Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kartago, Karthago
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARTAGO
vid en tidpunkt, då feniciska sjöfarare sedan länge
brukat segla ända till Spanien längs Afrikas
nordkust. Att K.-halvön tjänat som stödjepunkt
för sådana färder, är i och för sig sannolikt och
bekräftas av att nyligen cyprisk keramik från o.
looo f.Kr. påträffats där. Verklig
stadsbebyggelse torde emellertid av hittills gjorda fynd att
döma icke ha utvecklat sig förrän under 6oo-talet
f.Kr., och först i följ. årh. framträder K. i
klarare historisk belysning.
K. var redan i första hälften av 500-talet f.Kr.
den starkaste sjömakten och största handelsstaden
i v. Medelhavet, samlade under årh:s lopp alla
de västfeniciska kolonierna under sin ledning och
skaffade sig fasta stödjepunkter på Sicilien,
Sardinien, Balearerna och Pyreneiska halvön. Som
den kartagiska stormaktens grundare framträder i
källorna Mago (o. 525 f.Kr.), vars ätt sedan i
flera generationer intog en ledande ställning i
K. Samtidigt som K. konsoliderade sitt eget
imperium, sökte det hejda den grekiska expansionen
västerut, och den starka motsättning mellan K. och
grekerna, som i det följande blev ett dominerande
element i K:s historia, framträdde nu. Vid
mitten av 500-talet gjorde grekerna en sista energisk
framstöt och sökte bemäktiga sig Korsika, men K.
förband sig med etruskerna och tvang med deras
hjälp i slaget vid Alalia (o. 535 f.Kr.),
världshistoriens första stora sjöstrid, grekerna till återtåg.
K. inledde nu också vänskapliga förbindelser med
de italiska folken, och enl. traditionen slöts 509
f.Kr. det första fördraget mellan K. och Rom.
Kampen mellan K. och grekerna kom i
fortsättningen att utspelas på Sicilien, där kartagerna
innehade västspetsen. Uppkomsten av Gelons
militärmonarki i Syrakusa utlöste ett stort kartagiskt
anfall, som till tiden sammanföll med persernas
anfall på Grekland 480 f.Kr. och enl. traditionen
verkligen också var koordinerat med detta. I
slaget vid Himera s.å. blevo dock kartagerna
besegrade men bevarade sina positioner på öns
västspets.
Under de följ. 70 åren rådde fred mellan
grekerna och K., och nu utbyggdes K:s ställning
som afrikansk och marin makt på ett lysande
sätt. Nuv. Tunisien blev K:s egentliga
landområde, men hela Nordafrika, från Stora Syrtens
innersta hörn till trakten av Agadir vid Marockos
atlantkust, kom i mer el. mindre starkt beroende
av K. och kantades av en rad kartagiska stationer.
Likaså stärktes K:s inflytande i s. Spanien.
Kartagernas handelsverksamhet sträckte sig ännu
längre. Särsk. berömda äro två stora
forskningsexpeditioner, en under Himilko, som nådde upp
till Bretagne, och en under Hanno, som
undersökte Afrikas västkust ända fram till Kamerun.
Huvudrollen i varuutbytet spelade handeln med
metaller, tenn från Britannien, guld från Afrika
och den spanska halvöns rika mineralskatter. En
annan betydelsefull affärsgren var givetvis
slavhandeln.
409 f.Kr. uppflammade striderna mellan K. och
grekerna ånyo och fortsatte med växlande
framgång och korta avbrott hela 300-talet igenom och
in på 200-talet f.Kr. Den traditionella vänskapen
med de italiska folken fortfor, och de romerska
annalerna förteckna flera nya fördrag mellan de
båda staterna, sista gången 279 f.Kr., då K.
genom sin intervention förhindrade, att fred slöts
mellan Rom och Pyrrhos. Romarnas erövring
av hela Italien skapade emellertid ett nytt
maktförhållande vid v. Medelhavet. I de fortsatta
stridigheterna på Sicilien blev Rom indraget och
trädde nu i grekernas ställe som K:s
huvudmotståndare. 264 f.Kr. började de puniska
krigen*, den mer än 100-åriga kamp på liv och död
mellan Rom och K., som slutade först med K:s
undergång 146 f.Kr. Sedan K. i 1 :a puniska
kriget (264—241 f.Kr.) förlorat Sicilien, Sardinien
och Korsika och därmed det obestridda
herraväldet över v. Medelhavet, sökte Hamilkar Barkas
och hans svärson Hasdrubal lägga en ny grund
för K:s maktställning genom att erövra Spanien
upp till Ebro. Efter Hasdrubals död (221 f.Kr.)
övertogs ledningen av Hamilkar Barkas’ son
Kannibal, centralgestalten i 2:a puniska kriget (218—
201 f.Kr.), K:s sista och väldigaste försök att
hävda sin härskarställning, vilket dock slutade
med K:s nederlag och förlusten av såväl det
spanska som det afrikanska imperiet. K. var dock
tack vare sitt rika landområde och medborgarnas
ekonomiska duglighet fortfarande en makt att
räkna med och därför föremål för romarnas hat
och misstro (jfr Cato d.ä.). Slutl. utdelade Rom
i 3:e puniska kriget (149—146 f.Kr.) det sista,
förintande slaget. Efter heroiskt motstånd intogs
K. och jämnades med marken.
Det puniska K. var en av forntidens folkrikaste
städer, men någon hållbar beräkningsgrund för
folkmängdens storlek föreligger ej; den torde
emellertid ha betydligt överskridit 100,000. Den
stora befolkningen var starkt blandad, framför
allt med inhemska, afrikanska element, men även
grekiska inslag funnos. Den dominerande
folkgruppen var dock fenicierna, punerna. Språk,
institutioner, trosföreställningar och sedvänjor voro
feniciska, men under K:s sista tid spåras i den
allmänna civilisationen starka inflytelser från
tidens härskande hellenistiska världskultur.
Om K:s författning och dess utveckling
ha vi en del viktiga upplysningar i grekiska
källor, särsk. Aristoteles och Polybios. Från början
synes staden ha styrts av kungar, men under sin
storhetstid var K. en aristokratisk republik, där
de stora köpmansfamiljerna intogo en obestridd
ledarställning. I spetsen för staten stodo 2 årl.
valda ämbetsmän, suffeterna (fenic. schofet,
domare), efter vilka åren benämndes, men det högsta
styrande organet var enl. Aristoteles senaten, vars
300 medl. utsågos på livstid inom aristokratien.
Dessutom fanns ett kontrollerande råd med 104
medl., som övervakade alla ämbetsmän, även de
militära cheferna, och hade mycket vidsträckta
befogenheter, vidare ett inre råd med 30 medl.
Genom inskrifter känna vi också ett
10-manna-kollegium med uppgift att övervaka kultväsendet.
Även folkförsamlingen hade stor betydelse. Den
sammanträdde på ämbetsmännens el. senatens
kallelse och hade debatträtt. I K:s försvarsväsen
intog under storhetstiden flottan den förnämsta
platsen. Lanthären rekryterades uteslutande av
legotrupper, och endast de högre officerarna voro
kartager. De ledande militärerna synas ofta ha
stått i spänt förhållande till inflytelserika kretsar
— 979 —
— 980 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
