Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Karl XIV Johan (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
eftergifter antogs 4/n den reviderade norska
grundlagen, som lämnade föga mer än konung och
utrikespolitik gemensamma. K. ville ställa de föga
pålitliga stormakterna på den nu sammanträdande
Wienkongressen inför fait accompli, och han ville
för sina franska planers skull göra ett gott
intryck på den liberala opinionen i Frankrike.
När K. V2 1818 blev Sveriges konung, hade han
länge varit dess verklige regent. Riksdagen i
Örebro 1812 visade en utomordentlig eftergivenhet
för kronprinsens önskningar: värnplikten, som
1809—10 mött våldsamt motstånd, genomfördes
utan svårigheter, tryckfrihetslagstiftningen
utbyggdes med indragningsmakten utan iakttagande av
grundlagsenliga former, och en stor del av
statsskulden annullerades. K:s ganska långt hunna
planer på en ny regeringsform med starkare
konungamakt lades under dessa förhållanden åsido,
vartill nog även medverkat K:s motvilja mot
ytter-lighetsåtgärder. En stark personlig konungamakt
gentemot både statsråd och ständer behöll han
hela sin tid. Rådgivarna voro konungens
förtroendemän utan självständig politisk maktställning,
men en del av dem kunde genom administrativ
duglighet, karaktärsstyrka el. personlig gunst
skaffa sig betydande inflytande hos regenten.
Detta gäller sådana män som G. af Wetterstedt, M.
Rosenblad, G. F. Wirsén, B. v. Plåten, A. v.
Hart-mansdorff och konungens personlige vän M. Brahe.
Formerna för regeringsarbetet präglades av K:s
okunnighet i svenska språket och säregna
levnadsvanor. Före konseljen föredrogos ärendena
enskilt inför honom av den i statsrådet föredragande,
vilket oftast skedde i konungens sängkammare —
därav slagordet ”sängkammarregementet”.
Statsrådet hade även ett organ för förhandsinformation
i statsrådsberedningen (från 1816), och ärendena
voro i regel avgjorda före konseljen. Icke sällan
fattade K. beslut mot statsrådets enhälliga
avstyrkande. Den kritik detta ”allenastyrande”
väckte, skärptes under 1830-talet av ”braheväldet”,
det i allmänna opinionen starkt överdrivna
inflytande, som utövades av M. Brahe, förnämligast i
militära ärenden och utnämningsfrågor.
K:s regering inledde den långa fredsepoken i
Sveriges historia. ”1812 års politik” med dess
samförstånd med Ryssland fullföljdes trots den
svenska opinionens motvilja, men samtidigt sökte K.
balansera mellan Ryssland och England. K. hörde
ju icke till de ”legitima” monarkerna, han höll på
sin ställning som konstitutionell monark, och han
reagerade mot alltför påträngande
stormaktsför-mynderskap, så i den segslitna frågan om Norges
andel i den danska statsskulden. Den s.k.
skepps-handeln 1825 innebar ett stöd åt
självständighets-strävandena i Sydamerika, och när den måste
uppges inför ryskt hot, grumlades vänskapen mellan
K. och Alexander. Nikolaus I sökte och lyckades
emellertid återställa vänskapsförhållandet till
grannen. Vid risk för rysk-engelsk konflikt 1834
avgav Sverige en neutralitetsförklaring, som väckte
ryskt missnöje men engelskt gillande, medan
däremot en ryktbar cirkulärnot mot skandinavismen
1837 var avsedd och ägnad att tillfredsställa
Ryssland. De ryska befästningsarbetena på Åland
framkallade svenska farhågor och motåtgärder,
men tsar Nikolaus’ oväntade och smickrande besök
i Stockholm 1838 förbättrade stämningen. —
Unionspolitiken betraktade K. som sin personliga
domän. Hans förslag till grundlagsändringar t.ex.
i fråga om konungens veto och adelskapet
avvisades, men vid konflikter gav stortinget upprepade
gånger vika inför K:s bestämda uppträdande, så i
fråga om andelen i den danska statsskulden (1821),
vilken stortinget sökte skjuta över på Sverige, och
17-majfirandet 1827—28. Misstämning mot unionen
väckte i Norge det diplomatiska misslyckandet i
den s.k. Bodösaken 1821. K. vann i Norge en
betydande popularitet, som tidvis kontrasterade mot
den oppositionella stämningen i Sverige.
Att bestämma K:s personliga andel i det inre
statsarbetet är ofta vanskligt, v. Plåtens
Göta-kanal-projekt hade dock icke kunnat föras i hamn
utan hans kraftiga stöd, och
centralförsvarssystemet med Karlsborg som försvarets hjärtpunkt
utformades under hans ledning. Inom armén införde
han visserligen beväringen men strävade f.ö. att
bibehålla indelningsverket, som för sitt långa
återstående liv har att tacka hans auktoritet. Under
sina första år ägnade K., som hade mycket hög
tanke om sin finansiella sakkunskap, mycken möda
åt att höja den svenska valutans kurs;
deprecieringen ansåg han som en följd av spekulanters
manipulationer, som han sökte möta genom att
tillhandahålla utländska växlar, till lägre kurs —
med stora ekonomiska uppoffringar men utan
resultat. Den oundvikliga myntrealisationen
genomfördes 1834.
Karl-Johans-tiden innebär en oupphörlig
dragkamp mellan regering och riksdag. Liberalismen
med sina krav på ekonomisk frihet, tryckfrihet och
begränsning av konungamakten förenades med
medelklassens strävan att hävda sig mot byråkratien
och jordägaradeln. Redan från 1815 års riksdag
mötte K. en opposition, som trots sin lojalitet
väckte hans stora missnöje — ”opposition är
konspiration” lär han ha sagt. Vid 1823 års riksdag
blev oppositionen under ledning av C. H.
Anckar-svärd betydligt hetsigare och vållade regeringen
flera nederlag. Wetterstedt, C. G. af Nordin och
Brahe lyckades vid 1828—30 års riksdag säkra
regeringen ledningen, men under 1830-talet tilltog
oppositionen i styrka och riktades alltmer direkt
mot konungen själv, som med åren blev alltmer
konservativ och allt mindre benägen för
självständiga rådgivare. Med ”Aftonbladets”
grundande 1830 fick den liberala pressen en helt ny
slagkraft, och från 1834—35 års riksdag
behärskade oppositionen de två lägre stånden och använde
systematiskt anslagsvägran som
påtryckningsmedel. Den s.k. koalitionen mellan ledande
oppositionsmän misstänktes icke utan skäl för planer att
vid riksdagen 1840—41 bereda så stora svårigheter,
att konungen förmåddes att abdikera. Den gamle
justitiestatsministern M. Rosenblad och andra
rådgivare måste visserligen offras, och
departements-reformen genomdrevs, men något systemskifte
följde icke. Under K:s återstående levnadsår
mattades oppositionen, och han fick mottaga många
bevis på tacksamhet för sin kungagärning.
Samtida skildringar av det ståtliga och
sydländskt impulsiva i K:s apparition och väsen
- 855 -
— 856 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
