Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Karl XIII (konung av Sverige) - 8. Karl XIV Johan (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
perna ur det ryska Finland. Men sedan slog han om
och ställde sig öppet på broderns sida. Vid
stats-välvningen 1789 bistod han denne i kampen mot
adelsoppositionen. Enl. Gustav III:s testamente
övertog han efter konungens död
förmyndarregeringen för Gustav IV Adolf (1792—96) men
överlämnade snart regeringsbördan åt Reuterholm*.
Den allt starkare ovilja, som uppstod mot
Reuterholm på gr. av hans oduglighet och
förföljelselusta, kom även K. till del, och det var med allmän
tillfredsställelse man hälsade hans avgång.
Förhållandet mellan Gustav IV Adolf och K. var länge
kyligt, och hertigen förlorade allt inflytande på
regeringen. Gustav Adolf betraktade honom med
djup misstro, och i samband med bohemanska
affären (1803) blevo han och hans gemål strängt
behandlade och förödmjukade. K. var ej omedveten
om konspirationerna, som ledde till statsvälvningen
1809, och han var ej ovillig att som
riksföreståndare träda i spetsen för styrelsen. Hans
ursprungliga tanke att rädda tronföljden åt prins Gustav
måste övergivas, likaså hans försök att bevara en
stark konungamakt. Sedan han skrivit under den
nya regeringsformen, blev han 6/« 1809 utropad till
konung (K. XIII) och kröntes 29/b s.å. Vid
riksdagen deltog han i stämplingarna mot det nya
statsskicket och vacklade i sin uppfattning mellan olika
inflytelser. Adlersparre ledde en tid hans vilja,
sedan hörde L. v. Engeström till hans förtrognaste
rådgivare. K. motarbetade i det längsta
Bernadottes val till tronföljare, då det bjöd honom emot
att adoptera en ”jakobinsk” uppkomling, men med
sin tjuskraft vann Bernadotte snart adoptivfaderns
fulla tillgivenhet. Karl Johan blev från sin
ankomst till Sverige den verklige regenten, och K.
XIII blev allt mera oförmögen att deltaga i
regeringen till följd av upprepade slaganfall och
tilltagande senilitet. 4/n 1814 valdes K. till Norges
konung. K. ligger begravd i Riddarholmskyrkan.
En staty av honom (modellerad av E. G. Göthe) är
rest i Kungsträdgården i Stockholm, en annan (av
J. N. Byström) i Höglands park i Karlskrona. —
Litt.: C. T. Odhner, ”Sveriges politiska historia
under konung Gustaf III:s regering” (3 bd, 1885
—1905); ”Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok”,
1—9 (1902—42); M. Nylund, ”G. A. Reuterholm
under förmyndaretiden” (1917); B. Sjövall, ”Georg
Adlersparre och tronfrågan 1809” (1917); S.
Cla-son, ”K. XIII och Karl XIV Johan” (i ”Sveriges
historia till våra dagar”, 11, 1923); G. Iverus,
”Hertig Karl av Södermanland, Gustav III:s
broder”, 1 (1925); Kj. Kumlien & F. W. Morén,
”Gustavianska tiden” (i ”Svenska folkets historia”,
5, 1932—42). Mn.
8) Karl XIV Johan, konung (28/i 1763—8/s
1844), f. i Pau, landskapet Béarn i Sydfrankrike, en
del av det gamla konungariket Navarra, son till
advokaten Henri Bernadotte*. Fick i dopet
namnen Jean Baptist e. Den äldre brodern
Jean Évangéliste valde faderns bana, och själv
började han också praktisera hos en ansedd jurist. Vid
faderns död 1780 lämnade han ett yrke, för vilket
han aldrig haft håg, och tog värvning. 1790 nådde
han underofficersbanans högsta grad, adjutant.
Soldat- och underofficersåren gåvo honom det
intresse för den inre tjänsten och soldaternas
lev
nadsförhållanden, som han alltid behöll.
Svårigheterna för ofrälse att nå officersbanan
undanröjdes av revolutionens lagstiftning, och genom de
adliga officerarnas massemigration uppstod ett
stort officersbehov. I mars 1792 blev Bernadotte
löjtnant och redan i okt. 1794 divisionsgeneral.
Under sin tjänstgöring vid Sambre-et-Meuse-armén
utmärkte han sig vid Fleurus (juni 1794) och
belägringen av Maastricht. Personligt mod, förmåga
att rycka soldaterna med sig även i kritiska
situationer, en flammande revolutionär vältalighet i tal
och proklamationer och humanitet gentemot både
soldater och civilbefolkning kännetecknade honom
som befälhavare. — I början av 1797 flyttades
Bernadotte med sin armékår till Bonapartes
italienska armé. Berättelserna om hans kritiska
yttranden redan efter första sammanträffandet med
Bonaparte äro svagt grundade; däremot
framträdde antagonism mellan nykomlingarna och
Italien-arméns gamla soldater, och den olyckliga
missämjan mellan Bernadotte och Bonapartes mäktige
stabschef Berthier torde ha grundlagts redan här.
Sedan hans division upplösts, utnämndes han i
jan. 1798 till ambassadör i Wien. Franska
republikens sändebud, den förutvarande
underofficeren, var föga välkommen i kejsarstaden, och efter
ett pöbelupplopp lämnade han s.å. Wien. I aug.
1798 gifte sig Bernadotte med Désirée Clary, en
förmögen köpmansdotter från Marseille, som
tidigare varit förlovad med Napoleon och vars
äldre syster var gift med dennes bror Josef.
Härigenom fick Bernadotte en förbindelselänk med
familjen Bonaparte, av betydelse i hans ofta
frik-tionsfyllda relationer till dess huvudman. 2h 1799
blev Bernadotte krigsminister som representant
för de nyjakobinska kretsar, som nu fått
överhanden i direktoriet. Läget var hotfullt: Italien hade
gått förlorat, och övriga fronter vacklade.
Bernadotte arbetade med utomordentlig intensitet och
uppslagsrikedom men störtades redan 14/g som följd
av intrigspelet inom direktoriet; den andel hans
arbete hade i höstens framgångar i Holland och
Schweiz är svår att bestämma. — När Bonaparte
kom tillbaka från Egypten och 18—19 brumaire
(®/ii—10/h 1799) gjorde sin statskupp, befann sig
Bernadotte utan tjänst i Paris. Hans planer och
åtgärder under de kritiska dagarna äro höljda i
ett visst dunkel. Sedan striden var avgjord, ställde
han sig till Napoleons förfogande, insattes i
con-seil d’état, som skulle förbereda viktigare
statsåt-gärder, och fick befälet över västarmén, som skulle
pacificera de alltjämt oroliga landskapen i v.
(Ven-dée m.fl.). Bernadotte räknades emellertid till de
republikanska generaler, som voro missnöjda med
de allt tydligare enväldestendenserna, och
nämndes i samband med flera av de följande årens
komplotter. Han syntes också ofta i de oppositionella
kretsarna i Mme Staèls och Mme Récamiers
salonger. Det ömsesidiga missnöjet väckte både hos
Napoleon och Bernadotte planer på hans
användning utanför Frankrike, som guvernör på San
Domingo el. i Louisiana, som minister i
Konstan-tinopel el. Washington, men utan resultat. Tiden
1802—04 tillbringade Bernadotte i overksamhet och
onåd.
När Napoleons maktställning syntes slutgiltig,
— 849 —
— 850 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
