Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
åstadkoms bl.a. genom Désirées ansträngningar en
försoning, och när kejsardömet proklamerades,
blev Bernadotte en av de första marskalkarna.
Juni 1804—aug. 1805 var han generalguvernör i
Hannover. Han sökte där göra ockupationens
bördor så drägliga som möjligt för befolkningen, och
även om han såg sig själv till godo, skilde sig
hans styrelse förmånligt från de rofferier, som
kännetecknade en del av hans kolleger. När den ”stora
armén” gick mot Österrike, förenade sig
Bernadotte i Bayern med kejsaren och deltog 1805 i
slaget vid Austerlitz. 1806 upphöjdes han till furste
av Ponte Corvo, en enklav i konungariket Neapel
med 5,600 själar, som han styrde genom en infödd
guvernör. I kriget mot Preussen kom Bernadotte
att under dubbelslaget vid Jena och Auerstädt 1806
stå overksam mellan de bägge slagfälten till följd
av otydlig ordergivning från högkvarteret; senare
gav Napoleon utan grund Bernadotte skulden för
Davouts riskabla läge vid Auerstädt. I
förföljandet av de slagna preussarna gjorde han en
framstående insats med erövringen av Halle och
Lübeck. Härunder råkade en mindre svensk kår i
hans händer, och han visade en älskvärdhet mot
officerarna, som fick betydelse för hans följande
öden. Under vinterfälttåget i Ostpreussen vann han
en vacker framgång vid Mohrungen men deltog ej
i de avgörande slagen. — 1807—1809 visade
Bernadotte som generalguvernör över Hansestäderna
samma administrativa skicklighet som i Hannover.
Under hans befäl ställdes den planerade men
inställda landstigningsaktionen mot Skåne i början
av 1808. När stridigheterna i Spanien började,
lyckades till Napoleons förbittring den Bernadotte
underställda Romanas spanska kår fly på engelska
fartyg. I fälttåget mot Österrike 1809 fick
Bernadotte trots protester och avskedsansökan under sitt
befäl så gott som enbart sachsiska trupper. Vid
Wagram (5/t—V7) berövades han i själva slaget
en av sina divisioner och lyckades icke hålla sin
ställning. I en dagorder till sachsarna prisade han
trots detta deras insats, vilket bidrog till den
följande öppna brytningen med kejsaren. Hans kår
upplöstes, och han själv skickades i onåd till Paris.
Någon tid efter hans ankomst dit kom underrättelse
om den engelska landstigningsexpeditionen till ön
Walcheren vid Scheldemynningen. Befälet över
försvarsanstalterna gavs åt Bernadotte, till vars
förmåga Napoleon alltså trots allt hade förtroende.
Engelsmännen måste emellertid avbryta företaget,
innan Bernadottes försvarsanstalter sattes på prov.
Efter okt. 1809 levde han i halv onåd och utan
befäl i Paris, och i detta läge fick han anbudet att
bli svensk kronprins.
Efter Karl Augusts död hade Sveriges konung
och statsråd enats om den avlidnes bror Fredrik
Kristian av Holstein-Augustenborg som hans
efterträdare. Den danske konungen Fredrik VI, som
gärna ville komma i fråga, kunde icke påräkna
någon sympati. Däremot hade man börjat tala om en
fransk marskalk, dels för att få den militäre och
administrative ledare landet behövde, dels för att
vinna Napoleons gunst. Bernadotte var genom
sin verksamhet i Nordtyskland och episoden med
de svenska fångarna 1806 täml. välkänd i Sverige
och hade nämnts redan tidigare, bl.a. av löjtnant
Carl-Otto Mörner. Denne skaffade sig nu tillfälle
att som extrakurir resa till Paris. På en fransk
väns inrådan och genom förmedling av svenske
generalkonsuln E. Signeul, som han vann för sin
plan, skaffade sig Mörner företräde hos Bernadotte.
Denne visade sig ej ointresserad och talade med
kejsaren. För sin plan vann Mörner även generalen
F. Wrede, som vistades i Paris, och denne
övertygade sig vid samtal med Bernadotte om hans
villighet att mottaga ett val. Napoleon föredrog
urspr. den danske konungen men gav den svenske
ministern G. Lagerbielke ett ganska reserverat
godkännande av Fredrik Kristians kandidatur. När
Mörners uppslag underställdes honom, sökte han
förmå sin styvson Eugène de Beauharnais att
antaga kandidatur, men denne vägrade, och Napoleon
gav då Bernadotte sitt medgivande. Sannolikt har
han också önskat dennes val; en fransk marskalk
på Sveriges tron vore en seger för honom själv,
och han har trots allt trott sig kunna påräkna honom
för sin politik. Av hänsyn till Ryssland har han
dock icke öppet kunnat uttala sig för Bernadottes
kandidatur. Mörners meddelande väckte ett
utomordentligt uppseende hos Sveriges regering och
riksdag; själv förbjöds han att infinna sig vid
valriksdagen i Örebro. Både regeringen och hemliga
utskottet höllo dock fortfarande fast vid Fredrik
Kristian, men 10/s fick man meddelande om
ankomsten av ett bud från Bernadotte, den franske
köpmannen J. A. Fournier, tidigare verksam i
Göteborg. Dennes budskap gjorde intryck, och
dessutom såg man i hans ankomst ett uttryck för
Napoleons önskningar. Sedan en depesch från
Lagerbielke styrkt denna uppfattning, var hemliga
utskottet 16/s färdigt att med 10 röster mot 2 förorda
Bernadottes val, och 21/s valdes denne enhälligt av
alla stånden till Sveriges tronföljare. Napoleons
planer att före avresan avkräva honom löfte att
aldrig bära vapen mot Frankrike genomfördes icke,
och den från Bernadotte själv härstammande
berättelsen om hans avskedsord — ”Res, och må våra
öden gå i fullbordan” — är knappast särsk.
trovärdig. Efter att i Helsingör inför ärkebiskopen
ha avlagt sin protestantiska trosbekännelse
landsteg den nye tronföljaren 2O/io 1810 i Hälsingborg,
2/n höll han sitt intåg i Stockholm, och 5/n
adopterades han av Karl XIII under namnet Karl
Johan. Den från början mot uppkomlingen
skeptiske konungen intog han genom sitt taktfulla och
älskvärda sätt, och på sin svenska omgivning
imponerade han. Mycket snart fick han den reella
ledningen av Sveriges politik.
Den svenska opinionen väntade av K. revansch
på Ryssland och Finlands återerövring. K., som
var betydligt mer kritisk mot Napoleon än de
svenska politikerna, hade redan före sin avresa
från Paris låtit Alexander av Ryssland förstå, att
han önskade ett gott grannförhållande. För
förlusten av Finland ämnade han söka kompensation
i Norge. Trots den allt tydligare motsättningen
mellan Frankrike och Ryssland ville han dock icke
direkt bryta med Napoleon utan förhandlade med
bägge de stora fastlandsmakterna. Den fasta
punkten var förvärvet av Norge, men alldeles
främmande för tanken att därjämte även återvinna
Finland har K. nog icke under alla förhållanden varit.
- 851 -
— 852 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
