Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kartago, Karthago
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARTAGO
Ruinerna av den sjuskeppiga basilikan i Kartago.
kultur är emellertid ganska intetsägande och
vittnar knappast om någon högre standard hos
befolkningens stora flertal. Om det havsbehärskande K.,
som var berömt för sin rikedom och lyx, ger det
arkeologiska materialet ingen föreställning.
Det romerska Kartago. Redan 122 f.Kr.
försökte C. Gracchus anlägga en romersk koloni
på det gamla K:s plats. Försöket misslyckades,
men tanken att anlägga ett nytt K. upptogs av
Caesar och realiserades av Augustus. År 44 f.Kr.
räknades som grundningsåret för den nya
staden, C olo’nia Ju’lia Cartha’go. Den växte snabbt,
blev huvudstad i den rika prov. Africa och
förmedlade dess betydelsefulla spannmålsexport till
Rom. Gynnat av kejsarna och smyckat med
praktbyggnader var K. i 2:a årh. e.Kr. en av
rikets fyra största städer och tävlade med
Alexan-dria och Antiokia om rangen som dess andra
stad. Med anläggandet av kolonien följde
lati-niseringen, som småningom slog igenom, även
om grekiskan i 200 år förblev de bildades
huvudspråk och den lägre befolkningen både i
staden och på den omgivande landsbygden ännu
längre höll fast vid puniskan. Även det romerska
K. var i grund och botten en punisk stad. Ända
till o. 200 e.Kr. kallades de ledande
ämbetsmännen suffeter, och stadens huvudgudar voro
fortfarande Tanit och Baal Hammon, nu dyrkade
under namnen Juno Caelestis och Saturnus.
Under de oroliga tiderna i 3:e årh. växte K:s
politiska betydelse, i det att besittningen av det
spannmålsproducerande Africa blev en
livsnödvändighet för den kejserliga regeringen.
Samtidigt vann K. en världshistorisk centralställning
som huvudort för den afrikanska kristendomen.
I K. verkade bl.a. Tertullianus och Cyprianus,
och i senantikens kyrkohistoria står K. vid Roms
sida som den västerländska kristenhetens centrum.
Folkvandringarna medförde för K. svåra
påfrestningar och stora förändringar. 439 erövrades
det av vandalerna, blev deras huvudstad och kom
därigenom än en gång att
bli utgångspunkten för
ett stort angrepp på Rom
(455)- 534 återerövrades
det av kejsar Justinianus’
fältherre Belisarius och
förblev i östromersk
besittning, till dess den
slutliga förstöringen kom,
då araberna 698 intogo
staden. Därefter
försvinner K. ur historien.
Förstörelsen och
grannskapet till de arabiska
storstäderna Tunis och
Kairouan ha
åstadkommit, att ruinerna av det
romerska K. icke göra
samma överväldigande
intryck som andra
afrikanska ruinstäder. Genom
de senaste årtiondenas
undersökningar ha
emellertid betydande resultat
vunnits, och stadsplanen
kan nu överskådas.
He
la området var efter strängt geometriska
principer uppdelat i rätvinkliga, långsmala kvarter,
åtskilda av breda gator. Bland de offentliga
byggnaderna märkas särsk. Antoninus Pius’
storartade termer vid stranden n. om Byrsa samt
Hadrianus’ vattenledning med väldiga cisterner
i v. delen av staden, vidare teater, amfiteater,
flera tempel m.m. I privathusen vittna
golvmosaiker och rester av väggmålningar om den
rika stadens lyx och prakt. Det senantika K.
var synnerligen rikt på kyrkor, uppförda som
min-neshelgedomar över K:s många martyrer och
kristna stormän. Särsk. må nämnas en
sjuskep-pig basilika från 300-talet, som anses ha varit
helgad åt den helige Cyprianus.
Det moderna utforskandet av K. inleddes av
en dansk sjöofficer, C. T. Falbe, som 1833
publicerade en ännu oumbärlig plan över
stadsom-rådet. Den första arkeologiska undersökningen
gjordes 1859 av fransmannen E. Beulé, men
systematiska utgrävningar företogos icke, förrän
de franska missionärerna Les Pères Blancs på
initiativ av kardinal Ch. de Lavigerie på
1870-talet började arbeta där. K:s egentlige
arkeolo-giske upptäckare är en av dessa missionärer,
pater A. Delattre, som fr.o.m. 1875 i mer än 50
år ägnade sig åt utforskandet av K:s
minnesmärken. Hans arbete har fortsatts såväl av Les
Pères Blancs som av franska arkeologiska
myndigheter och en amerikansk expedition.
Undersökningarna pågå fortfarande.
Numera finnas på platsen ett par arabiska byar
samt en växande modern bebyggelse, som
återfått namnet Carthage. Byrsa krönes av
katedralen S:t Louis, uppförd till minne av kung
Ludvig den helige av Frankrike, som dog i K. 1270.
I Musée Lavigerie förvaras fynden från de sista
75 årens forskningar i K.
Litt.: O. Meltzer & U. Kahrstedt, ”Geschichte
der Karthager” (3 bd, 1879—1913); A. Audollent,
”Carthage romaine” (1901); S. Gsell, ”Histoire
— 983 —
— 984 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
