Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kastelholm - Kastell - Kastellan - Kastellegården - Kastellholmen - Kastengren, Herbert - Kastet - Kasthöjd - Kastigera - Kastilianska språket - Kastilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KASTELL
redan tidigare mist sin betydelse. Numera
återstå endast ruiner. — Litt.: K. A. Bomansson
& H. A. Reinholm, ”Finlands fornborgar”, i
(1856). P.E.O.
Kastell’ (lat. castell’um, dim. av castrum, befäst
läger, borg). 1) Äldre benämning på en mindre
befästningsanläggning, slott el. borg. .— 2) Hög
överbyggnad för- el. akterut på medeltida fartyg.
Kastella’n, urspr. befälhavare på borg, kastell;
numera tillsyningsman över (samlingarna på) ett
större slott. I Polen under 1500—1600-talen titel
för guvernören över ett av de områden, kallade
kastellanier, vari landet var delat.
Kastell’egården, kronoegendom i Ytterby sn i
Bohuslän, vid det forna Kungahälla invid Nordre
älv 3 km s.v. om Kungälv, omfattar 465 ha,
därav 163 åker, med ett taxeringsvärde av 299,000
kr. K. har namn efter ett kastell, som skall ha
byggts till stadens skydd av Sigurd Jorsalafare.
På dettas ruiner uppfördes på 1100-talet ett
augus-tinkloster, som fick rika jordegendomar i s.
Bohuslän, vilka indrogos till Kronan 1533, då
klostret upphävdes. Dess grundmurar utgrävdes 1891
•—92. K. har varit tjänsteboställe åt chefen för
Bohusläns reg. Th.P.
Kastellholmen, se Stockholm.
Kastengren, Herbert Karl August,
industrimän (f. 22/n 1896). K. blev 1929 direktörsassistent
i Svenska ab. Philips och 1931 företagets chef;
sedan 1948 är han även verkst. dir. för ab.
Skandinaviska glödlampfabriken i Nyköping. K. är
vidare styrelseordf. i Norrköpings
elektrotek-niska fabriker ab. sedan 1939, v. ordf, i styrelsen
för Svenska radiointressentförbundet sedan 1944
och styrelseled. i Svenska föreningen för
ljuskultur sedan 1932.
Kastet, sågverk omedelbart ö. om Gävle
förstad, Bomhus; äges av Korsnäs ab.
Kasthöjd, fys., se Kaströrelse.
Kastige’ra (lat. castiga’rè), tukta, aga.
Kastilia’nska språket, el castellano, se Spanska
språket.
Kasti’lien, spa. Castilla, den av Spaniens
huvuddelar, som vuxit fram på den inre högslätten och
omfattar större delen därav. Av den kastilianska
centralkedjan delas K. i två landskap, Gamla
K. (spa. Castilla la Pieja) i n.v., och Nya K.
(Castilla la Nueva) i s.ö. Det förra består av prov.
Val-ladolid, Palencia, Avila, Segovia, Soria, Burgos,
Logrono och Santander, tillsammans 66,614 km2
med 2,169,005 inv. (1940). Till Nya K. höra prov.
Ciudad Real, Toledo, Cuenca, Guadalajara och
Madrid, tillsammans 72,326 km2 med 3,154,547 inv.
Se även Spanien.
K. utgjorde urspr. ett grevskap i kungariket
Leon*; det är känt redan 923, dess huvudort
var Burgos, och omfattade från början endast
Gamla Kastilien. Landets grevar vunno tidigt
ärftlighet och en av Leons kungar ganska oberoende
ställning; då dess siste greve Garcia dog 1026,
uppträdde Navarras kung Sancho som hans
arvtagare och lyckades med sitt rike förena K. Vid
hans död delades riket mellan sönerna; Ferdinand
I (1033—65) fick därvid på sin lott K. Därmed
börjar dess historia som självständig stat.
Ferdi
nand vann 1037 även Leon och blev därmed det
kristna Spaniens ledande monark. Utvecklingen
hämmades visserligen för en tid, riket delades
ånyo 1065, varvid K. tillföll Sancho II (1065-—72)
och häftiga brödrastrider följde. Dessa slutade
med Sanchos mord, varefter Alfons VI (1072—
1109) av Leon valdes till kung i K. Under hans
regering tog den kristna expansionen mot s. under
K:s ledning verklig fart. 1085 föll Tolosa, och
endast inkallandet av almoraviderna* kunde
hindra, att de muhammedanska smårikena i Spanien
erövrades av K. Alfons VII (1126—57)
framflyttade rikets gränser långt söderut och vann Nya K.
samt lät Leöns och K:s cortes hylla sig som
kejsare. Därmed gjorde han anspråk på en
överhöghet över övriga stater på Pyreneiska halvön, som
åtm. Portugal erkände. Ytterligare framgångar
följde under Alfons VIII (1158—12(4), som i
förbund med andra kristna furstar 1212 vann den
avgörande segern vid Navas de Tolosa. Den
öppnade väg för nya erövringar under Ferdinand III
(1217—52), av Cördoba 1236, av Sevilla 1248. Då
Leon 1230 slutgiltigt förenats med K., ägde detta
rike vid 1200-talets mitt den utsträckning, som
det i huvudsak behöll till medeltidens slut. K:s
historia fram till 1250 hade främst präglats av
kampen mot muhammedanerna och expansionen
mot s. Denna fortsatte visserligen även efter 1250
men kunde, då striden i huvudsak var avgjord,
icke längre spela samma roll som förr. K. stod
nu på höjden av sin makt. Kulmen nåddes under
Alfons X (1252—84). På det kulturella området
fick universitetet i Salamanca nu internationell
berömmelse. Inåt sökte Alfons med tillhjälp av sina
legister och stödd på de av städerna dominerade
cortes, som alltsedan rikets uppkomst regelbundet
sammanträtt, konsolidera sitt rike, bl.a. genom att
förenkla och förenhetliga rättsväsendet. I sin
yttre politik eftersträvade han Västerlandets
högsta värdighet, den tysk-romerska kejsarkronan
Men farofulla tecken framträdde: en stark
adelsopposition gjorde sig gällande i K., Alfons’
vitt-syftande utrikespolitik skaffade honom fiender på
olika håll. När efter hans död tronstrider utbröto,
utnyttjade adeln dessa till att söka förbättra sin
ställning, och K:s kristna och muhammedanska
grannar blandade sig i tvisterna. För en tid
lyckades Alfons XI (1312—50), stödd på städernas
borgerskap, ånyo hävda kronans ställning. Men
efter hans död utbröt en fejd mellan Peter den
grymme (1350—69) och hans halvbror Henrik av
Trastamara, som var helt invävd i
hundraårskrigets motsättningar. Peter stöddes av England
och hade till att börja med framgång, Henrik av
Frankrike; slutl. avgick denne med segern och
blev som Henrik II (1369—79) Peters efterträdare.
Detta innebar en seger för Frankrike och jämväl
för adeln, som stött Henrik. En adlig reaktion
följde; Henriks ättlingar och efterträdare Johan I
(i379—90), Henrik III (1390—1406), Johan II (1406
—54) och Henrik IV (1454—74) förmådde — trots
vissa strävanden — varken inåt el. utåt bereda en
jämbördig plats vid sidan av den pyreneiska
halvöns sjömakter, det västerut riktade Portugal och
det österut riktade Aragonien. Först under
Isabella (1474—1504) inträffade härutinnan en
förändring. Jämte henne utropades till konung av
— 1019 —
— 1020 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
