Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karkemisj, Karkemisch, Djerablus, Djerabis - Karkha - Karkkila - Karl (namn) - 1. Karl (VII) Sverkersson (konung av Sverige) - 2. Karl (VIII) Knutsson (Bonde) (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
samt ett antal hettitiska, delvis i den inhemska
hieroglyfskriften avfattade inskrifter. — Litt:
”Carchemish” (2 bd, 1914—21). C.F.
Karkha, flod i Persien, se Kercha.
KaPkkila, köping i Nylands län, Finland, n.v.
om Helsingfors, 21 km2; 4,466 inv. (1949),
finsktalande. K. avskildes från Pyhäjärvi kommun
1932. I köpingen finnes Högfors* järnbruk. Finsk
mellanskola. K. är ändpunkt för en smalspårig
järnväg från Hyvinge.
Karl, mansnamn, latiniserat Ca’rolus (fra. och
eng. Charles).
Karl, furstar.
Sverige (Sverige-Norge), konungar.
Den sedvanliga ordningsbeteckningen för de
svenska kungarna låter den förste historiske
svenske kungen K. Sverkersson vara K. VII; några
tidigare svenska kungar K. ha emellertid aldrig
existerat; de äro uppdiktade av Johannes Magnus.
1) Karl (VII) Sverkersson, konung (död
o. 1167), son till Sverker d.ä. Enl. de
ursprungligaste uppgifterna tog K. vid Örebro av daga en
tronkrävare, Magnus Henriksson, som var
till-skyndare till dråpet på K:s fader. K. regerade i 8
år, förmäldes med Kristina, en systerdotter till
danske kungen Valdemar I, och hade med henne
sonen Sverker, som var minderårig, när K. o. 1167
överfölls på Visingsö av en annan tronkrävare,
Knut Eriksson, och omkom. Under K:s regering
voro Ulf och Guttorm landets jarlar. 1164
upprättades Uppsala ärkestift. B.
2) Karl (VIII) Knutsson (Bonde),
konung (trol. 1408—70), var son till riddaren Knut
Tordsson (Bonde) och Margareta Karlsdotter, dotter
till riksmarsken Karl Ulvsson (Sparre) av Tofta. K.
uppfostrades hos sin styvfar Sten Turesson
(Biel-ke). Han ägde betydande rikedomar och residerade
på gården Fågelvik i Tjust. I sin ungdom företog
han resor i Tyskland, Polen och Ungern. I den
svenska rikspolitiken framträdde han hösten 1434,
då han anslöt sig till riksrådets uppror mot Erik
av Pommern. 1435 utnämnde kung Erik honom till
sin marsk. K. bröt emellertid strax därefter med
konungen och synes ha varit en av
huvudanstiftarna till det nya upproret 1436. Den folkliga och
radikala riktning, som leddes av Engelbrekt och
Erik Puke, bekämpades och kvävdes av den av
K. ledda aristokratien genom stränga
straffexpeditioner mot allmogen. K. stod jämte riksdrotsen
Christiern Nilsson (Vasa) i spetsen för det
konstitutionellt sinnade riksrådet. Hans våldspolitik mot
bönderna och schism med kyrkans representanter
ledde till att han avlägsnades från riksstyrelsen en
tid under året 1438. Hösten s.å. utnämndes han
till, riksföreståndare, överföll 1439 och
oskadliggjorde sin rival Christiern Nilsson och ledde
riksrådets krig mot kung Erik och dennes anhängare.
Efter Kristofers av Bayern konungaval 1440
avtackades K. från sitt riksföreståndarämbete med
stora förläningar i Finland. Här uppehöll han sig
under Kristofers regering utan större inflytande
på riksstyrelsen. Våren 1448 infann sig K. efter
Kristofers död på valmötet i Stockholm och blev,
sedan de två andra tronpretendenterna, Erik
Nilsson (Oxenstierna) och Erik av Pommern, kommit
ur räkningen, vald till konung av riksrådet. K.
Karl Knutsson.
Trästatyett av Bernt Notke, 1480-talet. Gripsholm.
sökte hävda Sveriges intressen vid fullföljandet av
kung Kristofers och familjen Oxenstiernas
utrikespolitiska planer. Han blev emellertid diplomatiskt
utmanövrerad av Kristian I i Danmark. Ett försök
att erövra Gotland misslyckades. K. sökte
tillgodose sin egen kungl. myndighet och lät 1449 genom
en hastig kupp kröna sig till norsk konung i
Trondheim. 1450 inträdde en schism mellan K. och det
svenska riksrådet, då det senare på ett möte i
Halmstad löst den svensk-danska konflikten i
unio-nell anda utan hänsyn till konungens personliga
önskemål. K. ledde Sverige till krig mot Danmark.
Han utformade ett separatistiskt-patriotiskt
program, som tog sig uttryck i agitationsskrifter och
krönikor. I sin inre politik sökte han hävda
konungamakten och stödde sig på en stram
fogde-förvaltning. Han tog sina fogdar ur kretsen av
sina anförvanter och bland adelsmän av utländskt
ursprung. Hans regeringsmetoder erbjuda en viss
likhet med Eriks av Pommern. Liksom denne kom
han i konflikt med kyrkan och riksadeln; liksom
kung Erik störtades han av ett folkuppror i
Da-larne i förbund med Uppsala ärkebiskop. I jan.
1457 utbröt under ledning av Jöns Bengtsson
(Oxenstierna) resningen, framkallad av
krigspolitiken och det finansiella trycket. K. flydde till
Danzig, där han genom sina rikedomar förvärvade
jordområden och planerade ett förnyat ingripande
— 821 —
— 822 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
