Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Karl X Gustav (konung av Sverige) - 5. Karl XI (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
Kristinas hovmålare D. Beck och S. Bourdon;
den förre måste man tillskriva en mörktonig
knäbild (förut på Djurö, nu i privat ägo,
Norrköping), av den senare är en elegant målning i
konstnärens ljusare färgskala (Nationalmuseum).
Miniatyrer av bl.a. A. Cooper och P. Signac
utgå till stor del från dessa båda typer, vilkas
idealisering av K:s tunga yttre är uppenbar. En
annan uppfattning visa några porträtt i litet
format av T. Gelton (ex. på Sturefors, 1658). En
under konungens sista år tillkommen typ av A.
Wuchters är representerad bl.a. på Gripsholm och
i Svenska beskickningen, London.
Litt.: Det äldre huvudverket om K. är S.
Pufen-dorfs officiösa framställning: ”De rebus a Carolo
Gustavo Sueciae rege gestis commentariorum libri
VII” (1696, i sv. övers. 1913—15). Sedermera har
F. F. Carlson i ”Sveriges historia under konungarne
af pfaltziska huset”, 1 (1855) givit en
sammanhängande och ganska utförlig men föga djupgående och
numera i mycket föråldrad framställning av K:s
hela regering. K:s i hela Europas öden så djupt
ingripande utrikespolitik har behandlats el. åtm.
berörts i ett otal arbeten, bl.a. av Fridericia,
Erd-mannsdörfer, Michael, Waddington m.fl. H.
Rosengren har givit en framställning av K:s ungdom
till 1650, N. Edén har (i ”Hist. tidskr.”, 1906)
klarlagt grunderna för K:s anfall på Polen. Den
nyaste sammanfattande framställningen är S.
Bonnesens i ”Stormakttidens senare skede” (i
”Svenska folkets historia”, 3, 1924 ff.). P.S.;K.E.S.
5) Karl XI, konung (24/ii 1655—Vt 1697), enda
barn till Karl X Gustav och Hedvig Eleonora av
Holstein-Gottorp, uppsteg vid nyss fyllda 4 år 1660
på Sveriges tron. Då fadern befarade, att
utvecklingen under sonens långa omyndighetstid skulle
gå i alltför aristokratisk riktning, hade han på
dödsbädden sökt förebygga detta genom att utse
en förmyndarstyrelse, som kunde väntas
tillvarataga konungamaktens intressen. Konungens
testamente kasserades dock på adelns bedrivande; blott
den ofarliga änkedrottningen fick behålla sin plats
som regeringens ordf., hertig Adolf Johan åter och
Herman Fleming avlägsnades och ersattes med
representanter för aristokratien. Den slapphet, som
över huvud utmärker denna förmyndarstyrelse, tog
sig uttryck även i K:s uppfostran. Visserligen var
K:s lärare, Figrelius-Gripenhielm, en lärd och
välvillig man, som förstod att vinna sin lärjunges
tillgivenhet, men hans guvernör, Christer Horn, anses
ha varit mindre lämplig för sitt kall,
änkedrottningen var svag och klemig, de övriga
förmyndarna föga intresserade. Detta i förening med K:s
svaga hälsa under barnaåren gjorde, att han
alltför mycket fick följa sina egna böjelser och att
hans studier på ett betänkligt sätt försummades.
Om någon avsiktlig vanskötsel från förmyndarnas
sida kan dock ej vara tal. Sedan den kroppsliga
svagheten genom ett friskt uteliv och härdande
idrottsövningar övervunnits, var K. en hetlevrad
och obehärskad men blyg yngling, vars allmänna
bildning lämnade mycket övrigt att önska, som i
betänklig grad saknade både intresse för och
kunskaper i statssaker men som var en djärv, skicklig
och lidelsefull ryttare och jägare. 18/i2 1672
övertog K. som myndig själv regeringen. Sveriges läge
var då fyllt av faror. Förmyndarstyrelsens för-
SU 15. — 833 —
27 — Red. avsl. ’/s 50.
bund med det erövringslystna Frankrike hotade
att indraga riket i vittutseende krig, under det att
dess finanser befunno sig i hopplös förvirring och
krigsmakten råkat i lägervall. I det inre rådde
tvedräkt såväl mellan ofrälse och adel som inom
denna mellan hög- och lågadel. Vid riksdagen 1672
hade söndringen tagit sig uttryck bl.a. i en rätt
skarp kritik av regeringen. Denna varken begärde
el. erhöll av ständerna någon ansvarsfrihet för sin
förvaltning utan nöjde sig med att låta K. uppläsa
en med sanningen föga överensstämmande
skönmålning av sin styrelse, varpå denne utan någon
närmare granskning meddelade ansvarsfrihet. K.
hyste nog ett visst misstroende till de höga
herrarna, vilket underblåstes av hans lågadliga
förtrogna, men han hade varken nog erfarenhet el.
nog intresse för regeringsärendena för att vare sig
tänka på en granskning el. själv taga ledningen.
Denna tillföll i stället hans fasters man, M. G. De
la Gardie, för vilken K. hyste både vördnad och
tillgivenhet. För att lamslå sina motståndare inom
rådet förmådde De la Gardie K. att skjuta detta åt
sidan och avgöra de flesta ärendena i sitt
kabinett i närvaro av några få riksråd och ett par
sekreterare. Den eg. bestämmande var De la Gardie;
K:s personliga mening gjorde sig knappast
gällande utom i beslutet att återupptaga reduktionen*
(1673). De la Gardies styrelse blev dock ej lång.
1675 framträdde följderna av hans
utrikespolitik i hela sin vidd. Nederlaget mot Brandenburg
vid Fehrbellin* invecklade Sverige i krig med
Nederländerna, kejsaren, flera tyska furstar och
slutl. Danmark. De la Gardie tappade mod och
besinning och drog sig nästan godvilligt tillbaka.
Den 1675 sammanträdande kröningsriksdagen
begärde och erhöll K:s tillstånd att ställa
förmyndarstyrelsen till ansvar (se Förmyndarräfsten). Då
allt störtade samman kring honom, framträdde hos
K. med ens den viljefasthet, energi och
arbetsförmåga, som sedermera kommo att prägla hela hans
gärning. Med outtröttlig iver sökte han sätta fart
i den slappa, försoffade förvaltningen. Men
bristerna voro för stora. Flottan kunde 1675 ej bringa
de svenska provinserna i Tyskland den nödiga
undsättningen och dess nederlag vid Öland 1676 ej
blott tillintetgjorde allt hopp därom och beseglade
därmed dessa prov:s öde utan möjliggjorde även
danskarnas landstigning i Skåne (se Skånska
kriget). För K:s personliga utveckling och Sveriges
inre öden blevo händelserna här av utslagsgivande
betydelse. De svåra motgångarna i början hade
bragt K. till förtvivlans brant och stärkt rådets
motstånd mot hans begynnande allenastyrelse.
Slaget vid Lund, vågat av K. under en till synes
förtvivlad situation och vunnet främst genom hans
personliga mod och energi, bröt motståndet och
lade redan nu makten i händerna på K. och hans
förtrogne, J. Gyllenstierna. Riksdagen i Halmstad
1678 visade också ett oinskränkt förtroende för K.,
samtidigt som den kraftigt vidhöll ansvarskravet mor
förmyndarstyrelsen och yrkade på en ny reduktion.
Tack vare K:s energi, folkets offervillighet och
ej minst Frankrikes verksamma hjälp kunde
krigen 1679 avslutas utan några större förluster i
landområden. Men Sveriges läge var fortfarande
ytterst farligt. Alliansen med Frankrike hade
visserligen räddat det, men den kunde lätt åter bringa
— 834 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
