Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kautschuk, gummi (elasticum), rågummi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAUTSCHUK
portlandet är USA, som ensamt, tack vare den
enorma bilindustrien, konsumerar nära hälften av
all k., som kommer i världshandeln. I andra
rummet komma Storbritannien, Frankrike,
Italien, Sovjetunionen och Canada. Även Tyskland
hörde under åren närmast före 2:a världskriget
till storkonsumenterna. Priserna på
världsmarknaden ha tidvis varierat mycket starkt (se
diagrammet å föreg. sp.), varför man under senare år
sökt anpassa produktionen efter det aktuella
behovet. Ett led i dessa strävanden var den av
England 1922—28 tillämpade Stevenson-planen, vilken
tillkom i ett läge, då priserna för många plantager
lågo under produktionskostnaderna. Genom de
vidtagna olika åtgärderna lyckades man dock
någorlunda stabilisera förhållandena under senare delen
av 1930-talet.
Under 2:a världskriget inträdde emellertid en
ny fas i k:s historia som en följd av de då
rådande förhållandena. Från 1942 behärskade
japanerna närmare 80 °/o av världsproduktionen,
varför gummiförsörjningen blev ett brännande
problem för ett flertal stater. Produktionen av
syntetisk k. av olika slag steg nu oerhört snabbt,
samtidigt som man också i allt större
utsträckning inriktade sig på att söka utnyttja tidigare
använt gummi, s.k. regenererat gummi.
Produktionen av syntetisk k. hade i själva verket kommit
i gång på allvar redan under åren närmast före
kriget, varvid till att börja med Tyskland och
Sovjetunionen lågo främst med sin tillverkning
av ”buna”, resp, ”sowpren”. Utvecklingen på
detta område gick emellertid synnerligen fort i
USA, och enbart för detta land steg
produktionskapaciteten för syntetisk k. till närmare 1
mill. t pr år (1944), varvid alkohol och vissa
petroleumprodukter användes som
utgångsmaterial. Inom bilgummibranschen har emellertid
efter kriget återgång skett till den för detta
för-brukningsändamål kvalitativt överlägsna och
billigare odlade k. Härvid användes likväl åtm. i
USA en tillsats av syntetisk k., för att en del
av syntesindustrien skall kunna hållas i gång,
m.a.o. i beredskapssyfte. Vissa kvaliteter av
syntetisk k. äro dock i andra avseenden
överlägsna naturprodukten, t.ex. i fråga om
oljere-sistens, temp.-beständighet och förmåga att
motstå luftgenomträngning, varför de alltjämt ha en
teknisk-ekonomisk plats att fylla. Jfr nedan
under Syntetisk kautschuk. A.Sll.
Syntetisk kautschuk (syntetiskt gummi).
Redan på 1860-talet hade man funnit, att
natur-k. vid sönderdelning genom upphettning gav ett
kolväte med sammansättningen C5HP, som man
kallade isopren. Omkr. 1880 upptäckte
Bouchar-dat, att isopren åter kunde polymeriseras till
k.-liknande produkter. Den förste, som målmedvetet
och med erforderliga resurser angrep problemet
att framställa syntetisk k., var den tyske
kemisten Fritz Hofmann vid Friedrich Bayer & Co.,
Elberfeld. Detta skedde 1907. 1910 upptäckte
Har-ries i Tyskland och oberoende av honom Mathews
och Stränge i England, att diener, ss. butadien,
kunde polymeriseras med hjälp av natrium.
Dessa upptäckter hade dock endast vetenskapligt
intresse. Polymerisationsmekanismen har blivit
klarlagd mycket senare. Man vet nu, att isoprenmo-
lekylerna, med konstitutionen
äro polymeriserade till ett antal av 400—3,000 i
form av hoprullade el. slingrande kedjor,
sannolikt med konstitutionen
Omkr. 1914 hade Hofmanns arbete fortskridit så
långt, att en försöksfabrikation kunde igångsättas.
Man tillverkade bl.a. ackumulatorkärl för den
tyska ubåtsflottan, varvid som monomer
begagnades ett metylderivat av isopren, dimetylbutadien,
CH2—C—C=CH2. Produkten, som kallades
me-I I
ch3ch3
tylgummi, visade emellertid dåliga
åldringsegen-skaper, varför fabrikationen nedlades i samband
med krigsslutet.
Under mellankrigstiden fortsattes arbetet att få
fram en med natur-k. likvärdig produkt,
huvudsaki. av politiska och militära skäl. Framför allt
i Tyskland och Sovjetunionen ville man göra sig
oberoende av natur-k.-tillförseln utifrån. Men även
i USA arbetade man vidare. Härvid lyckades
amerikanska forskare vid Du Pont de Nemours & Co.
först nå praktiska resultat, näml, med en 1931
lanserad produkt, till en början kallad ”duprene”, senare
”neoprene”, ett polymerisat av monomeren
klor-butadien (k 1 o r o p r e n) med kedjekonstitutionen
Kloropren tillverkas ur ace-
tylen, som inledes i koncentrerad
kopparklorur-lösning i närvaro av ammoniumklorid, varvid
monovinylacetylen bildas. Genom anlagring av
saltsyra uppstår kloropren:
2
Detta ämne är som synes analogt med isopren;
tack vare dubbelbindningen kan polymerisatet
vulkaniseras på liknande sätt som natur-k. —
Ytterligare en grupp syntetiska, k.-liknande
ämnen framkommo i USA 1932, näml, t i o k
o-1 e r n a (tioplasterna). Dessa tillverkas ur
etylendiklorid (el. dikloreter) och
alkalipolysul-fid och kännetecknas av mycket god
oljeresi-stens. Kända handelsnamn äro ”perduren” och
”modotiol”, varav det sistn. representerar en
svensk tillverkning. Materialet användes spec. till
packningar och infodring av t.ex. bensinslangar;
dess mekaniska hållfasthet är emellertid ej särsk.
framstående. — Under utvecklingens gång blev
det klart, att butadien var lämpligare än något
av dess derivat och kunde med el. utan
tillsatser av andra ämnen på ett tekniskt
tillfredsställande sätt polymeriseras till produkter, som
kommo natur-k. mycket nära. De båda problemen,
som löstes, voro: framställning av monomeren
butadien och polymerisationsmetoderna. Olika
länder gingo härvid olika vägar Tillverkning av
— 1099 —
— 1100 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
