Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Karl VII (konung av Frankrike) - 9. Karl VIII (konung av Frankrike) - 10. Karl IX (konung av Frankrike) - 11. Karl ”X”, Charles av Bourbon - 12. Karl X (konung av Frankrike, greve av Artois)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
tandet blott dauphin-, på spe kallades han konung
av Bourges, där han ofta uppehöll sig. Hans
ställning förändrades helt, då Jeanne d’Arc* fört
honom till kröning i Reims 1429. — Hans senare
regering blev lyckosam, engelsmännen förlorade
alla sina erövringar och behöllo blott Calais. Ett
stort reformarbete utfördes i samma anda som
hans farfaders: en stående armé bildades,
skatteväsendet ordnades, rikets finanser återställdes. Av
den dådlöse dauphin blev grundaren av det starka
franska konungadömet. — Litt.: G. Du Fresne de
Beaucourt, ”Histoire de Charles VII” (6 bd, 1881
-91). LA.
9) Karl VIII, konung (1470—98). Son till
Ludvig XI efterträdde han denne 1483; under hans
omyndighet sköttes regeringen av hans syster Anne
och hennes man
Pierre de Beaujeu. I kamp
med åtskilliga furstar
vann han 1491
Bretagnes arvtagarinna
Annas hand, varigenom
ett av de sista stora
vasallrikena
införlivades med Frankrike.
Sedan K. själv
övertagit regeringen,
inriktades den franska
utrikespolitiken på
Italien; den formella
grunden härtill var de
anspråk på Neapel, som
huset Anjou vid sitt utslocknande lämnat i arv åt
franska kungaätten. En omsorgsfull diplomatisk
aktion förberedde erövringen, vilken igångsattes
1494 och fullbordades 1495. Redan s.å. måste K.,
hotad av en omfattande allians, vari bl.a. Spanien
och kejsaren ingått, retirera till Frankrike. Han
avled, innan han hann påbörja ett nytt
erövrings-tåg. — I mots. till sin far Ludvig XI, realpolitikern
med borgerlig orientering, ville K., trots sin svaga
och sjukliga kropp, framträda som en stor
krigar-konung. Han drömde gärna om romantiska,
vitt-syftande företag och tänkte sig som fullbordan
på sin italienska politik ett korståg i
högmedeltidens stil. I.A.
10) Karl IX, konung (1550—74), 3:e son till
Henrik II och Katarina av Medici, efterträdde 1560
sin bror Frans II. Även efter hans nominella
myndighetsförklaring 1563 utövade hans mor ett
mycket stort inflytande över K. Denne hade ganska
goda anlag, men hans uppfostran lämnade mycket
övrigt att önska, och
de våldsamma
kroppsövningar, som han
älskade, undergrävde
hans hälsa. Särsk.
intresserade honom
hjortjakt, varom han
t.o.m. författade en
skrift (utg. 1859).
Mycket ärelysten
kände sig K. tilltalad av
Colignys plan att
begagna nederländarnas
uppror till att
återupptaga den gamla
kam
pen mot Spanien; moderns fruktan att mista
inflytandet över K. blev den närmaste orsaken till
Bartolomeinattens blodbad, vartill K. var svag nog
att samtycka. Själv var han därefter en märkt
man. Hans sinne var fördystrat, hans hälsa
undergrävd, och vid 24 års ålder avled han. 1570 hade
K. äktat kejsar Maximilian II :s dotter Elisabet men
hade med henne inga barn. Med en älskarinna,
Marie Touchet, hade han däremot sonen Karl,
hertig av Angouléme. — Litt.: P. Champion, ”Charles
IX” (2 bd, 1939). [PS.]B.
11) Karl ”X”, Charles av Bourbon (1520
—90), se Bourbon 2).
12) Karl X, konung (1757—1836), 4:e son till
dauphin Ludvig, Ludvig XV:s son. K, som bar
titeln greve av Artois, framträdde vid hovet
i Versailles främst
som levnadsglad och
frivol vivör och blev
ganska impopulär; vid
franska revolutionens
utbrott 1789 lämnade
han redan s.å. landet.
Bland emigranterna
var K. den, som
ivrigast konspirerade mot
revolutionen och
Napoleon. 1795 deltog
han i Vendéeupproret
och for därifrån till
England, där han
stannade till 1813.
När Napoleons välde lutade mot sitt fall,
återvände han till kontinenten, utrustad med fullmakt
som högste befälhavare för de franska arméerna.
I de allierades spår höll han sitt intåg i Paris. Det
var en helt annan man än den, som 1789 lämnade
Frankrike. Vivören från Versailles hade
utvecklats till en övertygad, allvarlig anhängare av de
ultramontana och reaktionära lärosatserna, djupt
religiös och med en naturlig värdighet, som
skaffade honom talrika anhängare. Han blev nu under
Ludvig XVIII den egentlige ledaren för ultras. Han
sökte utvidga valrätten och på så sätt rycka
makten från bourgeoisien, som med gällande
valrättsbestämmelser kunde styra Frankrike efter behag.
För att nå detta mål begagnade han sig av
prästerskapet, de religiösa ordnarna och den gamla
adeln, som hade en stark auktoritet bland den
talrika lantbefolkningen. 1824 blev K. konung och
inledde omedelbart en politik, som å ena sidan
karakteriserades av stark konservatism, särsk. i
form — han lät t.ex. med rikt kyrkligt ceremoniel
kröna sig i Reims —, men å andra sidan av stora
hänsyn till oppositionen och vilja till reform:
censuren avskaffades, amnesti utfärdades o.s.v.
Framför allt sökte han krossa bourgeoisiens övermakt
och bygga upp en ny jordägande aristokrati: han
genomdrev därför åt emigranterna ett stort
skadestånd för deras förlorade jordegendomar men vann
ej sitt syfte. Oppositionen blev allt hårdare. Den
franska flottans deltagande i det grekiska
frihetskriget och expeditionen till Algeriet voro led i
K:s strävan att öka sin prestige. Motståndet mot
hans politik blev dock till slut så svårt, att han
1828 måste låta premiärministern sedan 1822,
Vil-lèle, falla. Under ett år sökte dennes efterträdare,
— 871 —
— 872 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
