Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Karl den store (frankisk och langobardisk konung, romersk kejsare) - 3. Karl II, den skallige (konung av Frankrike, romersk kejsare) - 4. Karl III, den enfaldige (konung av Frankrike) - 5. Karl IV, den sköne (konung av Frankrike och Navarra) - 6. Karl V, den vise (konung av Frankrike) - 7. Karl VI (konung av Frankrike) - 8. Karl VII (konung av Frankrike)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
bildningen upprättades en hovskola.
Vetenskapsmän från skilda länder kallades dit, handskrifter
förskaffades från olika håll, i K:s ”akademi” höllos
lärda disputationer. Teologi, historieskrivning,
skönlitterär diktning upplevde under trogen vård av
arvet från antiken en blomstringsperiod (”den
ka-rolingiska renässansen”); dess mest kända namn
äro Alkuin, Einhard och Angilbert (se dessa). Med
sina lärda vänner umgicks K., som själv stod på
höjden av sin tids bildning, otvunget. Av K:s
många barn dogo de flesta före fadern, som ju
också uppnådde en för den tiden mycket hög ålder.
Efterträdare blev sonen Ludvig. — K. begrovs i
Aachen och kanoniserades 1165. — För
eftervärlden framstod K. som en idealgestalt; hans person
blev en huvudfigur i medeltida riddardiktning, vare
sig han skildras som riddar- och krigarkungen el.
som den vise domaren och landsfadern. Det var
med rätta, ty ingen kan betvivla, att han är en av
alla tiders främsta härskargenier. — Litt.: Einhard,
”Vita Karoli” (ed. O. Holder-Egger, 1011); S. Abel
& B. v. Simson, ”Jahrbücher des fränkischen
Reiches unter K. dem Grossen” (2 bd, 1866—83);
A. Dopsch, ”Die Wirtschaftsentwicklung der
Ka-rolingerzeit” (2 bd, 1912—13); E. Patzelt, ”Die
karolingische Renaissance” (1924); A. Kleinclausz,
”Charlemagne” (1934). B.
3) Karl II, den skallige (fra. le chauve),
konung (d. 877), son till Ludvig den fromme. K:s
mor Judit sökte förmå Ludvig att till K:s förmån
ändra de träffade arvsföljdsbestämmelserna; ett
krig utbröt, som avlöpte olyckligt för Ludvig.
Genom dödsfall i brödraskaran blev K. dock ej
lott-lös utan erhöll vid faderns död 840 rikets v. delar.
Jämte Ludvig den tyske bekämpade K. den äldste
brodern Lothars anspråk på överhöghet, varefter
843 fördraget i Verdun* befäste det frankiska rikets
definitiva delning. I sin riksdel regerade K. svagt
och måste i Kiersy 877 göra stora medgivanden
åt aristokratien; länens ärftlighet blev ett faktum.
870 utökades K:s rike åt ö. genom fördraget i
Mersen*; efter Ludvig den tyskes död 876 inföll
han i Tyskland men besegrades vid Andernach.
Romersk kejsare 875. B.
4) Karl III, den enfaldige (fra. le
simple), konung (879—929), son till Ludvig II av
Frankrike, uppställdes som motkonung mot den 888
nyvalde franske kungen Odo och blev 898 allmänt
erkänd. Vikingarna härjade svårt, och 911 upplät
K. Normandie åt Rollo. Han led 923 nederlag vid
Soissons mot upproriska aristokrater;
motkonung-en Robert stupade i slaget, men stormännen valde
Rudolf av Burgund till konung. K. dog i fängelse,
hans maka och barn funno en tillflyktsort i England.
5) Karl IV, den sköne (fra. le bel), konung
av Frankrike och Navarra (1294—1328), son till
Filip den sköne, efterträdde 1322 sin bror Filip V.
K. fullföljde sina föregångares strävan att hävda
den starka konungamakten, underlade sig det
engelska Guyenne och stödde sin bundsförvant påven
mot Ludvig av Bayern, vars kejsartron han sökte
vinna. Med K. utslocknade Capets äldre linje;
han efterträddes av sin kusin Filip av Valois.
6) Karl V, den vise (fra. le sage), konung
(1337—80). Då hans fader Johan den gode blivit
fången vid Poitiers, måste K. som tronföljare möta
den konungadömets kris, som inbröt, markerad av
ständernas försök att övertaga makten. Sedan fred
med England vunnits 1360 och K:s fader avlidit
1364, arbetade K. under en 16-årig regering på
landets ordnande. Skicklig och ihärdig visade han
sig i stånd att finna goda medhjälpare på olika
områden. En militär
organisation infördes,
ordning i
förvaltningen eftersträvades. K.
ingrep mot oroliga
vasaller. Samtidigt
arbetade han på lång sikt
med att förbereda ett
nytt krig mot England.
Detta utbröt 1369 och
gav under Du
Guesc-lins ledning till
resultat, att det i freden 1360
förlorade återvanns.
— K. var litterärt
intresserad och i mots.
till sin fader och farfader icke krigare. Bräcklig
till hälsan, tidigt mognad under 1350-talets
olyckor för landet, förde han ett stillsamt liv bland
böcker och statsgöromål. — Litt.: R. Delachenal,
”Histoire de Charles V” (5 bd, 1909—31). I-A.
7) Karl VI, konung (1368—1422), den föreg:s
son, var vid sin tronbestigning 1380 omyndig,
varför hans farbröder förde styrelsen. Tillfället att
motarbeta den av Karl V skapade starka
centralmakten försummades ej av dessa. Då K. 1388
tillträdde regeringen, visade han emellertid goda
ansatser att upptaga traditionerna från fadern, stödd
av borgerliga rådgivare. Men hans hälsa, redan
förut svag, undergrävdes genom hovets nöjesliv,
och 1392 blev han plötsligt vansinnig vid en ridtur.
Härefter var han endast en docka i stormännens
strid om inflytande i landet; bourguignons och
armagnacs bekämpade varandra, och därefter
följde engelsmännens förnyade anfall 1415. Sedan
användes K. av burgunder och engelsmän att
sanktionera deras åtgärder. I.A.
8) Karl VII, konung (1403—61), den föreg:s
son. Under faderns sinnessjukdom och fullkomliga
avsaknad av
myndighet hade han en dyster
uppväxttid. Hans
första försök att på egen
hand ingripa i
händelsernas gång blev
mycket olyckligt. Sedan
Henrik V av England
påbörjat sin erövring
av Frankrike, sökte K.
1419 anslutning till
Burgund, som även
började oroas av
engelsmännens framsteg,
men mötet med hertig
Johan fick i stället till
följd, att denne blev dräpt. Därefter höll sig K.
stilla, till synes paralyserad av landets växande nöd,,
och tänkte rent av på att lämna Frankrike. Sina
anhängare hade han bland adeln s. om Loire.
Efter-faderns död 1422 hade han visserligen
proklamerats som konung men var i det allmänna
medve
— 869 —
— 870 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
