 1 k, vars fauna
väsentligen utgöres av koraller och armfotingar,
samt en sandig-skiffrig, k u 1 m, innehållande
am-moniter. Därjämte finnes en limnisk facies med
landväxter. Till undre k. hörande bildningar äro
utvecklade med större el. mindre fullständighet
över större delen av v. och mell. Europa samt i
Medelhavsländerna. Kulm dominerar i Tyskland
och Spanien, bergkalk inom övriga områden el.
äro här båda faciestyperna förhanden.
Kolinlagringar förekomma här och var i undre k., ss. i
England, där nämnda avd. är över 1,000 m mäktig.
Under karbonperioden fortgingo väldiga
jord-skorperörelser, resulterande i de s.k. armorikanska
och variskiska bergskedjorna, som sträckte sig
över Centraleuropa och England. I samband
härmed drog sig havet tillbaka, och vidsträckta
fast-landsområden uppkommo, över vilka havet dock
vid upprepade tillfällen delvis (i de s.k. paraliska
sänkorna) skred in. Av skogar, växande i sumpiga
bäcken, bildades de för övre k. så utmärkande
mäktiga och talrika kolflötserna. I det
franskbelgiska stenkolsområdet uppgår den
produktiva stenkolsformationens mäktighet
till 5,000 m. Liksom under devonperioden skildes
nordkontinenten från sydkontinenten genom ett
medelhav, Tethys, som sträckte sig med en
utlö-pare in över Karniska alperna. I Östeuropa, där de
variskiska rörelserna ej voro märkbara, är hela k.
i stort sett utvecklat i marin facies, bergkalk i
un-derkarbon och fusulinakalksten el. yngre
bergkalk i överkarbon. K:s avlagringar återfinnas
— 795 —
— 796 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
