Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karl I (konung av England) - 2. Karl II (konung av England) - 3. Karl Edvard Stuart (engelsk pretendent) - Karl (konung av Etrurien) - Karl, den danske (greve av Flandern)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
de han ej förstå motståndarnas, i Englands
historia och samhällsskick dock djupt rotade motsatta
uppfattning utan såg i dem blott mot Gud och sin
konung otrogna människor och ansåg sig därför
gentemot dem ej behöva hålla tro och loven.
Därav kom den dubbelhet och trolöshet i K:s
uppträdande, som till slut gjorde motsatsen mellan honom
och hans undersåtar oförsonlig, utmynnade i det
stora inbördeskriget och förde K. själv till
schavotten (se England, historia). Även rent politiskt var
detta K:s svåraste fel; hans strävan efter envälde
var i full överensstämmelse med tidsandan, och
han ville säkerligen uppriktigt sina undersåtars väl.
Som enskild person stod K. mycket högt, han var
djupt religiös och knappast så dogmbunden som
hans flesta samtida, exemplarisk make och god
fader. Verklig vänskap torde han ha hyst blott för
Buckingham, och denna brist på fullt förtroende
även för hans inflytelserikaste rådgivare bidrog till
hans olyckor. En viss svaghet i karaktären kan
man ej frikänna K. ifrån; dess olycksdigraste
uttryck var väl uppoffrandet av Strafford, vilket K.
hela sitt återstående liv bittert ångrade. K. var en
fin konstkännare och stor konstälskare. Han
efterlämnade 6 barn: Karl (II), Jakob (II), Henrik,
hertig av Gloucester, Maria, g.m. Vilhelm II av
Oranien, Elisabet och Henriette, g.m. hertigen av
Orléans. — Litt.: K:s ”Letters, speeches and
pro-clamations” föreligga i en uppl. av C. Petrie (1935).
Bland biogr. märkas arbeten av E. B. Chancellor
(1886), J. Skelton (1898), G. M. Young (1935).
Viktigast äro S. R. Gardiner, ”History of England . ..
1603—1642”, 6—10 (1883—84) och ”History of the
great civil war" (3 bd, 1886—91). [P.S.1B.
2) Karl II, den föreg:s son, konung (1630—85),
måste efter rojalisternas nederlag fly till Frankrike
men erkändes efter faderns avrättning som konung
i Skottland och en del av Irland. 1650 anlände
K., efter att ha måst gå in på presbyterianernas
alla fordringar, till Skottland och kröntes där 1651
men blev s.å. slagen av Cromwell vid Worcester.
Efter många äventyr undkom K. till Frankrike
men måste efter dettas förbund med Cromwell taga
sin tillflykt till spanskt område, erhöll av
spanjorerna underhåll men
levde dock i stor
fattigdom, tills
restaurationen* 1660 återgav
honom hans riken. Som
konung hyste K. i
politiskt avseende
samma uppfattning som
fadern, men, mindre
karaktärsfast och
mera smidig än denne,
älskade han sin tron
och dess behag alltför
högt för att vilja
utsätta sig för risken
att nödgas ”åter gå
på resor”, som han uttryckte det. Han föll
därför undan, när motståndet från parlamentet blev
för starkt. Väl utrustad på huvudets vägnar
förstod K. att skickligt utnyttja motståndarnas
misstag och inbördes oenighet och kunde så, åtm.
tidtals, i mycket driva sin vilja igenom. Bland hans
rådgivare märktes Clarendon (till 1667) och Danby
(1674—79). I kyrkligt avseende höll K. officiellt
fast vid episkopalkyrkan; då han i direkt strid med
parlamentets episkopala majoritet i religiöst
avseende ville föra en vittgående toleranspolitik, måste
han slå till reträtt inför parlamentets motstånd.
Hans indulgensförklaring 1672 måste återkallas,
och genom testakten 1673 miste katolikerna rätt att
inneha ämbeten. K. själv var i motsats till fadern
religiöst likgiltig och kände sig snarast dragen till
den katolska kyrkan, till vilken han också på sin
dödsbädd formligen övergick. För utrikespolitiken
liksom för sjöfarten hyste K. stort intresse, och
Englands kolonialvälde utvidgades och befästes
under hans tid, men de inre konflikterna drevo
honom att ställa sig i alltför stort beroende av
Ludvig XIV. I sitt privata liv var K. i mycket raka
motsatsen till fadern. 1662 äktade han Katarina
av Portugal — härmed inleddes den långvariga
vänskapen mellan denna makt och England —, men
med henne hade han inga barn och bekymrade sig
föga om henne. Däremot hade han med sina
talrika älskarinnor, av vilka de mest bekanta voro
skådespelerskan Nell Gwyn och den av Ludvig XIV
i politisk avsikt översända fransyskan Louise de
Quérouaille, ett stort antal barn, vilka nästan alla
erhöllo höga adelstitlar. Den mest betydande av
dem var hertigen av Monmouth, av whigs
ifrågasatt till K:s efterträdare. För naturvetenskaperna
hyste K. ett stort intresse, och det är han, som
utfärdat stiftelseurkunden till Royal Society. K:s
”Letters, speeches and declarations” föreligga i en
utgåva av A. Bryant (1935). — Litt.: Biogr. av
O. Airy (1904) och A. Bryant (1931; sv. övers.
1947). [P.S.1B.
3) Karl Edvard Stuart (1720—88),
kallad den yngre pretendenten, äldste son till Jakob
Edvard Stuart och Klementina Sobieski.
Uppfostrad i Rom sändes K. 1744 till Paris för att med
fransk hjälp söka återtaga sina fäders tron. Då
en engelsk flotta ankom till Kanalen, uppgåvo
fransmännen företaget, men 1745 begav sig K.
ensam över till Skottland, fast hans anhängare där
ansågo företaget utsiktslöst. En del av
höglän-darna ställde sig på hans sida, och 18/s kunde han i
Edinburgh proklamera sin fader som konung. Han
fick nu löfte om fransk hjälp och inföll i nov. med
ung. 5,000 man i England men måste snart
återvända norrut. 16/4 1746 led K. det avgörande
nederlaget vid Culloden och irrade därpå under 5 mån.
omkring i Skottland som en flykting, på vars huvud
satts ett pris av 30,000 £, men lyckades slutl.
undkomma till Frankrike. I freden i Aachen 1748
förband sig detta land att utvisa honom. K. försvann
sedan för flera år men uppehöll sig 1750 och trol.
1754 i London, sysselsatt med kupplaner.
Sedermera förföll han till dryckenskap och
utsvävningar. Hans 1772 ingångna äktenskap med prinsessan
Louise av Stolberg blev olyckligt och barnlöst och
upplöstes 1784. Sina sista år tillbragte K. sjuk och
åldrad i Rom. PS.
Etrurien. Karl, konung (1799—1883), se nedan
Parma 1).
Flandern. Karl, den danske, greve (d. 1127),
son till den danske kungen Knut den helige och
hans maka Edel av Flandern, fördes efter faderns
mord 1086 till sin moders hemland, där han 1119
SU IS.
28 — Red. avsl. ®/s so.
— 865 —
— 866 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
