Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karbonsystemet, karbon, stenkolssystemet - Karbonyl - Karbonyljärn - Karborundum, kiselkarbid - Karboxyl - Karboxylas - Karbrotryck - Karbunkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARBUNKEL
här inom 3 områden: Moskvabäckenet,
Donetsbäc-kenet (k:s mäktighet 9,000 m; i mellankarbon
kon-tinentalfacies med betydande kollager) samt Ural.
I Asien dominerar bergkalk i undre k. Marin
över-karbon är känd från området Turkestan—Stilla
havet, kontinental överkarbon från Sibirien och
Kina. Mellan Spetsbergen och Grönland låg i
undre karbon ett kontinentalblock; i övrigt har k.
övervägande marin facies inom Arktis, liksom i
Nordamerika, även om där förekomma avsevärda
kontinentala avlagringar med kol. S. halvklotet
intogs till större delen av Gondwanakontinenterna*,
där k:s avlagringar sålunda äro övervägande
kontinentala. — Täml. allmänt antages, att den
kolgördel, som sträcker sig runt hela jorden,
representerar karbonperiodens ekvatoriala
regnskogsbälte.
K:s avlagringar innehålla ofta rika fossila
faunor och f 1 o r o r. Foraminifererna nå i övre k.
sin första blomstring med Fusuli’na o.a. Koraller
äro viktiga ledfossil, särsk. i undre k.; mossdjur,
armfotingar (Spi’rifer, ProduRtus m.fl.) och
blötdjur, i sht de för zonindelningen använda
ammo-niterna (Agani’des, GlyphioCeras, Eumorphoc’eras,
Gastrioc’eras m.fl.), förekomma talrikt liksom
blas-toidéer och krinoidéer, vilka nå höjdpunkten av sin
utveckling i undre k. Trilobiter äro sällsynta,
medan insekter, spindlar och tusenfotingar äro stadda
i utveckling i samband med växtvärldens första
rika flor. Bland ryggradsdjuren märkas fiskar och
amfibier (stegocefaler) samt kräldjurens
stamformer (Cotylosäu’ria). — De växter, av vilka
lämningar finnas bevarade i stenkolsflötserna och
den omgivande bergarten (skiffrar, skifferleror
och sandstenar), tillhöra väsentligen
kärlkryptogamerna, fröormbunkarna och cordaiterna.
Under stenkolsperioden hade lummerväxterna
(Ly-copodia’les) sin blomstringstid och uppträdde med
trädartade former med kambium och sekundär
tjocklekstillväxt (Bothrodendron, Lepidoden’dron
och Sigilla’ria). Fräkenväxterna (Equiseta’les),
vilka bildat huvudmassan av de från denna tid
härrörande stenkolen, representerades av fam.
Cala-mitaceae, som likaledes innefattade övervägande
trädartade växter med tjocklekstillväxt.
Spheno-phylla’les voro ej så betydelsefulla men utgjorde
ett karakteristiskt och systematiskt intressant
inslag i vegetationen. Även ormbunksväxterna
(Fi-lica’les) uppträdde med trädartade former, vilka
nådde mäktiga dimensioner och hade upprepat
sammansatta blad av flera m längd och ofta
aphlebier. Utom äkta ormbunkar förekommo
fröormbunkar, PteridospePmae, vilka i flera
avseenden bilda övergång till de nakenfröiga
blomväxterna. Till sistn. grupp höra de likaledes
trädartade Cordaita’les. Rät-lias-tidens flora, som
bildat de skånska stenkolen, utgjordes av enstaka
fräkenväxter och talrika ormbunksväxter
(Clado-phle’bis, DictyophylPum och Sagenop’teris), alla
tillhörande de äkta ormbunkarna, men därjämte
uppträdde ett flertal nakenfröiga växter, ss.
kottepalmer (Nilsso’nia, Anomozami’tes och Philozamt tes),
barrträd (Stachyotax’us) och ginkgoacéer (Baie’ra).
Vid undersökningen av stenkoisväxternas
struktur har i många fall slipsnitt el. behandling
med macererande medel varit till ovärderlig
hjälp. G.R.;G.
KarbonyT, kem., ketonernas karakteristiska
grupp, —CO, ingår även i den för aldehyderna
karakteristiska gruppen —oc^ den för kar-
bonsyrorna karakteristiska —^^QH’
Karbonyljärn, metall., rent järn, som
framstäl-les genom att koloxid får påverka järnpulver.
Därvid bildas vätskeformig järnkarbonyl, som vid
upphettning åter sönderdelas i järn och koloxid.
Järnet blir synnerligen rent, vanl. 99.14 °/o järn.
Karborun’dum, kiselkarbid, SiC, erhålles
genom reduktion av kvarts med koks i elektrisk
ugn vid hög temp., c:a 3,000°. Näst diamant är
k. det hårdaste av alla ämnen och ligger endast
en obetydlighet under 10 i hårdhetsskalan. Det
lämpar sig därför väl för användning i slipskivor
för glas, hårdmetall m.m. Vidare användes k.
till keramiska produkter i form av tegel o.a., som
få hög värmeledningsförmåga och eldfasthet samt
stor beständighet mot temperaturväxlingar. K.
framställdes först av E. G. Acheson 1891. L.Vr.
KarboxyT, karbonsyrornas* syreradikal.
Karboxyla’s, ett enzym, som tillhör det
enzymkomplex, som är verksamt vid jäsningsprocessen.
K. spjälkar pvrodruvsvra i acetaldehvd och
kolsyra: CH3 • CO COOH CH, • CHO + CO2.
Karbrotryck (till barbon [car-] och bromid),
fotografisk kopieringsmetod för framställning av
utställningsbilder och färgkopior på papper. K.
är en utveckling av pigmenttrycket*. Under det
att man vid pigmenttryck alltid måste
kontakt-kopiera från ett vanl. förstorat negativ el.
diapositiv, är utgångspunkten vid k. en på vanligt
bromsilverpapper framställd positiv förstoring.
Denna pressas i kontakt med ett panper, försett
med ett ohärdat gelatinskikt, innehållande färg,
s.k. pigmentpapper, vilket badats i
kaliumbikro-matlösning. Medan skikten ligga hoppressade,
blekes silverbilden ut, samtidigt som en mot
silverbilden svarande ”härdbild” bildas i
pigmentpapperet. Härdbilden pressas nu i kontakt med
ett gelatinerat papper (överföringspapper), varpå
båda läggas i varmt vatten. Detta löser upp det
ohärdade gelatinet, härdbilden lossnar från
underlaget, och en synlig, positiv bild i pigmentets
färg kvarstår på överföringspapperet. Den
urblekta förstoringen kan återframkallas och
användas på nytt. K., som fordrar stor manuell
skicklighet, ger vackra och hållbara resultat och
har stor betydelse för färgkopiering på papper.
För färgkopiering göras tre olika svartvita
förstoringar från trefärgsnegativen el.
separations-negativen (se Färgfotografi, sp. 969). Dessa
förstoringar ”kopieras” på här ovan beskrivet
sätt på tre olika, för färgkopiering speciellt
framställda pigmentpapper, vilkas färgämnen
noga svara mot upptagningsfilternas färger. Slutl.
överföras de tre pigmentbilderna över varandra
på samma överföringspapper. K. ger utmärkt
vackra färgbilder, vilka ej överträffats med
någon annan nu använd, liknande kopieringsmetod.
Jfr Kromatmetoder. K.S.
Karbun’kel (mlat. carbun’culus, glödande kol). 1)
Med., K. el. b r a n d b ö 1 d, se Finne.
2) Miner. K., karfunkel, carbunculus,
gammalt namn på ädelsten. I äldre tider (intill 1500—
— 797 —
— 798 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
