Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Karl XI (konung av Sverige) - 6. Karl XII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
han har i stor utsträckning använt det till att
kopiera efter. De mera pompösa porträtten av
samma ansiktstyp på Gripsholm och
Drottningholm återgå alltså på denna målning.
Litt.: Huvudverket för K:s historia är
fortfarande F. F. Carlson, ”Sveriges historia under
konungarne af pfaltziska huset”, 2—5 (1856—79).
F.ö. ha K. och hans tid behandlats i åtskilliga
specialarbeten, bl.a. av Fåhræus, Grauers, Rosén,
Wimarson och Wittrock, men viktiga problem,
bl.a. reduktionen och det inre omdaningsarbetet,
sakna ännu ingående och källmässig skildring.
Den sista översiktliga framställningen har givits
av R. Fåhræus i ”Sveriges historia till våra dagar”,
8 (1921). P.S.;K.E.S.
6) Karl XII, konung (17/a 1682—30/u 1718),
äldste och ende överlevande son till Karl XI och
Ulrika Eleonora. K. erhöll i mots. till fadern en
synnerligen vårdad uppfostran, vilken ytterligare
utvecklade hans rika anlag. Stort inflytande
utövade modern på K. Hon ägnade sina barn den
ömmaste vård och ingöt hos dem en levande
gudsfruktan, som aldrig slocknade, och hennes mildhet
och godhet gjorde på K. ett outplånligt intryck.
Till lärare hade K. 1686—94 A. Nordenhielm,
därefter T. Polus, som guvernörer först E. Lindsköld,
efter hans död N. Gyldenstolpe. Alla — utom
möjl. den sistn. — voro för sin uppgift mycket
lämpliga, och K. erhöll goda kunskaper i alla de
ämnen, som tiden ansåg nödiga för en ung prins.
Tyska behärskade han nästan som sitt modersmål,
med latin och franska var han väl förtrogen. I
matematik och befästningskonst, för vilka K. hyste
stort intresse, hade han i C. Stuart en utmärkt
lärare, som även gjorde honom väl förtrogen med
äldre svensk krigföring. Även vid studiet av den
klassiska litteraturen lades stor vikt vid
krigshistorien. Trots de trägna studierna försummades
ingalunda K:s kroppsliga utveckling; från mycket
tidiga år var han en lidelsefull deltagare i faderns
jakter, ritter och mönstringar. Säkerligen med full
avsikt leddes K:s uppfostran så, att han skulle få
en hög tanke om sin egen ställning och bli i stånd
att oberoende av andra fatta sina beslut, således
bli en verklig envåldskonung. Härigenom stärktes
de anlag för självrådighet, vilka jämte
gudsfruktan, sanningskärlek och förtegenhet utgjorde det
kanske mest framträdande draget i hans karaktär.
I mots. till fadern bevarade K. alltid till det yttre
sitt lugn orubbat, och även de skarpaste sakliga
motsägelser medförde aldrig onåd. — Ännu ej 15-årig
besteg K. tronen 1697, och regeringen övertogs
därför enl. faderns testamente av en
förmyndarstyrelse, bestående av K:s farmoder och 5 kungl.
råd. Fruktan för att drabbas av samma öde som
Karl XI :s förmyndare jämte inbördes oenighet
förlamade emellertid denna regering, som så vitt
möjligt undvek alla initiativ och ofta sökte stöd i
uttalanden av den omyndige K., efter vilka den
undantagslöst rättade sig. När adeln på riksdagen 1697,
tydligen på initiativ av K. närstående personer,
påyrkade K:s myndigförklaring, bifölls därför detta
genast både av ständerna och av regeringen. 27/n
övertog K. styrelsen, 14/i2 kröntes han, varvid han
på gr. av envåldets principer själv satte kronan på
huvudet och ej avlade någon kungaed — inför Gud
var han ansvarig, och detta togs av K. på fullaste
allvar, men ej för någon människa. Genomträngd
av djup beundran för fadern följde K. till en
början i allt dennes regeringsprinciper. Adelns bön
om lindring i reduktionen avvisades skarpt. Med
iver ägnade sig K. åt regeringsärendena, vilka
han avgjorde efter föredragning av de redan av
fadern högt skattade statssekreterarna Piper och
Polus, av K. utnämnda till ”statsråd”. I
utrikespolitiken fullföljde K. faderns gottorpsvänliga
politik genom att förmäla sin äldsta syster med
hertig Fredrik och 1699 låta svenska trupper uppbygga
några av Danmark 1697 förstörda gottorpska
skansar. Det nära samförståndet med sjömakterna och
det lüneburgska huset, vilket ej minst avsåg
Hol-stein-Gottorps beskydd, bekräftades genom nya
förbund. Hotat härav sökte Danmark, sedan det
förgäves sökt åstadkomma en omsvängning i den
svenska politiken, stöd hos kurfurst August av
Sachsen, nybliven konung i Polen, och Peter I av
Ryssland. Då det stora kriget mot turkarna till
dessa härskares stora missräkning vid denna tid
avslutades, funno båda i Sverige ett lämpligt
an-fallsobjekt, August för att så bli i stånd att
genomföra sina planer på stärkandet av sin makt i
Polen och upprättandet där av en stor
militärmonarki, Peter för att framtränga till Östersjön.
Så bildades 1698—99 ett anfallsförbund mot
Sverige, vilket dock saknade större fasthet och ej ens
formellt var fullt bindande. Insövd i säkerhet
genom Peters och Augusts vänskapsförklaringar blev
den svenska politiken helt överraskad av det
sachsiska anfallet på Riga i febr, och det ryska på
Narva i aug. 1700, under det att det danska
angreppet på Gottorp var väntat (se närmare härom
och om följ. Stora nordiska kriget). På K. hade
dessa händelser den verkan, att han helt sade
farväl till de ystra nöjen, åt vilka han med pojkaktig
uppsluppenhet ägnat sig på från regeringsbestyren
lediga stunder och vilka de utländska sändebuden
i Stockholm med tendentiös överdrift skildrat. Trots
en flerårig missväxt, som decimerat befolkningen
och tömt statskassan, hade den svenska
försvars-beredskapen redan förut ansenligt stärkts; nu
ställdes alla landets krafter i försvarets tjänst. För att
stärka krediten inställdes reduktionen, och
högtidliga försäkringar gåvos om skuldebrevens hållande
efter ordalydelsen. Genom upprättandet av
fördubblings- och männingsregementen samt
ståndsdragoner skapades reservtrupper, om än i strid
med knektekontrakten. Enl. gammal svensk sed
tog K. själv ledningen av operationerna men sökte
i överensstämmelse med enväldets principer också
behålla så mycket som möjligt av riksstyrelsen i
sin hand. Resten utskiftades på kollegierna el. på
särskilda kommissioner, av vilka
Defensionskom-missionen* småningom blev den viktigaste, medan
rådet i sin helhet blott i särskilda fall skulle
ingripa. I kriget gjorde sig redan från början K:s
personliga insats starkt gällande. Först på K:s
bestämda order vågades seglingen genom
Flintrännan, varigenom landstigningen på Själland
möjliggjordes. På gr. av sjömakternas motstånd kunde
K. dock ej förverkliga sin avsikt att varaktigt
trygga Sverige mot danskarna genom att förstöra deras
flotta, utan han måste nöja sig med
pappersgaran-tier, som sveko i det avgörande ögonblicket. Till
— 839 —
— 840 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
