Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Karl XI (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
utan riksdagens medverkan, i strängt beroende av
konungen. Näringslivet främjades genom den långa
freden och genom en rad åtgärder i tidens
merkan-tilistiska anda. Särsk. uppblomstrade järn- och
vapentillverkningen och klädesindustrien. På det
utrikespolitiska området ville K. framför allt
bevara freden, som var så nödvändig för det inre
reformarbetet, och han anslöt sig därför till det
erövringslystna Frankrikes motståndare. Den nära
förbindelsen med Danmark uppgavs snart — den
tilltalade ej K. personligen, och B. Oxenstierna,
K:s utrikesminister, saknade förståelse därför —,
och i stället började Sverige på nytt understödja
Holstein-Gottorp. Därmed blev emellertid
Danmark åter Sveriges oförsonlige fiende, över huvud
präglades Sveriges utrikespolitik av en närsynthet
och brist på storslagenhet, vilkas frukter mognade
efter K:s död.
Till det yttre var K. av medellängd, välväxt,
med mörkt hår och mörka ögon. Till sättet blyg
och tafatt avskydde han damsällskap, ståt och
ceremonier och drog sig helst undan till det
ensliga Kungsör. Jakter, ritter och mönstringar voro
hans förnämsta nöjen. Till lynnet var K. ytterst
häftig och kunde i uppbrusning tillåta sig
handgripligheter även mot högtstående personer. Ej
vidare begåvad hade han sin styrka i karaktärens
oböjlighet, en oerhörd energi och en oförliknelig
arbetsförmåga och har med rätta kallats ett viljans
snille. Djupt religiös, strängt rättrådig, omutligt
plikttrogen, gick han sin väg fram utan fruktan
men också utan barmhärtighet och utan hänsyn.
Motståndet bröt han skoningslöst, men
motståndarna förföljde han ej, lika litet som han vid
reduktionen skonade sina vänner och medhjälpare.
Mot sin gemål, Ulrika Eleonora av Danmark, var
K. ofta hård, men vid hennes död 1693 sörjde han
henne djupt. Han hade med henne 7 barn, av vilka
dock 4 söner dogo tidigt och blott sonen Karl (XII)
och döttrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora
nådde mogen ålder. K:s egen hälsa blev redan i
mitten av 1680-talet vacklande, och 5/4 1697 avled
han i kräfta.
Omdömena om K. och hans betydelse för
Sverige ha skiftat. Under 1800-talet skattades i allm.
hans gärning högt, under de senare årtiondena har
kritiken blivit ganska skarp. K:s stora förtjänster
i fråga om införandet av ordning, sparsamhet och
reda i förvaltningen äro visserligen oförnekliga,
och även reduktionens stora sociala betydelse
erkännes oförbehållsamt, men man menar, att K.
genom att bygga rikets hushållning huvudsaki. på
godsräntorna kastade Sverige tillbaka i
naturahushållningen ur den begynnande utvecklingen till
penninghushållning och så både fördröjde dess
allmänna ekonomiska utveckling och särsk.
försvårade finansieringen av det följ, stora kriget.
I samma riktning verkade det hänsynslösa
brytande av alla löften, som ägde rum vid köp- och
pantegodsens reducering, då därigenom Kronans
kredit tillintetgjordes. Indelningsverket och den
ständiga roteringen tryggade väl åt Sverige en
ständig minimihärstyrka, men det principiella
uppgivandet av den allmänna värnplikten försvårade
i hög grad arméns i krigstid så nödvändiga
utsväll-ning, och det indelta manskapets övning och ut-
Karl XI.
Marmorbyst av K. Schröder, 1695. Universitetet,
Uppsala.
bildning stodo ej på höjden av tidens krav. Särsk.
visade sig detta vid flottan; danskarna talade
hånfullt om de svenska matroserna som ”Bonddrenge
dyppede i Vand”. Så var K:s verk, trots stora
förtjänster, i sina huvuddrag reaktionärt och föga
ägnat att skänka Sverige den styrka det behövde
i den stora kamp, som utbröt efter hans död och
vars förutsättningar K. själv genom sin
holstein-gottorpska politik och sitt ringa intresse för
utvecklingen i ö. bidragit att göra föga gynnsamma
för Sverige.
K:s porträttör framför andra var hans
hovmålare David Klöcker Ehrenstrahl, vilken i en lång
rad dukar återgett konungens föga imposanta
skickelse från gossåren fram till dödsbädden.
Som barn har K. även målats av A. Wuchters
(Ericsberg), och från slutet av hans liv märkes
den livfulla marmorbysten av K. Schröder från
1695 (Uppsala univ.). Eljest är det Ehrenstrahls
målningar, som lämnat eftervärlden dess
föreställning av K. De framställa konungen i flera
olika poser, ensam och med sin familj
(Grips-holm), i kröningsdräkt, som riddare av
Strumpe-bandsorden, i tidsdräkt och i romersk rustning,
ofta till häst (bl.a. i slaget vid Lund), och slutl. som
död (Sandemar). Märkligt såsom en av
Ehrenstrahl själv bedömd ad vivum-bild är ett porträtt
från 1685 i kyller, tillhörigt Gripsholmssamlingen;
om detta har Ehrenstrahl uppgivit, att det var
det av hans porträtt, som mest liknade K., och
— 837 —
— 838 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
