Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Karl (VIII) Knutsson (Bonde) (konung av Sverige) - 3. Karl IX (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
i Sverige. 1464 återkallades han av det
oxenstierns-ka partiet och bekrigade Kristian I med en polsk
legohär och med dalkarlarnas hjälp. Efter en
brytning med Oxenstiernorna tvangs K. 1465 att
abdikera och nöja sig med Raseborgs län. Emellertid
blev han för 3:e gången 1467 kallad att intaga
tronen efter brytningen mellan Kristian I och
Axelssönerna. Stödd på de sistn. och en med dem och
honom själv befryndad adelsgrupp, regerade K. till
sin död. Han hade dessa år ingen självständig
makt, och hans ställning var osäker under krig
mot Kristian I och det oxenstiernska partiet. Vid
sin död legitimerade K. en oäkta son med samma
namn, dock utan att kunna ge denne politiskt
inflytande. K. dog i maj 1470. Han beskrives som
en ståtlig, vältalig och högt bildad man. Ett
samtida porträtt visar ett hårt och karakteristiskt
utseende. I sina handlingar framträder K. djärv och
initiativrik, fylld av sin tids höga fursteambition
men med en viss brist på politisk balans. I sitt
hävdande av konungamakten betecknar han en
förbindelseled mellan Margaretas unionsmonarki och
Gustav Vasas svenska konungadöme. — Litt.: C.
G. Styffe, ”Bidrag till Skandinaviens historia”, 3
(1870); Kj. L. Kumlien, ”Karl Knutssons politiska
verksamhet 1434—1448” (1933); E. Lönnroth,
”Sverige och Kalmarunionen 1397—1457” (1934); G.
Carlsson, ”Karl Knutssons testamente” (i ”Hist.
tidskr.”, 1943). E.Lö.
3) Karl IX, konung (1550—1611), son till
Gustav Vasa och hans 2:a gemål, Margareta
Leijonhuvud. Ettårig förlorade K. sin mor,
tioårig sin far. 1560 bestämdes i faderns testamente
hans hertigdöme att omfatta Värmland, nästan
hela Närke och Södermanland, 9 socknar i
Västmanland och 4 i Västergötland. Enl. samma
testamente skulle han inneha sitt hertigdöme med
vidsträckt självständighet, vilken emellertid i hög
grad inskränktes genom Arboga artiklar 1561.
Vid 16 års ålder deltog K. i nordiska sjuårskriget;
1568 började han jämte sin bror Johan uppror
mot Erik XIV, vari han enl. sin egen
framställning spelade en huvudroll. Till lön fick han
medgivanden med avseende på sitt hertigdömes
självständighet; han insattes även i rådet och fick
1569 pröva sina krafter på ett fälttåg till Skåne.
1571 ökade brodern hans hertigdöme med Vadsbo
och Valle härader i Västergötland. Enigheten
mellan bröderna blev dock ej långvarig. Redan
1570 hade de måst dementera rykten om tvister.
Då K. 1574 befanns ha varit fullt medveten om
De Mornays sammansvärjning, ökades misstron
mot honom, ehuru inga åtgärder vidtogos. Efter
hand visade sig K:s självständiga ställning
besvärlig för riksenheten, detta desto mer som K.
envist höll på alla sina rättigheter. Under K:s
intensiva överinseende uppblomstrade inom hans
stora hertigdöme näringslivet, spec. åkerbruk och
bergsbruk, och nya städer (Karlstad och
Marie-stad) grundades. K. lät vidare till konungens
förargelse sitt hertigdöme bli en skyddsplats för alla
präster, som ej ville gå med på Johans nya
liturgiska idéer. — Under sina tvister med K. sökte
Johan understundom stöd hos rådet och högadeln,
och bl.a. till följd härav kom K. småningom att
stå i utpräglat motsatsförhållande till denna sam-
Målning av okänd konstnär. Detalj. Gripsholm.
hällsklass. Adeln inom hans hertigdöme hade till
en del visat missnöje med hans stränga styre;
den nya generation av rikets högadel, vilken
gjorde sig bemärkt under senare delen av Johan
III:s regering, måste med misstro betrakta den
starka furstemakt K. skapade i sitt hertigdöme:
adelns politiska idéer syftade näml, till ett
återupplivande av feodala inrättningar och ett
inskränkande av centralmakten. Dessa idéer voro i
sin tur K. synnerligen motbjudande, och hans
motsättning mot högadeln skärptes, då denna vid
vissa tillfällen stödde Johan mot honom själv.
Så sökte konungen på en riksdag i Stockholm
1582 med adelns godkännande på egen hand lösa
tvistefrågorna med K. till dennes nackdel. Detta
ledde ej till något resultat; men då tvisten
mellan K. och konungen ett par år senare gått så
långt, att det talades om inbördeskrig, såg K.
åter högadeln och Johan enade mot sig. Inför
denna allians blev K. nödsakad att ge vika på
de flesta punkter och avstå från mycket av sin
självständighet. Genom konventionen i Vadstena
1587 reglerades K:s förhållande till kungamakten
på ett för honom ofördelaktigt sätt. I kamp med
konung och adel, vilka var på sitt sätt sökte
undanröja de bestämmelser i Gustav Vasas
testa
— 823 —
— 824 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
