Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kasuarer - Kasuist - Kasuistik - Kasun - Kasus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KASUIST
Huvud av hjälmkasuar samt Bennetts kasuar.
Kasuist’, teol., se Kasuistik 2).
Kasuistfk (av lat. casus, fall). 1) Med.,
sammanställning av beskrivningar över sjukdomsfall,
vilken tjänar till belysning av sjukdomens natur i
ett el. annat avseende.
2) Teol., en etisk framställning, som vill befria
från självständigt avgörande i samvetsfrågor
genom att uppställa auktoritativa handlingsregler
för alla tänkbara fall. K. gör ej rättvisa åt det
sedligas egenart utan fattar detta juridiskt. Den är
vidare orimlig, enär ingen situation endast är en
upprepning av en annan. En utvecklad k. möter
hos de judiska rabbinerna och når sin höjdpunkt
i Talmud (jfr Fariséer). Kristendomen är
principiellt främmande för all k. Den enskilde måste
själv avgöra, vad Gud kräver av honom i olika
fall. Men redan under 2:a årh. trängde sig k. in,
man såg Kristus och evang. som en ”ny lag”, vars
paragrafer det gällde att fastställa. Under
medeltiden utarbetades kasuistiska handböcker för bot
och bikt, där synderna graderades och
bestraffningen avvägdes. Den katolska etiken är alltjämt
i hög grad kasuistiskt orienterad. Dess
kasuistiska huvudarbete är A. de Liguoris* ”Theologia
moralis”. Reformationen bröt med k., men även
inom protestantismen har k. visat sin fömåga att
med detaljspörsmål skymma bort det sedligt
väsentliga. — Kasuist’, förf, av dylik
framställning, representant för den åskådningen, att man
utifrån en gemensam etisk totaluppfattning kan
uppställa allmängiltiga regler för de konkreta
fallen, under medeltiden univ.-lärare, som handhade
k. som en särsk., vetenskaplig disciplin. M.L.
Kasun, tekn., se Kassun.
Kasus (lat. casus*, av cad’ere, falla), fall,
tilldragelse, tillstånd. 1) Jur., se Casus.
2) Språkv. (övers, av grek, ptosis, fall),
språkform av ett nomen el. pronomen, som anger dess
förhållande till ett annat ord i satsen, vanl. ett
verb, ofta mindre egentligt, även då detta
förhållande uttryckes på annat sätt än genom
ändel-ser (t.ex. genom prepositioner el. ordställning). De
nu gängse beteckningarna för k. finnas redan hos
Quintilianus: nominativus, genitivus, dativus,
accu-sativus, wocativus och ablativus (se Nominativ,
Genitiv, Dativ, Ackusativ, Vokativ och Ablativ). Man
skilde efter grekisk förebild och skiljer ännu
mellan casus rectus (eg.: rät k., oberoende k., om nom.)
och casus obli’ qui (oblika, eg.: sneda, k., beroende k.).
Den indoeuropeiska
språkstammens urspråk hade 8 k. Nominativens egenskap
av ”kasus” fastställdes av Bopp, som utredde
begreppet ”stam” och visade, att den indoeur.
no-minativen bildats medelst ändelser. I urindoeur.
ändades denna k., som är subjektets k., i mask,
sing. av subst. oftast på -5 (jfr lat. eq’uus, häst);
hos många fem. på -ä (jfr lat. eq’ua, sto) och i
n-stammarna på -ö(n) (jfr grek. ky’ön, hund); i neutr.
var ändeisen ofta -om (jfr lat. jug’um, ok); neutrala
subst. antagas dock tidigast icke ha kunnat brukas
som subjekt, varför deras ackusativ senare
kommit att nyttjas som nominativ. — I ändeisen för
genitiven, som betecknar olika slag av
samhörighet och ofta har partitiv innebörd, ingår i sing.
oftast ett s-element. Dativen, som är det indirekta
objektets k., ändades i sing. på -öi, -ai m.m.,
ackusa-tiven, det direkta objektets k., på -(ojm, ablativen,
som urspr. uttrycker utgångspunkten för verbets
handling, på -öd, -èd men sammanföll annars i de
flesta deklinationer med gen. Vid sidan härav
fun-nos instrumental*, som åtm. på ett senare stadium
betecknar medlet el. verktyget och hade växlande
ändelser, och lokativ, som svarar på frågorna
”var?” el. ”när?” och mycket ofta ändades på -i.
Dessa två senare k. ha i de flesta av särspråken,
frånsett förstelnade rester (t.ex. lat. dom’i,
hemma), uppgått i andra k., ss. i lat. i ablativen och
i grek, och germ. språk i dat. Vokativen, tilltalets
k., står utanför satssammanhanget och är äldst
vanl. lika med stammen. I senare tid har den
oftast sammanfallit med nom. — Till ändelserna i
dualis och plur. har här ingen hänsyn tagits. I
de flesta fall ändades i urindoeur. nom. plur. på
-5 (-es o.s.v.). — Pronominas böjning är i många
— 1027 —
— 1028 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
