Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karta (plan avbildning) - Kartframställning - Kartago, Karthago
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARTAGO
boktryckarkonsten, träsnittet och kopparsticket
liksom också de stora geografiska upptäckterna
sporrade till både ett flitigare studium och en större
användning av k.; renässansen innebar en
pånyttfödelse även för kartografien. Man började
orientera k. åt n., vilket redan tillämpats av grekerna,
under det att arabernas k. och de italienska
kompasskartorna orienterats åt s. och övriga i allm.
åt ö. Under 1400-talet hade de n. ländernas
kartografer ett visst inflytande; dansken Claudius Clavus
anses ha varit den förste, som avbildade
Skandinavien och Grönland, följd 1532 av Jacob
Zieg-ler och 1539 av Olaus Magnus; samtidigt
utgavs ett stort antal k. över den europeiska
kontinenten. Med Amerikas upptäckt vidgades
den geografiska horisonten. Nya projektioner
för jordytans avbildning måste uttänkas, av
vilka må nämnas Mercators (1569). Vid mätarbetet
kommo jakobsstav, astrolabium, kvadrant,
kompass och mätkedja till användning. 1570 uppfanns
teodoliten och 1590 mätbordet. På geografiska k.
återgavs bilden än så länge utan gradnät, på sin
höjd med skalmått; de topografiska detaljerna,
höjder, orter, bevuxenhet m.m., tecknades
snedper-spektiviskt. Ett ryktbart namn i k:s historia
innehar ”Theatrum orbis terrarum” (1570) av
holländaren Abraham Ortelius. 1617 började Willebrord
Snellius utföra triangelmätningar, och utgivningen
av på sådana grundade k. kan anses vara inledd
med Cassini de Thurys k. över Frankrike, vilken
blev färdig 1789. K. i större skalor ha ofta
tjänat militära ändamål; de talrika geometriska
stadskartor, som från äldre tider bevarats, ha för
sin tillkomst att tacka nödvändigheten att
kartlägga stadsbefästningar. Vid 1800-talets ingång
framtvingade de militära synpunkterna i så gott
som alla europeiska stater detaljerad
kartläggning i större skalor av resp, staters territorier
ävensom av internationella farvatten. Från denna
tid härröra också de statliga organen för sådan
kartläggning.
I Sverige är kartografien äldre än i de flesta
länder. Till äldsta kända svenska kartor räknas
de med anledning av Teusinafreden upprättade
gränskartorna samt Andreas Bureus’ karta över
Norden (1626), vilken i fråga om riktighet innebar
ett stort steg framåt i förh. till tidigare svensk
kartografi. Gustav II Adolf uppskattade till fullo
värdet av Bureus’ arbete och tog ännu ett steg
i riktning mot landets kartläggning genom sin 1628
utfärdade ”Instruktion för Andreae Bureo”,
varigenom det svenska lantmäteriet skapades. Dettas
egentliga uppgift var till en början den
geometriska mätningen, men från 1644 kan man anse,
att den geografiska kartläggningen trätt i
förgrunden. Mot slutet av 1600-talet finnas också
provinskartor samt en generalkarta, den senare
grundad på astronomiska ortsbestämningar,
upprättade under ledning av C. Gripenhielm. 1644
publicerade Johan Månsson sin ”Sjöbok över
Östersjön”, och 1695 utgavs i Amsterdam en av Peter
Gedda utarbetad generalkarta över hela
Östersjön, den första svenska sjöatlasen, snart följd
av Eric Dahlberghs k. över Sverige i ”Svecia
antiqua et bodierna” samt hans provinskartor. I
Paris utgåvo 1669 Nicolas Sanson och 1706
Guil-laume Delisle var sin geografiska karta över
Sverige. Sistn. år upprättade Lantmäterikontoret
en ny generalkarta. Resultaten av den officiella
kartografien omgåvos länge med den största
sekretess. Först 1735 fick Lantmäterikontoret
privilegium på att publicera geografiska k. 1805
påbörjade Fältmätningskåren Sveriges topografiska
kartläggning, vilken fortsattes av efter vartannat
Topografiska kåren (1831), Generalstabens
topografiska avd. (1873) och Rikets allmänna kartverk
(1894); landets första uppmätning var avslutad
1919; k. började offentliggöras 1857. 1827
uppdrogs åt Generallantmäterikontoret att upprätta
det s.k. sockenkarteverket; 1859 övergick detta
arbete till ekonomisk kartläggning genom försorg
av Rikets ekonomiska kartverk och Ekonomiska
kartverket i Norrbottens län, från 1894 fortsatt av
Rikets allmänna kartverk. Av viktigare under
1800-talet på enskild väg framställda kartor må nämnas
det av S. G. Hermelin utg., 1818 fullbordade verket
”Geografiska kartor öfver Sverige” i 4 avd., C. af
Forsells karta över s. delen av Sverige och Norge
samt de hahrska och selanderska kartorna. E.O.B.
Litt.’ S. Lönborg, ”Sveriges k. Tiden till o.
1850” (1903); M. Eckert, ”Die Kartenwissenschaft”
(2 bd, 1921—25; i förk. form i M.
Eckert-Grei-fendorff, ”Kartographie”, 1939); ”Sveriges
kartläggning” (1922; tillägg 1933 och 1948); J. V.
Eriksson, ”Om kartprojektioner” (2 uppl. 1925,
med litt.); ”Svenska lantmäteriet 1628—1928” (3
bd, 1928); W. Jordan, ”Handbuch der
Vermes-sungskunde” (8—9 Aufl., 4 bd, 1931—39); P.
Dahlgren & H. Richter, ”Sveriges sjökarta” (1944);
E. Raisz, ”General cartography” (2 ed. 1948); L.
A. Brown, ”The story of maps” (1949).
Karta’go, Ka r t h a go (lat. Cartha’go, grek.
Karchedo’n, fenic. Qart chadascht, ”Nystad”),
ryktbar forntida stad och stat på Afrikas nordkust,
550—146 f.Kr. feniciernas förnämsta stad och den
klassiska tidens enda semitiska stormakt, därefter,
under den romerska kejsartiden, den näst Rom
största och rikaste staden i romarrikets v. hälft.
K. låg på den yttersta, triangelformade delen av
en smal udde mellan Tunissjön och Uticabukten,
12 km n.ö. om Tunis, en plats, som erbjöd
synnerligen gynnsamma förutsättningar för
uppkomsten av ett marint och merkantilt centrum.
Det puniska Kartago. Tyvärr finnas inga
inhemska historiska källor från K:s stormaktstid.
Vad vi veta om dess historia och institutioner,
härrör så gott som uteslutande från grekiska och
romerska förf., vilkas vittnesbörd äro icke endast
fragmentariska, utan också starkt färgade av
motståndarsynpunkter. Härtill kommer ett i förh.
till stadens betydelse relativt magert
epigra-fiskt och arkeologiskt material. Traditionerna om
K:s grundläggning äro höljda i legender,
bäst kända genom Vergilius’ berömda skildring av
Aeneas’ besök hos drottning Dido, K:s mytiska
grundarinna. Säkert är, att K. var en fenicisk
koloni, utgången från Tyros. ”Tyrier från K.”
var i klassisk tid, sannol. ända till Tyros’
erövring av Alexander den store 332 f.Kr., kartagernas
officiella benämning, och varje år avgick en
hyll-ningsambassad från K. till moderstaden. Romarna
kallade också kartagerna fenicier (lat. poèni,
därtill adj. punicus, punisk, kartagisk). Enl. en
grekisk uppgift skall K. ha anlagts 814 f.Kr., alltså
— 977 —
— 978 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
