Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karl Robert (konung av Ungern) - 2. Karl II (konung av Ungern - 3. Karl III (konung av Ungern) - 4. Karl IV (konung av Ungern) - Karl I (konung av Württemberg) - 1. Karl I (kejsare av Österrike, konung av Ungern) - 2. Karl Ludvig Johan (ärkehertig av Österrike, hertig av Teschen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
genom modern från huset Arpad och uppträdde
vid dess utslocknande på manssidan 1301 som
tronpretendent. Han stöddes därvid av påven och
vann flera anhängare i s.v. Ungern. Som hans
motkandidater uppträdde dock prins Wenzel av
Böhmen och hertig Otto av Bayern med framgång;
först 1308 vann K. allmänt erkännande. I det inre
regerade han med kraft, nedslog den under de
sista Arpad-kungarna alltmer självrådiga
högaristokratien, reorganiserade hären, gav landet en
ordnad förvaltning och satte finanserna i gott
skick. Utrikespolitiskt närmade han Ungern,
Böhmen och Polen till varandra för att sålunda
åstadkomma en motvikt mot Habsburgs växande makt.
Genom ett fördrag 1339 överenskoms en
polskungersk union, som 1370 förverkligades under
K:s son Ludvig den store. B.
2) Karl II, konung (1345—86), se ovan
Neapel 3).
3) Karl III, konung (1685—1740), se ovan
Tysk-romerska riket 4).
4) Karl IV, konung (1887—1922), se nedan
Österrike 1).
Württemberg. Karl I, konung (1823—91), blev
konung vid fadern Vilhelm I:s död 1864, deltog
1866 på Österrikes sida i kriget mot Preussen, 1870
—71 på Preussens sida i fransk-tyska kriget.
Österrike. 1) Karl I (eg. Karl Frans Josef,
som ungersk konung kallad Karl IV, som
österrikisk kejsare stundom felaktigt benämnd Karl
VI), kejsare (1887—1922), son till kejsar Frans
Josefs brorson ärkehertig Otto och Maria Josefa
av Sachsen, brorson till tronföljaren Frans
Ferdinand, 1911 g.m. prinsessan Zita av
Bourbon-Parma. K. fick militär utbildning och hade
avancerat till överstelöjtnant, då han efter mordet på
Frans Ferdinand 28/« 1914 blev tronföljare. Han
hade under i:a världskriget olika kommenderingar
vid fronterna i Italien, Galizien och Rumänien
och blev 1916 general. S.å. besteg han vid Frans
Josefs död tronen.
Personligen var K.
välmenande men
vankelmodig och
opålitlig, politiskt var han
oerfaren och
fullkomligt urståndsatt att
bemästra de svårigheter
1 :a världskriget
skapade för
dubbelmonarkien. Utrikespolitiskt inriktade K. sina
ansträngningar på att
få till stånd fred,
allmän fred, om sådan
stod att vinna, eljest
separatfred för Österrike-Ungern. Han tog till
utrikesminister O. Czernin och inledde genom
svågern prins Sixtus av Bourbon i jan. 1917
förbindelser med fiendemakterna, t.v. dock utan
resultat. I det inre sökte K. genom eftergifter i
na-tionalitetsfrågorna trygga dubbelmonarkiens
fortbestånd. 2/? 1917 frigåvos häktade ledare för de
oppositionella nationalitetsrörelserna. K. sökte
bereda plats för de slaviska partierna i sin regering
och lät, då dessa vägrade medverka, i stället
utnämna icke-parlamentariska, slaviska ministrar. I
och med det de militära motgångarna i kriget
blevo svårare och den inre upplösningen i
dubbelmonarkien fortskred, blev K. beredd till
ytterligare eftergifter. I okt. 1917 proklamerade han
monarkiens ombildning till ett statsförbund av
autonoma förbundsstater. Tjecker och jugoslaver
vägrade dock acceptera denna lösning. Då deras
krav på full nationell frigörelse stöddes av
västmakterna, var Österrike-Ungerns öde beseglat.
3/u 1918 nedlade dubbelmonarkiens trupper
vapnen, sedan ett sista försök av K. att vinna
en-tenten för den habsburgska monarkiens bevarande
avvisats. Då revolution utbrutit i Wien och
Budapest, avsade sig K. n/u regeringsmaktens
utövande i Österrike och 13/u i Ungern. Någon
formlig abdikation utfärdade han icke. 24/s 1919
tvingades han av den nya österrikiska regeringen
att lämna landet men förbehöll sig då sina
rättigheter till österrikiska tronen. Han slog sig
ned i Schweiz, konspirerade där för att återvinna
Ungerns krona och gjorde i mars och okt. 1921
två kuppartade restaurationsförsök, varvid han
själv plötsligt infann sig i Ungern. Vid sista
tillfället ställde han sig i spetsen för fåtaliga trogna
trupper och drog mot Budapest men måste ge sig
fången och fördes på ett brittiskt krigsskepp till
Madeira, där han avled. K:s äldste son,
ärkehertig Otto (f. 1912), övertog hans arvsanspråk
på Österrikes och Ungerns kronor. — Litt: Biogr.
av A. Polzer-Hoditz (1929). B.
2) Karl Ludvig Johan, ärkehertig av
Österrike, hertig av Teschen, fältherre (1771—
1847), yngre bror till kejsar Frans I, adopterad av
hertig Albert av Sachsen-Teschen, började under
denne sin militära bana under revolutionskrigen
i österrikiska Nederländerna, blev 1790
generalståthållare där, studerade 1794 krigsvetenskap i
Wien. 1796 överbefälhavare över den österrikiska
armén vid Rhen fick han genom sina segrar över
Bernadotte, Jourdan och Moreau ryktet som
samtidens mest geniale
fältherre; kallad att
rädda den italienska
armén genomförde han
våren 1797 dess
återtåg ur Italien. Efter
ett mästerligt fälttåg
vid Rhen 1799 mot
Jourdan och Masséna
nedlade han i mars 1800
överbefälet på gr. av
stridigheter med
hovkrigsrådet. 1801
fältmarskalk slog han 1805
Masséna i Italien och
gjorde vid
underrättel
sen om katastrofen vid Ulm natten V11—2/u s.å.
sitt geniala återtåg genom Adigedalen. Efter
freden i Pressburg krigsminister påbegynte han
under starkt motstånd en djupgående militärreform,
baserad på allmän värnplikt, men avbröts genom
det mot hans inrådan 1809 påbörjade kriget. Då
han ej förmådde utnyttja sin seger över Napoleon
vid Aspern och Essling 21/s—22/s, blev han själv
slagen vid Wagram och slöt vapenstillestånd i
Znaim. Då detta ogillades av politikerna, trädde
han tillbaka 31/? och deltog ej, motarbetad av Met-
— 885 —
— 886 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
