Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kaukasiska språk - Kaukasus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAUKASUS
därmed nära besläktade mingreliskan, laziskan
och svaniskan, till den nordvästliga
gruppen abchasiskan, karatjajiskan och tjerkessiskan,
till den sydöstliga gruppen tjetjeniskan och
ett stort antal smärre idiom i Dagestan, av
vilka avariskan är det förnämsta. Trots att en
närmare släktskap mellan dessa tre grupper, åtm.
i deras nuv. utvecklingsskeden, icke står att
upptäcka, finnas dock vissa egendomligheter, som i
större el. mindre utsträckning äro genomgående
i de olika idiomen, så t.ex. den egenartade
kon-sonantismen, substantivens klassindelning (saknas
i s.v. gruppen) och verbets intransitiva
karaktär; dessa överensstämmelser torde dock mera
bero på sekundär utbredning från något centrum än
på ursprunglig släktskap. — Av k. har blott det
georgiska språket egen litteratur och fixerat
skriftspråk. Den fara för språkets bestånd, som
saknaden av en inhemsk kulturtradition innebär, gör sig
f.n. starkt förnimbar bland k.; blott georgiskan,
tjerkessiskan, tjetjeniskan och avariskan torde ha
fast grundad motståndskraft. — De språk, som
mest inkräkta på det kaukasiska språkbeståndet,
äro den azerbejdzjanska och kumykiska turkiskan,
ryskan och, i sht efter i:a världskriget, den
os-manska turkiskan. — K:s eventuella släktskap med
andra språkgrupper är ett ännu olöst problem.
Den av Marr uppställda teorien om deras
tillhörighet till en med de övriga stora språkgrupperna
(indoeuropeiska, semitiska etc.) sidoordnad
”jafe-tisk” språkgrupp kan väl i så måtto anses riktig,
som möjligheten av inordnandet av k. i ett
större sammanhang med Mindre Asiens och
Ar-meniens fornspråk ej kan direkt bestridas, även
om detta hittills ej kunnat bevisas. Detta problem
har föranlett många hypoteser, och särsk. har
bas-kiskan ofta ställts i frändskapsförhållande till k.,
dock utan övertygande bevisning, över huvud
torde en utredning av de kaukasiska idiomens
inbördes sammanhang och inre historia vara en
nödvändig förutsättning för frändskapsproblemets
lösning. — Litt.: A. Dirr, ”Einführung in das
Studium der kaukasischen Sprachen” (1928). C.F.
Kaukasus [kau’-], ry. Kavkaz, en 1,200 km
lång och i genomsnitt 150 km bred bergskedja
mellan Svarta och Kaspiska haven. K. tillhör
den inom främre Orienten belägna delen av den
stora tertiära veckningszonen i Eurasien, bildar
en ö. fortsättning av s. Krims veckberg (Jaila)
och stryker nästan rätlinigt från Tamanhalvön
i n.v. till Apsjeronhalvön i s.ö. Vid Baku
av-klippes kedjan av Kaspiska havets gravsänka.
Dess fortsättning ö. därom är Kopet dagh, som
förmedlar övergången till Irans bergland. I K:s
geologiska uppbyggnad delta i de v. högre
delarna huvudsaki. graniter, gnejser och kristallina
skiffrar, i de ö. högre partierna paleozoiska,
mörka lerskiffrar, vidare nedre- och
mellanju-rassiska lerskiffrar och sandstenar. Dessa följas
såväl i n. som i s. av övrejurassiska (malm)
och kretaceiska kalkstensberg. Tertiära
avlagringar äro begränsade till randzonen med
undantag för ett område i sydöstligaste Dagestan.
Grunddragen i K:s tektonik äro utpräglad
veck-ning jämte kraftiga brottbildningar i vissa delar
av kedjan. Brottbildningarna äro särsk.
framträdande i s.ö. Veckningens strykriktning mot-
svarar övervägande bergskedjans
n.v.—s.ö.-ut-sträckning. Veckningen har huvudsaki. ägt rum
under miocen och pliocen tid, och täta
jordskalv visa, att den ännu fortsätter. Den har
beledsagats av livlig vulkanisk verksamhet. Unga
porfyrer och diabaser uppbygga flera av de
högsta topparna. Under istiden utsattes K. för flera
nedisningar. Vad beträffar dalbildningarna, äro
dessa på K:s n. sluttningar till största delen
tvärdalar, på de s. sluttningarna däremot,
framför allt i s.v., längddalar. — Ett väsentligt och
karakteristiskt drag för K:s nutida klimat är
nederbördens avtagande i v.-ö. riktning. Vid
Svarta havet är den årliga nederbördsmängden
över 3,000 mm, vid Kaspiska havet på en del
ställen knappast V10 därav. Därför ligger
snögränsen i ö. K. över 1,000 m högre (>4,000
m ö.h.) än i v. (c:a 2,800 m). I v. ligger
snögränsen lägst på sydsluttningen, i ö. däremot på
nordsluttningen. Inalles finnas i K. 1,500—1,600
glaciärer, täckande en areal av c:a 2,000 km2.
V. K. består av medelhöga berg, vilkas
skog-klädda sydsluttningar äro starkt sönderskurna av
smala, djupa kanjonartade floddalar, över det
centrala K:s högfjällsområde höja sig K:s
högsta, av evig snö och glaciärer betäckta
bergstoppar, ss. Elbrus (5,633 m), Kazbek (5,043 m)
och flera andra över 4,500 m höga toppar, som
äro slocknade vulkankäglor. Elbrus och Kazbek
äro båda tertiära andesitvulkaner. Kazbek har
haft utbrott ännu i kvartär tid; dess
lavaströmmar vila på glacialräfflade hällar. Denna del
av K. är ett typiskt högalpint landskap med
stark diluvial och recent nedisning. Passen i
detta avsnitt av K. nå upp till 3,200—4,000 m ö.h.
och ligga alla utom ett ovanför snögränsen.
Redan s. om Elbrus-Kazbek-avsnittet börjar mell.
och ö. K:s högfjällslandskap, som omfattar ö.
K:s huvudkam till Dagestans s.ö. gräns och de
högre delarna av de n. kedjorna. Nedisning
förekommer här endast på de högsta höjderna.
Spåren av den diluviala nedisningen äro här på gr.
av lerskiffrarnas lättförstörbarhet oklara. Från
ung. Dagestans s.ö. gräns till Apsjeronhalvön
sträcka sig östkaukasus’ medelhöga berg, som till
övervägande del bestå av flyschavlagringar samt
jurassiska (malm) och kretaceiska (neocom)
korallkalk och dolomiter. Veckningen på Apsjeronhalvön
är oregelbunden och ofta avvikande från den
allmänna n.v.—s.ö. riktningen. På gr. av det torra
klimatet är vinden här den viktigaste
landskapsbildande faktorn, varigenom ökenfenomen
uppkommit, ss. dyner, urblåsta dalkittlar och avloppslösa
saltsjöar. Karakteristiska äro även stora men
relativt låga slamvulkaner. De skogklädda
nordsluttningarna av v. och centrala K. bestå av
lätt-veckade el. oveckade mesozoiska och tertiära
lager. Bergstråken och de båda förbergskedjorna
äro bildade huvudsaki. av utpreparerade hårdare
bergarter. Karstfenomen förekomma ofta.
Mellan Kubans och Kumas övre lopp ligger ett
vulkaniskt område med varma mineralkällor (bland
de mest berömda äro de heta källorna vid
Pja-tigorsk) jämte enstaka vulkaniska höjder och
utpreparerade kraterpluggar. Den transkaukasiska el.
s. sidan av huvudkedjan börjar i v. med
kalkstensberg, som uppvisa typiska karstfenomen. Mellan
SU 15.
35 — Red. avsl. 20/s 50.
— IO89 —
— IO9O —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
