Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Karl V (tysk-romersk kejsare) - 4. Karl VI (tysk-romersk kejsare) - 5. Karl VII (tysk-romersk kejsare - 1. Karl Robert (konung av Ungern)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL
De närmaste 3 årtiondena måste K. parallellt
ägna sig åt den franska frågan och de oroliga
förhållandena inom Tyska riket, medan Spanien
skänkte honom obetingat militärt och ekonomiskt
stöd. 1521 anfölls han av Frans I, som genom
offensiv sökte bryta Frankrikes inringning genom
K. Detta hade till följd, att de åtgärder mot
reformationen, som K. vidtagit i sammanhang med
riksdagen i Worms 1521 (riksakt mot lutheranerna),
ej kunde genomföras. Sedan Frans 1525 besegrats
och tillfångatagits vid Pavia, slöts 1526 fred i
Madrid, på villkor att Frankrike skulle uppge sin
burgundiska och italienska politik. K:s planer på
universalmonarki, kätteriets utrotandet och en stor
aktion mot de påträngande turkarna gingo dock
om intet; en stor allians, vari även påven var medl.,
ingicks mot honom, och 1526—29 måste han föra
krig på flera fronter. Freden i Cambrai lämnade
i stort sett gynnsamma villkor åt K.: Italien
hemföll helt åt honom. K. vände sig nu åter mot
Tyskland för att rädda rikets genom inre strider än mer
hotade enhet och genomdrev på riksdagen i
Augs-burg 1530 beslut mot protestanterna. Rikets olika
krav omöjliggjorde emellertid även denna gång
planernas genomförande; protestanterna samlade
sig, påven ställde sig oförstående för K:s krav på
kyrkomöte, och osmanerna trängde våldsamt på
i ö. K. måste 1532 t.v. medge religionsfred. De
följ, åren förde K. kamp mot muhammedanerna,
varvid han bl.a. utifrån sitt spanska rike sökte
träffa dem i Nordafrika; 1536—38 och 1542—44
stred han dessutom mot Frankrike och dess
bundsförvanter. Samtidigt gjorde påven allahanda
svårigheter mot K:s plan att med ett kyrkomötes
auktoritet som grundval ordna de religiöst-politiska
förhållandena inom Tyska riket. Sedan K. vunnit
fred på den franska fronten, sedan osmanerna
blivit upptagna med krig på sin östgräns och sedan
påven 1545 gått med på att sammankalla ett
kyrkomöte i Trient, kunde K. äntligen söka realisera
sin gamla plan gentemot Tyskland. 1547 slogo
hans trupper vid Mühlberg protestanternas, och
1548 ordnade K. de religiösa förhållandena i riket
efter sina egna linjer, dock så att både protestanter
och ultrakatoliker blevo missnöjda. Då han
dessutom ville begagna sin vunna maktställning till att
befästa centralmakten i riket genom en fast
succession åt sin son Filip, sågo sig de tyska
territorial-furstarna i gemen hotade och bildade mot K. en
sammansvärjning, som fick Frankrikes stöd. Deras
trupper tvungo K. till hastig flykt (1552). På K:s
uppdrag slöt hans bror Ferdinand därefter fred i
Augsburg 1555, varigenom lutheranernas ställning
erkändes och territorialfurstarnas makt
bekräftades. K. var slagen; han tog konsekvensen därav
och drog sig tillbaka från styrelsen, överlämnade
Spanien, Italien och Nederländerna åt sonen Filip
och Tyska riket åt brodern Ferdinand (1556). Sina
två sista levnadsår tillbragte K. i klostret San Juste
i Estremadura. — K:s politik präglas av
konsekvens och ihärdig strävan att fylla de krav, som
hans väldiga rike ställde på honom, mera än av nya
idéer. Ehuru arbetsam och tränad i tidens
diplomatiska konst blev han slagen på alla fronter, icke
minst därigenom, att riksdelarnas krav i hans starkt
heterogena välde ofta visade sig oförenliga. Som
blott ett fåtal andra furstar har han dock satt sin
prägel på en hel mansålders europeiska historia.
— Litt.: L. P. Gachard, ”Retraite et mort de
Charles V” (3 bd, 1854—55); H. Baumgarten, ”Geschichte
K:s V.” (3 bd, 1885—92); K. Brandi, ”Deutsche
Reformation und Gegenreformation” (2 bd, 1927—30),
”Kaiser K. V.” (1937); R. Häpke, ”Die Regierung
K:s V. und der europäische Norden” (1914). I.A.
4) Karl VI, tysk-romersk kejsare (1685—
1740), 2:e son till Leopold I och Eleonora av Pfalz,
utropades 1703 till spansk konung under namn av
Karl III och lyckades
1704 sätta sig fast i
Barcelona, som troget
höll fast vid honom
ända till 1714. K.
kunde dock varaktigt
göra sig till herre blott
över Katalonien, och
efter Josef I:s död
återvände han,
numera arvtagare till alla
de habsburgska
länderna och snart även
kejsare (1711—40), till
Tyskland.
Bundsförvanternas avfall
nöd
gade K. att i Rastatt (1714) nöja sig med Spaniens
biländer, men i hjärtat fasthöll han sina anspråk
på den spanska kronan, och hans spanska
gunstlingar utövade fortfarande stort inflytande.
Freden i Pozarevac 1718 bragte K. nya
landvinningar; genom Karl XII:s död försvann den fara, som
ett ögonblick tycktes hota genom ett förbund
Sverige—Ryssland—Spanien och mot vilken K.
med Georg I och August II 1719 slöt
Wienallian-sen. Kvadruppelalliansen gav 1720 K. Sicilien och
därmed makten i Syditalien. K:s senare
regeringstid var fylld av motgångar; hans försök att
genom Ostende-kompaniet återuppliva
Nederländernas handel strandade på Englands motstånd, i
polska tronföljdskriget miste han Syditalien och
i freden i Belgrad 1739 det mesta, som vunnits i
Pozarevac. K:s försök att genom pragmatiska
sanktionen trygga sin äldsta dotters obeskurna
arvsrätt, sedan habsburgska ättens manslinje med
honom själv utslocknat, kröntes blott med
skenbar framgång, och vid hans död stod hans välde
inför en svår kris. P.S.
5) Karl VII, tysk-romersk kejsare, som
kurfurste av Bayern Karl Albert (1697—1745), son
till Maximilian Emanuel (av Bayern) och Therese
Kunigunda Sobieski, äktade 1722 Josef I:s dotter
Maria Amalia men måste därvid erkänna den
pragmatiska sanktionen. K., som 1726 efterträdde sin
fader, menade sig dock som ättling av Ferdinand
I ha anspråk på det österrikiska arvet vid Karl
VI :s död. Bayerns egna resurser voro dock
otillräckliga; först Preussens angrepp på Schlesien och
Frankrikes inblandning gjorde K. farlig (se
österrikiska tronföljdskriget). 1742 valdes K. till
kejsare men måste samtidigt fly från sitt land för
österrikarna. Han återvände dit i slutet av 1744,
men blott för att dö. P.S.
Ungern. 1) Karl Robert, konung (1288—
1342), son till Karl II av Neapel, härstammade
- 883 -
— 884 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
